Solen sken i Bad Goisern också

… så efter att ha gjort några ärenden i Bad Ischl …

(Die Trinkhalle i Bad Ischl med ”hemmaberget” Katrin i bakgrunden mot den gårdagens blååå himmel)

… som bland annat innehöll hemmagjord (på caféet alltså) Apfelstrudle och kaffe …

… tog Skatan tåget till Bad Goisern …

Tåget som följer Trauns vindlande väg mot … eller från … Skatan vet inte riktigt vilket … Hallstattersee … antingen på den ena eller andra sidan och med Soleleitung(saltvägen som går från saltgruvorna i Hallstatt till Ebensee)  högt ovanför …

Brigitte och Snappsi mötte mig vid stationen och vi promenerade hem till Brigitte i Untersee, Bad Goisern …

… där vi satt på hennes terass … käkade lite mackor till lunch … och njöt av solen … tog en promenad efter Hallstattersee (som vanligt) och väntade in skidåkarna Michaela, Robert, Martina och Thomas (de sist nämnda vänner till Michaela)

(Husknuten på Brigittes hur rundar Skatan för att nå terassen med den överdådiga utsikten över Dachstein)

(Snappsi vet att något gott väntar … och har ingen som helst lust att ”titta på” fotografen Skatan)


Snappsi är en av de mest följsamma hundar Skatan någonsin har träffat … och så mycket Husses hund som man kan vara … Det var hur tydligt som helst … att vad Snappsi gjorde hela långa dagen … det var att vänta och vänta och vänta på att Husse skulle komma hem …

… och vänta … och vänta …

… och till slut så kom de ju hem … och glädjen blev stor … och det ölades och dracks vin och lagades mat … som åts och det snackades och dracks mer öl och vin och snaps och …

Skatan fotade Brigitte …

och Michaela …

och så Robert … der Freund der Michaela …

och Snappsis älskade ”Herrchen”

Däremot fick Skatan inte ”knäppa” Martina och Thomas … men ”en skata är en skata är en skata är en skata” … och

simsalabim …

Här har vi Martina … en bild skapad av Martina själv, som den fantastiska konstnär hon är

och här är mannen, hennes man Thomas … också ett konstverk av Martina Reinhart …

Man får inte va dum, inte …

Idag, hittills

… är det strålande sol som lyser in genom fönstren …

Redan i morse såg det ut så här …

på himlen men nu har det klarblå tagit över helt och hållet …

Jag hann prova mina nya färger på att måla en skata med en av Lars Jonssons skator som förebild …

Min blev så hääär …

men jag orkade inte bry mig så mycket om den snöiga bakgrunden som hon satt i … Skatan.

Frukosten är äten och nu skall jag in i duschen för att sedermera ta tåget till Bad Goisern för vidare äventyr med Brigitte och Snappsi …

Dagen ligger framför mig …

Är det inte det ena så är det det andra

Det blev inte mycket igår … Skatan drabbades av den farsot som härjat härinne i bloggvärlden på en del håll (hos Znogge och Ingrid på Stenstugu bl a)

Ryggont, ont i ryggen, råont med smärtor långt ner i höger ben …

Så det var en himla tur att det var igår det regnade.

När Skatan skulle ta sin Morgonrunda var plötsligt känseln borta i höger fot. Hon hade helt enkelt ingen som hon kände. Mycket obehagligt och hon snubblade och höll på att stupa utför en trapp.

Samtidigt var det som om någon stack ett spjut rakt in i ryggslutet och körde runt lite i höger skinka … aaajj …

När hon googlade på fenomenet med känslan av att inte känna sin fot överhuvudtaget fick hon veta att det troligen rörde sig om ischias.

”I regel svår ryggsmärta med utstrålande smärta nedom knät beroende på vilket nervsegment som är drabbat. Eventuellt är smärtan kombinerad med neurologisk påverkan som känselbortfall och förlamningar.”

Kul, kul!

Skatan snubblade runt på stan … gjorde en del ärenden och det gick väl så dääär. Hon passerade

Café Zauners juldekoration i deg och marsipan och choklad som  fortfarande  är kvar i skylten på det berömda Bad Ischl-caféet på Pfarrgasse  … antog Skatan. Skatans spegelbild där hon knäpper härligheten, fick hon med på köpet.

På kvällen  - innan hon gick till  restaurang Zauner … fast då på Esplanaden, för att inta sitt ”Abendessen” tillsammans med Brigitte,

hennes dotter Michaela

och Robert med hunden Snappsi,

(… titta där är han, Snappsi hos husse på Zauner innan ”bordet står dukat”)

… en före detta misshandlad hittehund, så otroligt lojal och trogen att han inte lämnar sin nye husse ett ögonblick … utom i morgon (idag redan)  för då skall de åka skidor och Brigitte och jag får den äran …

Här i Österrike är det lätt att ha hund. Den kan följa en överallt  … i affärer, på caféer och restauranger … överallt utom i livsmedelsbutiker förstås.  Är det bara vi i Sverige som har de här starka allergierna … som gör att djuren inte får följa med men matte och husse får röra sig fritt med hundsporer (eller vad det heter) yrande omkring sig … Skatans Tankar tänker att nästa steg väl lär bli att inte heller hund- eller kattägare kommer ha tillträde till  matställen eller butiker… längre.

Slut på skitsnacket ett tag.

Nu skall Skatan försöka dra ”vingen” över huvudet och få sig lite sömn … i alla fall.

Hoppas hon.