Att bli sedd, att höra till … att få finnas

Bekräftelsen.

Det är förstås det det har handlat om.

Det är det som det  har gått ut på   … hela livet.

Min drivkraft.

Att få det bekräftat om och om igen.

Att jag verkligen finns.

Jag vaknade upp ur en konstig dröm. Jag drömmer ofta konstiga drömmar och det beror på medicinerna säger ”dom”. Men jag vet inte jag. Jjag vaknade i alla fall upp från att jag stod mitt i ett runt rum, en slags reception, med korridorer som ledde ut från rummet med dörrar på båda sidorna … Där stod jag  i  alla fall mitt i … utslängd, ratad … Jag hade ingen plats där mer.

I hela drömmen hade jag rusat runt och letat efter min plats, mitt kontorsrum … med famnen full av pärmar och frågat mig fram. Frågat människor som satt uppflugna som hökar i pulpeter högt ovanför mig och överhuvudtaget inte såg eller hörde … frågat människor som hade bråttom och som inte hade tid att svara, frågat människor som slängde dörren i ansiktet på mig … människor som förvånat tittade upp från sitt arbete, inte direkt ovänliga … men med beklagande leenden …

Frågat människor som vände mig ryggen och inte såg mig överhuvudtaget.

När jag vaknade upp kände jag mig alldeles tom inombords.

Alldeles tom. Osynlig. Och såg klart.

Det var så här jag hade känt det hela livet …

Utanför.

Och det hade blivit  min drivkraft … att bli sedd, att få bekräftat att jag fanns, att jag hörde  till.

Att bli sedd och älskad för den jag var … (klyscha!)

Vem vet vem hon är … vem vet …

Så, vem är jag då?

Jag, som idag … om jag blivit till idag … inte ens skulle  ha funnits …

När jag var i tretton-fjortonårsåldern och letade efter min identitet som man ju gör i tretton- fjortonårsåldern  … slog det mig med full kraft det jag alltid hade vetat …

… att jag var någon som egentligen ingen velat ha.

Egentligen. Från början. Trots allt.

(Pappas välkomsttelegram till mig )

Trots mamma och pappa som verkligen velat ha just mig …( fast de egentligen hade velat ha en pojke) … trots mina syskon … trots min familjs som omslöt mig, alla mina vänner … var jag från början en som ingen … egentligen … verkligen  … velat ha.

En som inte skulle ha funnits idag …

Så … med den drivkraften … att ständigt bli bekräftad …  levde jag mitt liv … omedveten … ibland  utåtagerande , nästan destruktivt, ibland anpassat, passande, vanligt  … Jag levde, skrattade, grät, lekte, trotsade, älskade, gifte mig, bildade familj … men omedvetet …

Men med en tomhet, en längtan, en oro,  en växande ångest …  inom mig.

Det var först i fyrtioårsåldern som jag började leta efter mina ”riktiga” *, mina biologiska  föräldrar … och jag tog kontakt med min ”riktiga” mamma, som först (helt förståeligt) värjde sig … och sedan på 2000-talet min ”riktiga” pappa som, som motvilligt erkände mig (inför ovedersägliga bevis), som först ”omfamnade” mig  men snart  förkastade, stötte bort och förnedrade mig … och som jag bröt med … och aldrig heller tänker försonas med …

Det var också  i fyrtioårsåldern som ångesten drabbade, paniken, och depressionerna …

Till synes utan anledning.

Varför? … frågade sig alla och jag själv allra mest.

Varför?

Detta är något som jag kommer att fortsätta att skriva om, skriva av mig … som jag redan börjat skriva om … försökt börja på … tidigare …

Mamma sa alltid att människan är 90 % arv och 10 % miljö… Själv tror jag att man är 10 % alldeles ”sig själv”… stjärnstoff…, 20 % miljö och 70 % arv…   och att man alltid … därför…. vill lära känna… åtminstone veta om…. sina rötter, sitt biologiska arv. Inte bara för biologin, sjukdomar o s v som kan ärvas… utan för kynne, karaktär… anlag…Som adopterad har man ”rätt” att få veta sitt ursprung (om det går att få veta det… ) och jag är innerligt tacksam att mina föräldrar aldrig har ”hymlat” om detta utan berättat så mycket de kunnat… och se´n var det upp till oss…

* Själv tyckte jag aldrig att mina biologiska föräldrar var mina ”riktiga” … nej, det var mamma och pappa som var mina riktiga föräldrar.