Och som det regnar !!!
Det fullkomligt öser ner och StinaFina vägrar att gå ut på Morgonrundan. Hon hatar vatten i alla dess former … är som en katt.
Vid ett litet uppehåll fick Skatan äntligen ut henne på en minimal runda men fort skulle det gå och hon drog hemåt så fort hon var ”klar” … så att säga.
Det blir en innesittardag … den allra första … fast några små kortare rundor med StinaFina blir det förstås. Och man haaar lovat att det skall bli bättre väder framåt kvällen 🙂
passade StinaFina, Brigitte och Skatan på att ”runda” i morse innan det blev alltför hett.
Ännu en vacker sjö här i Salzkammergut … omgiven av dramatiska alptoppar och en glaciär inom synhåll.
(Av någon konstig anledning fick inte Skatan in sina ”egna” fotografier men hittade denna länk från youtube. Håll till godo! )
Mannen fick sitta kvar på ett Gasthaus och läsa och vänta på dem med sin tå … Han har övertagit Leif G W Perssons ”Den döende detektiven” av Skatan så honom gick det ingen nöd på 🙂
Hemma igen åt vi en sallad till lunch och sen blev det trädgården.
Ännu en slappardag … 🙂
… som äger rum första lördagen varje ny månad gick alltså av stapeln igår.
Men uj uj uj … vad mycket folk. Det var nästan svårt att ta sig fram mellan stånden och att få syn på ”pärlorna” … som i ock för sig är många.
Vi gick en runda i alla fall … fast StinaFina … som nog skulle ha blivit nedtrampad annars … och Mannen avstod och höll till i Kurparken och lyssnade på musik under tiden som Brigitte och Skatan trängdes ”därinne”.
Skatan försökte leta efter ett speciellt skrin som hon varit ute efter ända sedan sitt senaste besök hos Skogsnuvan … Vad som skall vara så speciellt med det är vår egen hemlighet, Skogsnuvans och Skatans 🙂 … Men hon fann inget …
Det enda hon köpte var en liten liten tomte som drog en skottkärra full med stenar. Den var till Mannen och foto saknas (än så länge) … Han har en större hemma på Femöre så Skatan tyckte det var lite lustigt med en miniatyr också …
Resten av dagen tillbringade de i trädgården hemma i Bad Goisern i värmen … Temperaturen gick upp till 29 grader 🙂 …
… och på kvällen träffade de vänner på ett Gasthaus … som Skatan inte kommer ihåg namnet på … som ligger vid St Wolfgangsee, en sjö bland alla vackra sjöar som avlöser varandra här i Saltzkammergut. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om Loppmarknad, Bad Ischl, Salzkammergut
Varje gång Skatan besöker Brigitte i Bad Goisern måste de bara åka åtminstone en gång till Altausse och vandra runt. Det rör sig om ungefär 8,5 kilometer i den mest hänförande natur.
Och varje gång har Skatan skrivit och visat bilder …
Det är en sjö som man aldrig tröttnar på.
Solen sken och både Mannen och Skatan hade glömt sina solglasögon så hastigt och lustigt fick Mannen förvandlas till Starry igen med hjälp av en svart plastpåse (ni vet 🙂 … en sån där StinaFina-påse ).
”Allt går utom nyfödda, lama och … för den delen giktbrutna”
På lämpliga avstånd kan man förfriska sig och även få mat. Den här gången drack de ”Apfelsaft gespritzt” där i solen och njöt.
Brigitte dricker Apfelsaft gespritzt
StinaFina drack vatten ur den klara, rena, kalla sjön …
Läs även andra bloggares åsikter om Altaussee, Saltzkammergut, Österrike
Idag är det Flohmarkt (Loppmarknad) … den bästa av de bästa … i Bad Ischl.
Gissa vem som skall dit.
Nu har Mannen fått gikt också … ”den frossande mannens sjukdom” som det står i Wikipedia.
Orättvist … skriker Mannen som inte får dricka alkohol på ett tag … inte ens den minsta klunk öl … inte äta proteinrikt, inte ta långa promenader utan vila vila vila … och så medicinera förstås.
Mannen är inte tjock, inte glupsk, super inte och lever för övrigt sundare än de flesta. Boven i dramat var en medicin som han tog i samband med sin ögonoperation och som gjorde att urinsyrehalten blev för mycket …
Nu sitter han där med sin ”portvinstå ”… 😦
… och tycker livet är mer än orättvist …
Det tycker Skatan också.
Läs även andra bloggares åsikter om gikt, portvinstå
… gör Skatan förstås också varje morgon när hon är här.
De brukar gå uppåt skogen en sväng, genom den, ner till Hallstättersee och fortsätta längs stranden … och så hem igen …
Ungefär samma runda varje dag. StinaFina gillar att läsa samma”tidning” varje morgon fast ibland får hon börja ”bakifrån” och ta serierna först 🙂
Hurdant vädret än är är det vidunderligt vackert …
På sin väg passerar de en söt liten stuga med en gammal fin trädgårdstomte nästan i barnstorlek …
När Skatan och StinaFina stod och beundrade den öppnades plötsligt dörren och en gubbe stack ut huvudet, hälsade god morgon och log med sin nästan tandlösa käft. Han hette Martin … fick Skatan reda på efter ett långt samtal … envägssamtal tänka sig 🙂 (när Skatan är inblandad) … Martin snackade oavbrutet på en otrolig, så gott som oförståelig, Goiserner-dialekt, Skatan lyssnade och försökte hänga med så gott det gick. När hon frågade om hon fick ta några kort rusade han in i stugan …
Hatten … han måste ju ha sin hatt!
Och sin käpp …
… som hade något slags ”bomärke” som botten som han också visade upp förstås …
Trädgårdstomten var urgammal … Martin berättade hur gammal … men jösses … det gick inte att förstå … men att den vägde 60 kg uppfattade Skatan i alla fall 🙂
Martin var säkert yngre än Skatan men ändå en riktig ”gubbe”. Han hade klättrat upp på alla alptoppar som låg så långt ögat kunde se … han snackade om stugan, om sina troféer som han satt upp … om hur han jobbade i skogen etc etc …
Oj oj oj … så han snackade. Och berättade …
Stugan med gaveln full av troféer …
Martin berättade t ex om hur mycket den här oxen hade vägt … om den där grejen bredvid som visst använts som några slags ”skidor” … osv osv
Skatan och StinaFina fortsatte upp, passerade en bondgård med tillhörande gårdshund …
Hej, hej …
Grüß Dich … och så pink, pink …
StinaFina svarar … genom att ”pinka” över …
… och så slutpinket … : ”Ha en bra dag” !
Väl uppe på vägen till skogen möter de den lilla lilla gumman med sin hund som heter Schlau … (= slug) … och hundhälsningsceremonin upprepas …
De passerar kossor och och får och … och mera trädgårdstomtar och Snövit med sitt anhang i ett hörn och …
… getter
och får …
och till och med gäss …
… en tomte som hjälper till med gräsklippningen vad Skatan kan förstå …
och Snövit … med sitt gäng …
och fantastiska blommor överallt såsom de här … Änglatrumpeter, tror Skatan dom heter.
När de kommer tillbaka ”hem” brukar frukosten stå klar … för både Skatan och StinaFina …
Snipp snapp snut … så var denna morgonrunda slut 🙂
Var var det Skatan var … nu igen … ???
Jo, det var det där att ”mycket vatten hade flutit under broarna” …
och nu har det flutit ännu mer. Både i Donau och i Traun i Bad Ischl …
Men det är bara för Skatan att slänga sig ut i ”böljan blå” och fortsätta där hon slutade.
Sååå… (Ser ni den lilla förargliga bokstaven, va … 🙂 åååh … ?)
Sista dagen i Linz tänkte Skatan ”bara” på sig själv. Visst gjorde StinaFina och Skatan sin Morgonrunda och åt frukost på ”sitt” café. Visst besökte hon och StinaFina Mannen på sjukhuset och visst var Skatan där också på kvällen. Men dessemellan …
Skatan lämnade StinaFina ”hemma” och åt en riktig österrikisk ”Mittagessen” utomhus på ett Garten Gasthaus och satt under ett jätteträd och njöt … Hon hade beställt en öl men hade glömt det där lilla förargliga ”kleines” (Ein kleines Bier, bitte) så hon fick en STOOOR öl till sin wienerschnitzel med potatissallad (så´n där god med ättika (tror Skatan som inte är någon kock) och lök och kapris.
Sedan promenerade Skatan i en gungande stil (ölen, gott folk … den ölen satte sig genast i knäna på nå´t vis) ner till Donau och Lentos Kunstmuseum Linz … detta enorma museum … för att dels titta på samlingarna 1900 – 2011, dels Gilbert and George och Jack Freak Pictures Exhibition … som var precis så: ”freak” på ett knäppt sätt. Visst de var jätteroliga att titta på … att lyssna till herrarna på video och visst gillade också Skatan vad hon såg … men men inte skulle hon vilja äga eller … och inte blir hon heller inspirerad av vad hon såg men fascinerad var hon förstås … och kul hade hon för de är ju helknäppa de där herrarna. Och knäppskallar gillar ju Skatan … ju knäppare destoo bättre 🙂 … ha ha ha.
Bland Samlingarna fanns förstås radarparet Klimt och Schiele eller Gustav och Egon… (ett radarpar åtminstone för Skatan och ett par som ÄR Österrike för henne … så är det bara)
Porträtt av Gustav Klimt & Egon Schiele
Åååh … om bara Skatan kunde måla, teckna, rita porträtt i sin alldeles egna stil som dessa herrar …
Skatan fascinerades också av en enorm tavla målad i akryl … som hon faktiskt dristade sig till att ”smygta” ett foto av med sin iPhone …
Franz Gertsch: Saintes Maries de la Mer III
1972, Acryl auf Baumwolle, 260 x 370 cm, LENTOS Kunstmuseum Linz
Tänk om hon kunde måla så … Titta bara på vattnet.
Men det gäller förstås för Skatan att måla, öva, måla, teckna, öva, öva, öva … ingenting ”kommer” av sig självt men målar och övar och tecknar och tecknar och övar och målar Skatan får hon kanske en dag ett alldeles eget uttryck, en ”egen stil” … som hon ”landar” i …
Eller så är det som med livet självt.
Man blir aldrig ”färdig” …
Läs även andra bloggares åsikter om Gilbert & George, Jack Freak Pictures, Gustav Klimt, Egon Schiele, Franz Gertsch, Lentos Kunstmuseum Linz
Skatans tankar 