Det är aldrig för sent …
Det är det visst det … för sent för så mycket. För Skatan.
Dagarna ljusnar minut för minut …
Snart är våren här som alla år. Efter vinter kommer ju vår …
Var inte så melodramatisk, Skatan! Jösses.
Vilken självömkan!
Men … det mörknar (faktiskt… på sätt och vis) … minut för minut … och så mycket är… för sent.
(Favorit i repris … med Zara)
Tänk inte efter!
Den är bara en siffra … den där åldern.
Eller?
Tänk inte!
Skatan och StinaFina sitter här i Borlänge i arla morgonstund bland flyttkartonger och uppbrottsstämningar.
Mannen, Sonen, Pa och Alice sover.
Idag går flyttlasset för Skatans flyttfåglar.
Inte till varmare trakter … nej från holk till holk i samma stad. Det gäller att kasta ner några rader nu för snart kommer flyttkarlarna och skall kånka möbler och kartonger nerför tre trappor utan hiss … som egentligen är sex trappor utan hiss …
Ja, ni känner till det. Skatan har tjatat om just detta förr.
Tur att det finns ungt folk.
Också.
… och det var som vanligt ”några som vann … och några som försvann i en sopespann” (som man ramsade när man var barn … )
Kultur & Nöje: 365 saker…
Politik & Samhälle: Farmor Gun
Design & Inredning: Emmas designblogg
Prylar & Teknik: Moderskeppet
Vardagsliv & Fritid: Heja Abbe
Sport: Bara ben på Glenn Hysén
Mode: Kenza
vann … och … Skatan vet inte riktigt vad hon skall säga om det.
Kanske kan hon säga … eftersom hon var långt ifrån nominerad … och det är alltså inte ”surt sa räven om rönnbären” den hääär gången … kanske kan hon säga att det är bra dumt att tävla i bloggandet konst. Här är det väl slumpen och ”känner du henne/honom … och den och den måste vi nominera därför att …
Fast i och för sig vet inte Skatan hur nomineringsproceduren går till.
Men lika lite som man egentligen kan tävla i musik (Melodifestivalen) kan man tävla i bloggande …
Kanske.
Det finns ju inget målsnöre, liksom …
Men det finns ju andra bedömningssporter: konståkning, backhoppning … dressyrridning osv osv
Och vi har Nobelpriset, Pulizerpriset, Augustpriset … och så vidare … o s v …
Så visst … självklart … kan man tävla i bloggandets konst, i olika kategorier. Visst!
Men däremot tycker Skatan det skulle bli väldigt tråkigt om man/ja, bloggarna alltså, skulle börja blogga som galningar för att tävla … för tävlandets skull.
Men Skatan har ju aldrig varit en tävlingsmänniska … så det kanske är ”surt sa räven om rönnbären” ändå.
Suuurt …
PS Elin Grelssons blogg vann inte i sin kategori … vilket hon borde ha gjort, tycker Skatan … liksom Mymlan (the real one) skulle ha gjort … men hon var inte ens nominerad … fast hon var ju förstås en av bloggarna som nominerade och de fick kanske inte lov att nominera själva och kunde alltså inte bli nominerade … nom nom nom … nom … inerade DS
PPS För övrigt har Skatan också drabbats av det där viruset … bloggtorkan. Men det brukar gå över utan komplikationer …
Ida, snart ooonlysixteeen skriver till Skatan på hennes födelsedag.
Hon skriver bl a … för mig är du den coolaste, sötaste, fräckaste, häftigaste, snällaste mormorn in the world och kommer alltid att vara
(Ida … för några år sedan)
Kan man bli annat än väldigt väldigt glad och varm om hjärtat …
Skatan trodde hon aldrig skulle komma fram och få ut bokpaketet …
Snön liksom växte henne över huvudet.
Hon hade äntligen fått ändan ur vagnen och beställt och fått levererat … men inte hem … utan till Q8-macken inne i stan … sitt bokpaket som den här gången bland annat innehöll
Mormor & Morfar
av Cecilia Rihs och med illustrationer av Pia Niemi … som kom en dag för sent för det barnbarn den var tänkt för … Kaxe.
Men boken springer ju liksom inte bort.
Och så har finns det ju lite tid för mormor Skatan att läsa i den i förväg …
Det är Speja som har skrivit den … och man behöver bara titta in till henne för att förstå att boken måste vara något alldeles extra.
Titta in vetja … och läs.
Nu skall i alla fall jag krypa under ett täcke, slå upp boken och läsa om ”två spralliga, påhittiga och äventyrslystna morföräldrar som inte låter sig hindras av vare sig ålder, kön eller andras åsikter. Som ser en mängd möjligheter i varje ny dag” …
Som det står på baksidan …
Det är en Skata som stjälpt och flaxande tagit sig upp ur den myckna snön.
Så det så.
Skatan har firat sin födelsedag i Örebrooo. Hos Kaxe och Agnes …
Kaxe tittar här in i kameran rakt framifrån sittande i en fåtölj … stilla, alldeles stilla …
… och en lite betänksam Agnes med sin Agnes-Hugo som hon inte kan vara utan … lyckades Skatan också fånga in i rätt ögonblick.
Annars var det full rulle …
Skatan uppvaktades i arla morgonstund med kaffe på sängen och 
tulpaner 
och sen satta man igång att baka födelsedagstårtan … 
och mumsa på det som blivit över … 
.
Resultatet blev en magnifik tårta som vi under jämna mellanrum åt upp under dagen så att det var en ”bråkdel” kvar när pappa Ludvig kom hem på kvällen …
Godare tårta har inte Skatan ätit … så saftig och läcker … och tjusigt dekorerad också …
När vi försökte ta oss ut i snön och åka iväg in till stan … körde vi omedelbart fast och kom varken fram eller tillbaka. Det blev alltså en innesittardag … även om sitta kanske inte var rätta ordet …
Det dansades 
och lektes 
och dockan skulle ha skor 
och mössa 
… det var dockan som skulle ha mössan väl? … och det lästes sagor och och och … så Skatan somnade som en stock när det var så dags … och körde hem till Nyköping på ännu smalare vägar än hon kört dit, till Örebro. Det måste kommit två decimeter nysnö sen hon åkte i tisdags kväll. Minst.
När hon kom hem ringde telefonen och en ny fin härlig tulpanbukett kom med bud. Det var Syster Yster som skickat dom. Hon vet att Skatans älsklingsblomma är just tulpanen …
Det är till att ha blivit firad … både här och där .,.. och i dagarna två …
Nu när jag har uppnått den där åldern … vad finns det att sjunga för passande sång då da?
Tips … någon?
(Gertrude Stein fotograferad av Carl Van Vechten)
enligt Wikipedia …
Och så …
Men man har glömt den där gangstern förstås … Pretty Boy Floyd (1904) som ständigt gör sig påmind här hos Skatan genom att folk söker honom här … hos henne
En hel hoper framstående män och kvinnor … mest män förstås …
Vad nu deeet kan bero på?
Jag gillade Salinger och hans böcker när jag var ung och blev förvånad att inte Elin Grelsson gjorde det . ”Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt…”, skriver hon om Räddaren i nöden men vi var ju förstås inte unga samtidigt. Jag var ung på sextiotalet … hon för inte så länge sen.
Det har ju varit en hel del skriverier på senaste tiden om just personen, författaren J. D. Salinger … att han är en gammal stöt som inte har producerat något sen 1965 … att han ruvar som en hök över det han åstadkommit och slår ner på ”inkräktare”. Nu sist är det den svenska författaer Fredrik Colting (John David California) som skrivit någon slags uppföljare till Räddaren i nöden, Salingers enda roman som väl får anses som Salingers främsta signum.
”Hitta på något eget, era skitstövlar, kan jag tänka mig Salinger muttra.” (Mats Gellerfelt, SvD 2010-01-30, ett SvD-ex som jag nu läser ikapp)
Så igår letade jag fram just den boken, Räddaren i nöden, för minnet är kort och nu ville jag läsa om den. 
och ser att den version jag har är översatt av Klas Östergren … och alltså en senare version än den jag så starkt gillade när jag var ung …
Romanen handlar i stort sett om Holden Caulfields upplevelser under några dagar. Han hade blivit relegerad från sin skola, blivit förbannad över en flicka som han gillade och på en rumsgranne som han inte gillade och stuckit till New York osv osv … Den är skriven som en lång monolog.
Jag gjorde mig i ordning för natten … StinaFina och jag hade gjort vår Kvällsrunda och träffat … nej, det är en annan historia … borstade tänderna, tvättade händerna osv osv och bäddade ner mig med StinaFina bredvid och Räddaren i nöden på magen …
Och förflyttades tillbaka i tiden …
Vad jag minns bäst att jag gillade var språket … späckat med svordomar, som jag tog efter, förstås och till mina barn och barnbarns förskräckelse med glädje kryddar mitt eget språk med. Fortfarande. (Karl Axel kommer att bli rik på sin mormor … )
”Den är rolig, uppkäftig, oanständig (inte minst språket) och fylld av slang och tabubelagda svordomar, sådant som ingen höjer på ögonbrynen inför idag” (Mats Gellerfelt igen) ”Ja, det var grabbarnas bok”, fortsätter han … men har han frågat flickorna som var tonåringar då … på tidiga sextiotalet och inte villa vara som alla andra och som kände att man kunde ”göra uppror”, och bli sig själv … den man ville vara … Fri att vara … bara.
Tror inte det.
Fast egentligen gillade jag Salingers novellsamlingar ännu mer, ”Till Esmé – kärleksfullt och solkigt” (1953, ) och ”Franny och Zoe”(1961) och ”Res takbjälken högt timmermän och Seymor, en presentation” (1964). Om den helknasiga familjen Glas. Det är dags att gå ner i källaren och leta fram novellerna också …
Jag låg alltså där i sängen och läste och småmös (mysa, mös … eller myste, myst) av igenkänning … av språket och svordomarna och ja, flytet i monologen och … måste ha somnat mitt i en mening (ni vet ju … medicinerna för mina RSL-ben) när jag vaknade med ett ryck.
Det ringde på dörren.
Jag hade nog inte vaknat av att det ringde på dörren. Men StinaFinas gälla skall kan väcka döda. Tittade på klockan. Den var ett på natten.
– Vem f–n? , tänkte jag på Holden-språk …
… tassade efter en helgalen hund och försökte ropa genom dörren och fråga: Vem ääär det? … men hörde inte svaret för StinaFinas gälla skall.
– Va f–n … tänkte jag, det kan ju bara vara en granne, väl? … och öppnade. Det var en granne som låst sig ute och hans fru skulle inte komma hem förrän på fredag.
– Haaar du en huvudnyckel?
Som tur är hade vi alldeles för bara några veckor sen just fått en huvudnyckel som jag sömndrucken letade fram till en mycket mycket trött och lättad man.
Och så gick StinaFina och jag och la oss att sova igen … med släckt lampa och Räddaren i nöden på nattygsbordet …
Och nu är det f-n i mig morgon snart … 🙂
… utan flaxar hit och dit.
Just nu har Skatan i alla fall bestämt att se ut sä hääär.
Bloggen alltså …
Skatan själv ser ut så hääär …
(Foto: Tomas Jarnetun)
och det har blivit mildare. Skatan har så ont in sina leder och kropp att hon knappt kan ”styrsla” sig. Det måste ju bero på vädret … som ingen kan låta bli att att prata om denna vinter. Antingen är det kallt så … isande kallt. Eller så snöar det.
Men rapport måste ju avläggas. Trots väder och vind.
Den gick helt i Margtihs anda förstås. Det var ju ”hennes” kärringar från början. Hennes KÄR-ringar som sprider sin kär-lek som ringar på vattnet.
Nu är det ju inga kärringar i egentlig bemärkelse, inga ”gamla” kvinnor … bara tre av dom är jämnåriga med Skatan men … av någon anledning tyckte Skatan att det var passande med just den benämningen på oss.
De kom i två fullastade bilar. Med lite tidsrymd emellan. Skatan hade gjort pizza (kors i taket) som hon utspisade dom med … allt eftersom …
Här i köket står glädjen redan från början högt i tak när Marianne, Angelica och Marie skrattar åt nåt kul … Det är synd bara att bilderna inte är av bästa ”sort” och kvalitet. Det beror helt och hållet på Skatan som emellan matlagning, flams och skratt och lekar … måste hålla i kameran också. Det blev som det blev …
Vi ät och drack och skrattade, snackade och … lekte förstås … och skålade för vår ”absent friend” … Margith! Men hon var verkligen inte frånvarande … Nej, högst närvarande i allt vi gjorde …
Vi lekte bl a ”norsk karaoke” och delades snabbt upp i två lag av Monkan … tävlingsledaren. Leken går till så att var och en i respektive lag får hörlurar på sig och skall framföra sången hon hör men som ingen annan hör … men får inte sjunga, bara nynna … och sedan skall hon med sitt kroppspråk försöka visa vem som egentligen sjunger och även låtens titel. Lagdeltagarna skall förstås gissa på ”sin” representant och …
Skatan kommer faktiskt inte ihåg vem som vann … så kul hade vi … och så flamsigt och …
Monkan hjälper storasyster Ewa (med dubbel-v) tillrätta …
Birgitta och Ewa lyssnar …
medan Susanne nynnar och mimar …
och Angelica har … som ni ser … micken i högsta hugg när hon gör kontrar med sitt framträdande…
Skatan fick bland annat Jailhouse Rock … med Elvis Presley … sig tilldelad. Den ”rev hon av” till allas jubel … Det blixtrade runt omkring henne så bildbevis kan kanske inflikas senare här på hennes ”framfart” …
Ewa gör sig beredd medan domaren och syrran Monkan avvaktar …
Och så åt vi och hade det egentligen så här mysigt med levande ljus … men Skatan ville ju se så med blixt blev samvaron lite tydligare …
… från ena hållet och
från det andra …
Och vi blev underhållna … sketch, munspel, tvättbräde och ja … ni ser själva …
Bakom sina solglasögon … döljer sig Marita och Annika …
StinaFina tittar försiktigt in på det skrattande gänget …
Och skrattade gjorde de, de glada åskådarna Birgitta, Susanne och Marie
Och så dansade vi …
… drack och åt chips på löpande band …
Marianne fick ständigt öppna nya påsar …
Så höll vi på hela halva natten …
… men så blev det ju morgon nån gång … framåt förmiddagen. Och frukost …
och gruppfotouppställning …
för det obligatoriska …
gruppfotot …
Idag är det som sagt inte lika kallt … och snart, snart … är det Morgonrundan för Skatan och StinaFina som gillade alla kärringarna lika mycket som hennes matte Skatan. Och hade kul hon med.
Skatans tankar 