När väl det lilla vita pillret började verka … var det som ett slag i huvudet. Nej, som om jag … hela jag … gick upp i rök liksom.
Jag släpade mig in till sängen … puttade på Mannen och bad honom kolla att jag andades … att jag inte var död … och slocknade.
Medvetslös …
och smärtfri förstås!
Men nu har jag vaknat och måste nog ta en tablett … en vanlig av de något ”mildare” sorterna … för att mota bort smärtan som sakta sakta börjar krypa på mig igen.
Tårna på vänster fort är fortfarande” inte där” …
Tår … som tår …
Skatans tankar 