är Skatan om möjligt ännu mer initiativlös än tidigare. Hon blir så in i bomben trött efter att bara ha gått den vanliga Morgonrundan med StinaFina. Hon har ju faktiskt en fantastisk målarvecka i Portugal att berätta om och visa er men … OK … det får anstå ett tag till.
När hon kom hem från Portugal ramlade verkligheten över henne lite burdust kanske och när hon på den ovanligt tidiga Morgonrundan (0645) den 31 maj kände att hon blev andfådd och hade smärta i bröstet upp mot nyckelbenet och käken och ut i vänster arm fattade hon faktiskt inte vad det rörde sig om … eller ville inte fatta. Hon gick sin timme med StinaFina men tänkte flera gånger och hoppades att någon skulle komma om hon damp ner på marken och blev medvetslös.
Eller dog.
Nu gjorde hon inte det.
När hon kom hem lade hon sig att vila och sen ringde hon sin vårdcentral som skulle ringa tillbaka. De ringde tillbaka 09.15 och sa att hon omedelbart skulle ta sig till akuten vilket hon gjorde.
Sen gick allt i ett flygande fläng.
De kastade i henne massa blodförtunnande medel och tog blodprover var sjätte timme och hon fick syrgas och var uppkopplad till EKG och med en bloktrycksmanschett om armen som tog blodtrycket med jämna mellanrum. Första natten låg hon på IVA för att dagen efter åka ambulans till Eskilstuna för kärlröntgen.
På IVA fick hon inte använda mobilen och hade den avstängd men när hon då äntligen fick använda den i ambulansen ville det sig inte bättre än att hon slog sin PIN-kod fel alla tre gångerna.
Obrukbar.
Hon fick låna en telefon på HIA men fick inte tag i Mannen. Hans mobil var avslagen. Men båda döttrarna hade ringt och hon hade talat med dem och till slut fick hon tag i Mannens syster som åkt buss ut till Mannen i Oxelösund när hon inte fick svar i mobilen … Mannen som var i stan (Nyköping).
Jösses vilken cirkus.
Mannen fick i alla fall låna sin systers mobil till slut och Skatan kunde då äntligen nå honom.
Skatan hade fina kärl och trodde då hoppfullt att det inte var en hjärtinfarkt men si det var det likafullt. Det syntes tydligt på de där blodproverna. Antingen satt ”proppen” längst ut i de finaste kärlen dit röntgen inte nådde eller så hade ett kärl en spricka och hade tillfälligt säckat ihop och stoppat blodflödet med en propp. Nåja, Skatan var glad ändå att hon inte är åderförkalkad. 😉
Väl tillbaka till Nyköping låg hon kvar ännu en natt och en halv dag. Några andra skrevs ut men till Skatan sa de att hon måste visa att hon orkade röra på sig lite så det var upp och hoppa och fram och tillbaka i korridoren och så på eftermiddagen blev hon utskriven.
Nu väntar ultraljud för att se var och hur hjärtat är skadat, sjukgymnastik i tre månader och besök hos hjärtsjuksköterska (första besöket avprickat) och läkare om några veckor. Och så ska Skatan både ta det lugnt och röra på sig.
Lättare sagt än gjort.
Något som rör på sig är i alla fall humöret som verkligen åker berg- och dalbana. Ena stunden är hon låg … lägre än en sjunken båt … för att i nästa vara full av energi. Men det är bara ”natuuuurligt” sa hjärtsjuksköterskan.
En sak har kommit över Skatan i alla fall … de existensiella tankarna står på kö om nätterna.
Men det går väl över det också … och hon får fortsätta följa sitt motto:
Leva och låta leva.
Och nu mer än någonsin ta tillvara på det. Livet alltså. 😉
Ikväll ska de promenera upp till Fåfängan och titta på brasan och lyssna på Vintern rasar … och tänka att äntligen, äntligen är det vår.
Här är stället vid ån som Skatan hade förra året som sin månadsbildsplats men som blev lite obekväm när snön kom och det blev glashalt på stigen och risk för livet att ta sig dit.
