Måndagen började med ett ryck

Skatan drömde den mest fantastiska dröm. Inte konstigt att hjärtflimret flimrar och kroppen sätter sig i nödvärn. Ungefär så här var drömmen så långt hon kan minnas.

”Hon var på hemväg med flyg. Det hade bombhotats eller så var det Skatan som var hotad. Väl hemma pustade hon ut hos Lilla e som bodde i en lägenhet i kaos (inte likt Lilla e att bo i kaos inte). Då hade Skatan hotats igen att om hon inte kom till en viss plats så skulle hon råka illa ut. Men hon måste ta ett flyg tillbaka som hade bombhotats. Herreminje … Hon hade väldigt ont om tid och tvekade om hon skulle fara och riskera livet ovanför molnen eller inte. Till slut bestämde hon sig och packade en liten väska där det inte fick rum mer än några trosor och tre mjukisdjur, en gris, en hund och en liten kanin. Väl nere i taxin fick hon besked att de aldrig skulle hinna. Flyget skulle gå 13.30 och klockan var redan 13.15 och gaten var stängd.”

Skatan vaknade svettig med hjärtklappning.

Nu vill Skatan ha ett drömtydningssvar på den här drömmen. Egentligen behöver hon inte det för det är ju ganska uppenbart att hon känner sig jagad och lever i kaos och söker trygghet i mjukisdjur (som hon inom parantes alltid älskat att omge sig med)

Nu till något helt annat som man säger när man byter ämne.

Igår kväll framför TV:n läste Skatan SvD Resebilaga och hittade en annons som väckte hennes intresse.

Oj, hon har ju aldrig provat på att måla i olja. Nu var det läge. Eller är det?

Och spontan som Skatan är anmälde hon sig genast och betalade in avgiften, en anmälan som i och för sig kan tas tillbaka inom fjorton dagar, men nej, hon tänker INTE ändra sig. Det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Hon kommer ju bara vara borta tre förmiddag i juni och att åka till Lidingö tar ju som högst en och en halv timme. Och hon har anmält sig till självporträttkursen. Vad annars? Hon gläds redan över sitt djärva flax.

Annars är måndagen som måndagar är. Ett gediget program har de den här veckan också: Mannen ska tillbaka för översyn på Öron- Näsa- Halsmottagningen idag.

I morgon kommer biståndshandläggaren och Skatan har sin sköna Pilatestimme hos Fias Kraft- och Hälsa. Och så är det dagen då alla pensionärer handlar eftersom det är 5 % rabatt.

På onsdag är det ganska lugnt tror Skatan. Ann, deras fina städerska kommer på eftermiddagen och de hoppas kunna åka ut till Femöre och greja lite,

på torsdag är det Fia-dag, träning alltså och så ska Skatan skjutsa Mannen till Stora E. De ska luncha ihop på NK-villan medan Skatan ska ta det lite lugnt. Pyttsan! Klockan tretton ska däcken bytas och Skatan har bestämt att de ska lämnas kvar på verkstaden tills i vinter så hon slipper släpa ut och in däcken i bilen varje säsong. Mannen blir ju inte starkare i ben och armar. På eftermiddagen ska Skatan gå till Anhörigcenter för ett möte och sen är det middagsdags och kväll.

På fredagen ska Mannen och Skatan gå till Fotlisa och få sina stackars vanskötta fötter omskötta. De har fått tiderna efter varandra och sen blir det troligen lunch på NK-villan. På kvällen kanske Karin och Johanna dyker upp eller så kommer de på lördagen. De ska vara hos dem några dagar så här före påsk och sen kommer Ida och Martin och slår följe med dem tillbaka till Skåne. Flickorna ska vara hos sin pappa i påsk.
Men nu har Skatan redan gått händelserna i förväg. Hon stoppar här och hoppas att hitta några bra och lugna stunder där hon kan slappa och inte tänka på ”nästa drag”.

Tjolahopp! (försök till käckt tillrop)

Sanslös vecka

Den började bra. Mannen ville verkligen följa med Skatan och PTn Fia på skogsgång med stavar. Och det gick jättebra. Mannen före och Skatan och Fia efter, diskuterandes Skatans ”nya liv”. När de närmade sig målet och parkeringen såg Skatan att Mannen började krokna och bad honom ta det lite försiktigt. Men plötsligt var han utanför stigen, försökte få tag i ett träd för att inte stupa men missade.

Där låg han på backen med ansiktet nedåt. De var snabbt framme och vände honom åt sidan. Han var vid medvetande men blödde kraftigt från näsan, pannan, hakan … ja, från hela ansiktet. Som tur var var viga Fia med som kunde sitta på knäna och badda och torka. Skatan hämtade en filt från bilen som hon lade under huvudet och sen ringde hon ambulansen. Som kom nästan ögonaböj. En annan kvinna som också gick på pilates hos Fia kom och hjälpte till tills ambulansen kom.

De körde förstås snabbt till Akuten och Skatan efter. På Nyköpings akut finns det fem parkeringsplatser. De var upptagna förstås så Skatan fick åka runt och parkera på stora betalparkeringen och leta sig upp till Mannen på Akuten och blev genast insläppt. Avundsjuka, uppgivna ansikten från ett överfullt väntrum följde Skatan med blicken när dörren öppnades för henne. De hade säkert suttit där i timmar.

Väl därinne stod det redan en läkarkandidat och en läkare vid Mannens bår och snart kördes han in på ett rum där hans ansikte blev omskött på alla de sätt: tvättat, bedövat så att kan inte skulle känna när de ”skrubbade” bort alla småstenar. Sen upp till röntgen av hjärnan som tack och lov var oskadd. Inga blödningar. Näsan hade agerat krockkudde.

Skatan fick mitt i allt åka hem och gå ut med Stina en sväng. Hon undrade säkert vart de tagit vägen.

Tillbaka kom Skatan i rättan tid för att följa med Mannen upp till Öron-, Näsa-, Halsmottagningen där läkaren Pjotr tog emot med sjuksköterska och undersköterska som assistenter. Mannen fick en grön duk med hål för näsan och så gjordes bedövningssprutan klar. Skatan var tvungen att vända bort blicken när den stacks vid näsroten som var bruten men passades rätt och i näsborrarna som också skulle sys eftersom brosket där var krossat.

Äntligen hemma var det dags för PT-lådan och så i säng. Skatan tror att hon var minst lika trött som stackars, stackars Mannen.

Väl hemma och sydd och omplåstrad ska Mannen äta middag

Tisdagen började tidigt med en penicillintablett som ska ges tre gånger om dagen med minst en timme före måltid och en timme efter, Mannen ska också få en droppe i sitt opererade öga som Gott sei Dank inte tagit stryk (fyra gånger om dagen) plus en droppe efter ett tag i båda ögonen för trycket som den gröna starren ger. En sådan droppe ska också ges på kvällen. Plus hans vanliga mediciner.

Nu var Skatan så trött och utsjasad att hon pratade med Mannen om att få lov att ringa och prata med hans biståndshandläggare om lite avlastning och det gick han med på. Hon hade semester.

Skatan kom i alla fall iväg på en behövlig pilatesträning hos Fias Kraft och Hälsa. Där och då startade också henne omställning av livsstil … hm … för att nå en bra vikt som hon känner sig nöjd med. Ungefär som hon hade här 2016, våren då hon fyllde 70 år.

Skatan hos Fia i april 2016

Den får bli hennes målbild.

På onsdagen körde Skatan ut Stina till Titti och Jägar-Kent för på torsdagen var det dags för återbesök på S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm.

På torsdagen hämtade sjuktransporten dem kl 06.20 för direktfart till sjukhuset i Stockholm utan de vanliga kringelikrokarna runt Sörmlands vackra landskap för att hämta andra patienter. Ögon var bra och återbesök om sex, sju veckor. Skatan kommer inte ihåg.

Mannen väntar på sjuktransporten med den förhatliga rullatorn som återigen står på vänt.

Väl hemma igen åkte hon och tankade hyrbilen som hon lämnade tillbaka och fick sin egen. Fin, åtgärdad och nylackad. Sköööönt.

På fredagen trodde Skatan att Stina fyllde 14 år men se där var hon ute en dag för tidigt. Nu blir Stina firad två dagar i sträck i stället. Stora E kommer med skumpa.

På fredagen kom också Johan och hjälpte Skatan och Mannen att deklarera.

Och sen ringde biståndshandläggaren! Hon kommer hem till dem i nästa vecka för att gå igenom vad för hjälp de kan få så att inte Skatan blir alldeles vingklippt och trött.

Och idag kommer som sagt Stora E med skumpan. Solen skiner och det är dags för Stinas Morgonpromenad.

<

Redan fredag

Det är mycket nu, som de säger. Och tiden springer iväg. Det har verkligen varit mycket den här veckan som ännu inte är slut.

I måndags tvättade Skatan bilen som skulle vara ren och fin till att lämnas in till verkstad. Hon blev nämligen påbackad för ett tag sen och nu ska bilen bli fin igen.

I tisdags lämnade hon bilen och fick en lånebil, hade samtal med Öron- Näsa- Halsmottagningen som berättade att hon först i slutet av maj fick en tid för att åtgärda sin sömnapné. Suck! Sen var det pilates hos Fia, den bästa PT i världen och efter pilatesen sittning hos Fia. Nu ska det bli en kraftsamling för viktnedgång och välmående. Och sen hämtade hon Mannen och Stina som hon kört till Stora E eftersom Skatans dag hade blivit lång för honom så mycket ensam. (Nu lagar han inte frukost längre, och när Skatan kör upp honom och ber honom ta fram sin marmelad, gör han det och så sätter han sig, kan du fixa grapen, ja, då gör han det och så sätter han sig. I tisdags körde hon sedan ut Stina till Titti och Kent eftersom morgondagen skulle bli sprängfylld och Stina kan ju inte vara ensam.

På onsdagen hämtade en sjuktransport dem och de åkte till S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm. Håkan skulle göra en inledande gråstarrsoperation innan de ska avgöra om de ska operera hans gröna starr en gång till. Luckan som opererades för att lätta på trycket i Österrike har vuxit igen samtidigt som ett ärr bildats av en kork från en korkpistol som han fått i ögat som 10-åring. Operationen tog sin tid och de blev hämtade för tillbakafärd kl 16.30. (Denna procedur kommer att upprepas nästa vecka då han har ett återbesök)

På torsdagen droppade Skatan Mannens öga med droppar fyra gånger under dagen. Det är ganska rött och han påstår att han inte ser ett skit. Lite dimma bara. Men de får avvakta och se. Skatan åkte ensam till Fia för träning eftersom Mannen inte får träna på två veckor och det var en härlig timme med stavgång och lite andra övningar ute i skogen som hon fick. Sedan ut till bilverkstaden och hämtade garage”blippen” som hon glömt och så hem, lunch och så hämta Stina hos Titti med fika förstås. Skatan hade med sig egen Kraftbar medan Mannen mumsade på hemmabakad bulle och biskvi. Stina blev förstås glad att se dem även om hon trivs utmärkt hos Titti och Kent där hon får härja runt med de andra hundarna.

Och idag är det fredag, Mannen hade inte påbörjat frukosten när Skatan kom hem efter Morgonrundan och var fortfarande i pyjamas så hon inledde med att köra upp honom och så hjälptes de åt som igår. Hon bad honom om något som han gjorde och så satte han sig etc etc. De kom också överens om att det var dags för honom att få hjälp med alla hans ögondroppar, de fyra om dagen efter operationen och så en på morgonen mot trycket och en annan på kvällen också mot trycket som han fått av sin gröna starr. Efter lunch som nu snart ska tillagas åker Skatan och handlar till morgondagen då de ÄNTLIGEN ska ha middagsgäster. Det ska bli sååå roligt för både Skatan och Mannen om det inte bara var för maten … 😉

Skatan tänkte att det nu så här före lunch var dags att slänga sig över bloggskrivandet så att hon inte halkar efter igen. Det har ju redan gått några dagar.

Och hon vill verkligen inte komma på efterkälken. Kram på er alla!

Femöre

Att vakna på Femöre med Mannen och hela familjen Anderson Jr på plats är en gåva. Som Skatan njuter av i fulla drag. Det blir liv i luckan, arbete på tomten, Sonen, Pa och Stora E, som också är på plats, krattar trots att vinden viner runt knutarna, Pa fixar blomsterlandet som hon själv skapat förra sommaren. Flickorna har fått sina såpbubblor som är farmors ”grej”. Det ska alltid finnas såpbubblor på lut på Femöre. Skatan går inte heller ensam på Morgonrundan med Stina. Hon får sällskap och hjälp av Alice och Cissi förstås. De förundras över vatten som bildat en liten sjö i ekhagen, de pratar om stort och smått och flickorna får turvis ”hålla” Stina. Trots att Cissi egentligen är rädd överlistar hon sin egen rädsla genom att få ansvaret att hålla i kopplet. De lagar mat tillsammans, Pa är mästare på frukost t ex och Skatan hade förberett middagen. Mannen älskar dem alla i bakgrunden, vilar på soffan och hänger med. Han trotsar också blåsten när han och Stora E ger sig iväg med Stina på eftermiddagsrundan.

Aldrig så ensam som du tror.

Det är gott att leva.

    Stina fick vårfnatt

    Stina har inte på många månader velat gå lite längre, ner till ån t ex, utan helt sonika satt sig på baken och tvärvägrat

    Men idag sken solen, fåglarna kvittrade och matte Skatan hade tagit på sig en lättare rock så plötsligt … ja, plötsligt fann de sig båda på sin Morgonpromenad nere vid ån och forsen. De hade gått hela Stockholmsvägen ner till Ö Storgatan, Storgatan upp till ån och så efter ån, över järnvägen och till Perioden och så hemåt.

    En timme och tjugo minuter och Mannen hann ringa och undra vart de tagit vägen. De hade i och för sig stannat och pratat med en väninna som de träffade på med alla sina tre hundar, en minitax, en gammal strävhårig tax, Pompe, och så lillpojken, en collie med en jättepäls som bara var 8 månader.

    Väl hemma parkerade sig Stina ute på balkonen i solen och njöt. Nu har hon dragit sig inomhus och ligger framför den lilla mattan vid balkongdörren.

    Ikväll får Mannen och Skatan efterlängtade gäster som de inte har träffat sen i höstas. Anderson Jr med familj, Pa och Alice och Cissi som äntligen är hemma från Thailand igen. De ska bo på Femöre förstås så nu ska Skatan gå och laga lite mat (kors i taket) som de kan ha därute så att hon eller Pa eller Sonen slipper stå i köket hela tiden.

    Mannen vilar.

    Ha en riktigt skön fredag!

    Vägvisaren

    Detta kort är astrologiskt positionerat mellan Tvillingarna och Kräftan, och planeterna Merkurius och Månen. Grundkorten som det formas av är Budbäraren och Modern.

    Kortet visar en gyllene pojke – gudarnas budbärare, som försöker väcka en sunt sovande person som är klädd i en blå kappa, för att ge denna viktig information. Det är ingen lätt uppgift, eftersom det är svårt att väcka någon som inte vill bli väckt. Dessutom har även Månen gömt sig och hjälper inte till ens med en liten gnutta ljus. Till sist kommer pojken att lyckas, eftersom det här kortet är du och detta kort kommer upp som ett tecken på att det är dags för dig att vakna.

    Kortet säger att du kommer att få en viktig signal från ditt undermedvetna och att det är bra att befinna dig i en position redo att förstå signalen. Öppna dina ögon och öron, och vet att hjälp från universum, världsalltet, kommer till dig. Informationen du behöver kan presentera sig för dig på olika sätt; ett citat i en bok, en sång på radion, ”oavsiktligt” hörda ord på gatan, påminnelse av en vän, träffa en gammal bekant, ovanliga objekt som visar sig på oväntade ställen, o.s.v. Det du måste göra är att ställa in dina antenner och fånga in signalen. Du kommer att känna igen det du söker genom känslan av lättnat och optimism, som träffar alla som rörs av intuitiv kunskap.

    Skatan ramlade över det här kortet när hon öppnade sin dator och förstår plötsligt varför en låt inte vill lämna henne. Bara några rader …

    Dada dadada, dada dadada, daa daa da …da da I keep dancing on my own.

    Robyns text i låten för övrigt har inget med Skatans ”uppvaknande” att göra … bara de här orden som tjatas om och om igen … med melodin … om och om igen dag efter dag.

    I keep dancing on my own.

    Mannen har alltid varit den dominanta i deras förhållande. På ett mjukt sätt men ändå … det var han som Skatan alltid lutade sig mot, bad om råd hos, som trots att han var mycket borta ändå var stöttepelaren i familjen. Som hon träffade som tonåring och gifte sig med vid 23 års ålder, som alltid funnits där.

    Men … Skatan fick och tog chansen att ”dansa på egen hand” alla åren då de bodde särbo. Och tur var väl det. Att hon rockade loss då. Så hon inte blev alldeles vilsen. Nu när Mannen är just det. Vilsen och behöver henne som han aldrig behövt henne tidigare.

    Nu finns Mannen där igen … åtminstone helt och hållet fysiskt … väldigt mycket finns Mannen där igen … han lämnar inte gärna hennes sida (om han inte har sin lillasyster i närheten) och Skatan har mer och mer känt sig … omsnärjd, vingklippt. Men nu är det en väldig skillnad trots begränsningen … Mannen behöver henne, lutar sig mot henne, och är såååå tacksam, alltid så tacksam att hon finns.

    Fast varje dag … nästan … frågar fortfarande Skatan Mannen till råds. Om än det ena än det andra och blir varse … att han inte vet, inte kan, inte kommer ihåg.

    Och nu förstår Skatan att här hemma dansas det ännu tillsammans, Mannen och hon, men det är hon som för … för det är fortfarande någon slags pardans. Och det går lättare och lättare och snart är hon också redo att fortsätta dansen men mer ”on her own.”

    Dag två i mitt nya bloggliv

    Igår var Skatan och Mannen och Stora E på Sjöhästens vänners årsmöte och trivdes i en varm och härlig atmosfär. Skatan höll alltså på att få värmeslag men det är hon så van vid numera. Det hon slapp i klimakteriet har hon fått dubbelt upp på äldre dar.

    De åt gott och så var det dags för själva mötet och sen … sen, sen kom utlottningen av konstverken som köpts in från utställningarna 2018.

    Och Mannen vann. Som vanligt höll Skatan på att säga. Och hade svårt att bestämma sig så det gjorde Skatan åt honom. Men då bestämde han sig och det var inte Skatans val. Som tur är hade inte utlottningen hunnit vidare så det gick att byta. Slutet gott allting gott.

    Stora E vann också.

    Men inte Skatan. Hon får göra sina egna tavlor.

    Bilen hade Skatan parkerat i Stora E:s garage och hämtade den i morse på väg till provtagning på lasarettet.

    Allt sker nämligen samtidigt. Sömnutredningen i Örebro hade kommit till Medicinavdelningen här i Nyköping som ville ändra Skatans medicinering (starkare blodförtunnande för att undvika stroke ! eftersom hon hade hjärtflimmer när hon sov. Åtminstone känner hon inte av något när hon är vaken.) Och då måste det provas innan ny medicin kan sättas in.

    I måndags ringde Skatan också till Spirometriavdelningen för hon hostar så förskräckligt och har urusel kondis och blir andfådd för minsta lilla. De skickade henne till akutläkare på vårdcentralen som skickade henne på röntgen eftersom han hörde ljud i lungan. Ser man inget på röntgen som hon gjorde i går på lasarettet när himlen var så blå, går man vidare med utredning. Själv tror hon att den KOL hon har har blivit sämre.

    Men för att fortsätta där hon började så fick hon en härlig promenad i duggregn ner till Stora E:s garage. Skatans morgonrundor med Stina har ju blivit något mindre … Stina orkar inte och sätter sig helt sonika ner och vägrar fortsätta gå. Och då är det bara till att vända eller korta ner promenaden. Nu, i morse, passerade hon förbi klockstapeln som dalfolk håller på att bygga upp igen efter branden som slök den helt och hållet för några år sen, och forsen vid Kvarnen och Bryggeriet och Nyköpings hus. Nu när Stina är tröttare måste Skatan kanske ta sig längre promenader (och snabbare) utan sällskap. Mannen orkar inte heller gå så långt längre.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

     

     

    Nej nu sjutton är det väl ändå dags …

    Skogsnuvan och nu senast Ingrid tycker att det är hög tid att Skatan börjar skriva i sin blogg igen. Och det är det väl. Det har Skatan tyckt en lång tid nu men skjuter upp och skjuter upp. Hon vill ju inte bara skriva om elände och eländigt och den sista tiden har det nästan känts precis så.

    Eländigt. Och instängt.

    Men … och … vad ska hon då skriva om.

    Gräv där du står, sägs det ju. Men när inte mycket sker där hon står då. Som hon tycker i alla fall.

    OK då.

    Idag är det blå himmel för omväxlings skull. Så det passar ju bra att börja då … 

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Mannen går och plockar och hummar och kollar om inte Skatan snart ska gå och göra lite lunch. Så det här fick bli en kort och innehållslös början på ett bloggande som förhoppningsvis kommer igång på riktigt igen. 

    Tjolahopp!

    Några dagar in på 2019

    De firade nyår med sina gamla nyårsvänner men inte i Stockholm utan på landet, på Norrby i stället. De var en decimerad skara men det var trevligt och högt i tak som alltid hos familjen Di Luca.

    Champagnekorkarna smällde, hummer och oxfile och traditionsenlig efterrätt avnjöts medan diskussionerna om ALLT gick höga.

    Och så sov Mannen och Skatan över för att Skatan skulle kunna dricka ett eller annat (det blev flera måste erkännas, många flera) glas champagne och slippa köra.

    De hade lämnat Stina hos Titti där hon gillar att vara och där det inte är så högljutt (om man säger så).

    Så … framåt eftermiddagen efter en lång frukost tillsammans med värdinnan körde de hemåt efter en härligt firad nyårsafton. Väl därhemma märkte Skatan att hon glömt sin väska (med kort, körkort m m) och blev alldeles kallsvettig. Di Lucas skulle ju tillbaka till Stockholm och … Skatan ringde till Johan (och Malle som ju skulle tillbaka till Nyköping) och frågade om de var kvar och det var de och skulle ta med sig väskan. Men för på seneftermiddagen. Och Skatan som hade tänkt hämta Stina innan det blev mörkt. I garaget blev hon darrig igen … nycklarna! De ringde till Stora E som har extranycklar och stämde träff och hon skyndade sig hem från sin promenad. Väl där och när hon överlämnade nycklarna kom Skatan på att Stora E ju inte har någon ”tag” till larmet men … i samma ögonblick, som en blixt från klar himmel, kom Skatan ihåg att hon ju hade nycklarna ändå. Hon hade lagt dem i bilen för säkerhets skull.

    Pust!

    Väl hemma ringde Skatan till Titti och bad att få hämta Stina dagen därpå så hon slapp köra i kolmörkret och blåsten.

    Alfrida var på ingång.

    Mannen och Skatan satte sig i soffan och pustade ut. Då …

    – Jag har nog glömt min mobil, sa Mannen.

    Ett desperat samtal till till Johan som var kvar och de letade rätt på mobilen och leverade alltsammans senare på eftermiddagen.

    Nu hade det blåst upp ordentligt och det hördes att det var full storm därute. Blåsten ven ordentligt runt knutarna.

    img_0274

    Mitt i natten hördes en rejäl smäll och Skatan vaknade till men orkade bara inte gå upp för att titta. Väl på morgonen ropade Mannen från badrummet och frågade om Skatan öppnat fönstret där för nu var det vidöppet och alla grejerna (tavlor, snäckor, en liten budda och en sjöjungfru i keramik) hade ramlat ner på golvet. Det var bara sjöjungfrun som gått sönder och hennes lidande ansikte såg ännu mer lidande ut utan armar och stjärtspets.

    Nej, Skatan hade inte öppnat fönstret men troligtvis hade killen som tvättade deras fönster före jul inte dragit åt handtaget ordentligt.

    Shit happens.

    Men den här starten på 2019 fick Skatan onekligen att undra (och frukta) om det var ett dåligt omen för hur fortsättningen på året kommer att bli.

    Den röriga och desperata inledningen bådar ju inte gott.

    GOD FORTSÄTTNING!

    Snart 2019

    Ja nu är det bara en dag kvar på det här gamla året 2018 och många skriver årskrönikor och berättar om stort och smått och glatt och sorgligt. Precis som ju livet är och kommer att vara. Men Skatan kommer nog inte skriva en sån där krönika. Inte för att hon inte upplevt stort och smått och glatt och sorgligt. Utan för att tiden tickar och hon måste ändå se tillbaka på sitt liv så gott som dagligen (mycket tack vare Mannen som älskar att komma ihåg sin barn- och ungdom och där finns ju Skatan med från det hon var 17 år.) 2019 kommer de förresten fira 50-årig bröllopsdag, guldbröllop gubevars, men det dröjer ett tag till. De gifte sig nämligen den 1 november så det är ju nästan ett år i tid till dess. Och när de sitter och pratar om good old days … ofta samma good old days … blir Skatan verkligen påmind om att hennes liv hittills mest har bestått av just det … good days. Och igår när hon satt och såg Stjärnorna på slottet och Sven Melanders dag blev hon påmind om att hon verkligen inte har mycket att klaga över. Egentligen. Precis som Sven Melander sa, precis så tänkte Margith också när de talade med varandra då på slutet när det inte fanns någon återvändo för henne. Hon hade fått så mycket av livet … två fina söner och sonhustrur och barnbarnen förstås och Göran, som gjorde hennes sista dagar så bra som han bara kunde. Och så hade hon haft roligt även om hon många gånger haft det tufft. Margith var tacksam även om hon förstås gärna velat leva lite längre. Ja, hon hade haft roligt. Som de har skrattat hon och Skatan… ja så som de skrattade har Skatan inte skrattat på år och dag. Jo kanske, när hon träffar Kärringgänget men det var ju också år sedan. Så där uppsluppet och fullständigt hejdlöst.

    Sven Melander sa också att han hade haft ett kul liv, fått vara med om mycket och i det stora hela nu när han gått in i tredje eller fjärde åldern eller vad det heter, så kunde han vara nöjd. Sven Melander har ju gått igenom en tuff vår med cancer och cancerbehandling och ändå lyste hans ögon av livslust. Och som Skatan fick skratta. På slutet alldeles hejdlöst när han själv påminde sig om en sketch där de inte kunnat hålla sig och skrattade så där vansinnigt utan hejd. Det var ett behövligt skratt för Skatan som påmindes om att vara lite mer tacksam. Trots allt.

    Så go´vänner.

    Gott slut dessa skälvande timmar på 2018 och

    GOTT NYTT ÅR !

    Självömkan

    Självömkan är det ömkligaste man kan tänka sig. Och ändå hänger sig Skatan åt det titt som tätt nuförtiden. Och det trodde hon aldrig att hon skulle göra.

    Men hon är så satans trött. Trött på sig själv, sina krämpor men framför allt på sitt dåliga tålamod när Mannen för femtioelfte gången avbryter henne mitt i en mening eller vad det kan vara och frågar om något som han redan fått svar på flera gånger om eller ”ställer till det” på annat sätt. För han är ju så SNÄLL.

    Idag for hon ut till Femöre för att hämta en borr som fanns i boden.

    – Är det inte den under sängen då, frågade Skatan

    – Nej, det är den i boden.

    När Skatan kom hem med borren (bl a) så var det fel borr. Det var ju den under sängen förstås.

    – Men du sa ju …

    Ridå.

    Ja, vad ska hon säga.

    – Puss, puss … låter det när han uppfattar hennes inre suckar och otåliga jag.

    Skatan försöker dra sig tillbaka till vardagsrummet när han är i sovrummet och snart är han där … Vad gör du där? Ska du se på TV? Läser du? Har du sett det häääär?

    Och går hon in i sitt ”gamla rum” följer han efter dit också förstås. Skatan sover nuförtiden i den gemensamma sängkammaren. Mannen ville så gärna det. Så inte ens om nätterna …

    Ja, hon får faktiskt nästan inte gå på toa i fred.

    Fast på eftermiddagen får hon faktiskt vara ifred en stund, den när han går eftermiddagsrundan med Stina. Då passar hon på att glo rätt ut i luften för det mesta. Och bara vara.

    Men det är för ömkligt ändå att hon ska klaga. Mannen har ju fått släppa sina framtidsdrömmar lika mycket som hon, ja mer. Skatan är inte sjuk, det är han. Han vet att han stadigt försvinner bort från sig själv, från Skatan, från hela sin familj, från världen när minnet mer och mer kommer att försvinna och logiken brister … och händerna inte lyder honom och krafterna tryter. Och ibland när han ”kommer till korta” ser Skatan en så stor sorg i hans ögon att det är outhärdligt att inte kunna hjälpa honom bättre än Skatan gör.

    Men än går det faktiskt riktigt bra … Mannen kan skärpa sig eller vill skärpa sig och kan göra det när de är på kalas, träffar andra och han tycker att det är skojigt också. Ikväll ska de på middag hos goda vänner och de tar taxi dit och hem så att de båda kan ta ett glas vin och skratta och prata och glömma …

    Och de haaar kul också, skrattar tillsammans och skämtar om tillkortakommanden som både han och Skatan gör. Och så länge man kan skratta så …

    Så nu får det vara slut på självömkan för Skatans del. Försöker hon lova sig själv titt som tätt. Hon ska i alla fall försöka.

    PS: Skatan var på en fantastisk tripp tillsammans med Pål Pommac … eller var det Lilla Blå … och den nya vännen Åsa som gjorde att hon levde i ett flera dagars rus, eller varför inte trip … Hon skriver inte själv om det här men länkar så gärna till Lilla Blå för det ”kvalitetsknarket” måste ni bara läsa om. DS

    Födelsedagsfirande som hette duga

    Igår firade de Agnes som fyllde 10 år. Tänk vilken lycka att äntligen fylla tvåsiffrigt och jämnt. (Det var sannerligen ett bra tag för Skatan det.)

    Mannen och Skatan hade alldeles glömt bort vilken dag det var i värmen och som tur var sms:ade Lilla e och sa att nu mamma åker vi från torpet. Kommer ni till middagen eller? Vi äter kl 20.00.

    Så de packade sina tandborstar och for iväg.

    De hade ju lovat att vara där på själva födelsedagsmorgonen.

    Och Agnes, det fjärde barnbarnet i ordningen, blev verkligen firad. Med blommor och med bladet, presenter och god … jättegod … mat och egenhändigt bakad tårta som hon inspirerats till av barnbarnet nr två, Johanna.

    Agnes och pappa Ludde kamperade i källaren för värmens skull och när det var så dags att sjunga fick hon komma upp och lägga sig i soffan och så sjöng de så det stod härliga till.

    Och presenterna överräcktes utom den sista, största, mest önskade som inte hade presentpapper och därför inte fick vara inomhus utan i garaget. Så därför kom en födelsedagspresent till användning direkt. En sömnmask.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Agnes hade nämligen önskat sig en s ä n g. En sån där stor, hög med sänggavel. Vad kallas de för? Kontinentalsängar. Med knappar i sänggavelns stoppade klädsel och allt.

    Onsdagen den 1 augusti var lika varm som sommarens varmaste dagar den också och vattnet i poolen som Skatan badade i både dagen före och under själva födelsedagen var skönt kyligt. Inte kallt men ganska så ändå. På själva dagen fick hon sällskap av en av de sötaste enhörningar hon någonsin träffat på, Också den en av de populäraste födelsedagspresenterna förstås.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Födelsedagsbarnet bakade sin egen tårta som sagt, och de åt födelsedagslunchen under det stora trädet i trädgården men tårtan inomhus för de blev bortjagade av envisa, närgångna getingar som inte lämnade någon ifred.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Det här var verkligen ett födelsedagsfirande att minnas både av födelsedagsbarnet och gratulanterna.

    Och hemma på Femöre stupade två trötta firare i säng efter väl förrättat och trevligt värv.

    Att långsamt försvinna

    https://www.svtplay.se/video/18697966/att-langsamt-forsvinna/att-langsamt-forsvinna-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

    När jag är sömnlös ser jag på SvtPlay eller Netflix. Den här dokumentären ville jag se ensam. Håkan skulle bli så ledsen.

    Håkan har också Alzheimer sen några år tillbaka.

    Mannen i filmen är bara ca 50 år och har tonårsbarn, Håkan är 76 och det är bara vi därhemma. Men kärleken och maktlösheten jag känner nu är densamma som hustruns i filmen.

    Vi har haft ett långt liv tillsammans (med med- och motgångar, motgångar som vi övervunnit många gånger mot alla odds) och kärleken till honom har växt sig starkare och starkare … kanske p g a hans ökade beroende av mig, av oss.

    Barnen är fantastiska.

    Och barnbarnen.

    Sjukdomen är kanske ännu inte så uppenbar för omgivningen om det är korta möten (Håkan skärper sig men blir oändligt trött efteråt) men att inte kunna räkna och rita (när man är ingenjör och har haft ett krävande yrke) eller tappa sitt språk eller att alltid behöva fråga mig om hjälp när han ska logga in på dator eller vara så trött och initiativlös … måste kännas sååå frustrerande och för oss att se honom långsamt försvinna från den han var är så oändligt sorgligt. All hans intiativkraft och energi falnar från dag till dag. Eller kanske inte från dag till dag för ibland är han bättre, känner sig piggare och humöret på topp. Men jag jag är låg, så trött och ledsen och ibland skulle jag bara vilja somna och försvinna …

    Håkan den morgonpigga, verksamma mannen är i dag overksam. Han gör ingenting om jag inte ber honom. Jo, han läser, tidningarna, och vi diskuterar (även om det blir mycket samma samma som upprepas.) Och deckare … men oändligt långsamt.
    Men han är så ömsint, omtänksam och mjuk, sidor som han kanske inte ”hann med” att visa så ofta i sitt verksamma yrkesliv.

    Och han är så tacksam. En tacksamhet som jag har svårt att ta emot. Varför ska han vara tacksam för att jag finns här nu. I november har vi varit gifta i 49 år och jag har ju funnits där/här även om vi ibland varit längre från varandra. Både fysiskt och psykiskt.

    Han pysslar om sina blommor fast jag måste påminna honom.

    Och han går ut med vår älskade Stina. Som han älskar mer än någon annan tror jag och Stina är trots sina dryga 13 år och lomhördhet ganska pigg ändå och jag hoppas innerligt att hon hänger med ett tag till.

    Är det rätt att skriva om Håkan här. Han vet ju inte om det … att jag delar med mig. Men jag har inte så många att tala med … de sinar … och jag behöver en ventil. Det är ju inte skamligt att ha drabbats av Alzheimer, det är ju en stor sorg för oss alla och som vi kanske ska tala mer öppet om så att man inte känner sig obekväm, drar sig undan för att man inte vet hur man ska ”vara”, ”bete sig”.

    Vi ”beter oss” än så länge som vanligt. Jag kör och handlar eller gör mina ärenden (Håkan kör inte bil längre), ordnar så att jag får åka på mina målarresor och lämnar honom ensam i huset eller våningen i stan. Han kan ringa och undra vart jag tagit vägen och bli orolig (på sista tiden) eftersom tidsuppfattningen börjar fallera men innan vi märker att det inte går OK beter vi oss som alltid, som vanligt.

    Den här dokumentären fick mig, som också har dragit mig undan, är trött och ledsen att äntligen lite sätta ord på (ord som försvinner för mig också eller kanske sannare så är det lusten att skriva) på hur vi har det.

    Håkan är så oändligt snäll, så otäckt tacksam (varför ska han vara tacksam … det heter ju att vi ska leva tillsammans i NÖD och LUST och det är nu vi prövas) och ibland tänker jag att så här bra har vi inte haft det TILLSAMMANS på mycket, mycket länge.

    Sammansvetsade.

    Det är förkylt

    Igår trodde Skadat att hon blivit snabbt frisk eftersom näsan som börjat rinna i onsdags kväll, fortsatt hela torsdagen men nu på fredagen hade slutat rinna och febern var om inte helt borta men inte heller över 38 grader. Men tji fick Skatan. I natt har hon nästan hostat lungorna ur sig och nu har hon feber igen. Skatan har i alla fall hunnit göra en sväng till sin ateljéplats (än så länge) och hämtat det fina staffliet som Bengt gjort till henne och som Skatan verkligen vill behålla.
    Men sen kroknade hon.

    Det är görvarmt ute, vindstilla och vore Skatan bara frisk skulle hon säkert sitta ute en stund i solen … en stund åtminstone. Men nu ska Skatan inte ut och ranta och anstränga sig (har Mannen bestämt) utan vänta ut febern ordentligt innan hon flaxar vidare.
    Fast handla måste Skatan förstås.
    Inte idag.
    Men sen.

    Herr Stork af Portimaõ

    Det vimlade av små storkfamiljer i Portimaõ, mamma, pappa, barn.

    På taken och på lyftkranarna och på lyktstolparna … ja överallt hade de byggt sina bon.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Och så fanns där en och annan singel.

    Hemma i det rosa/gula huset från altanen kunde de följa den klapprande Herr Storks envisa försök att locka till sig en hona. Ibland gjorde han sina lovar över stan men kom alltid tillbaka till sin utsiktsplats. Ibland blev han angripen av fiskmåsar som han kommit för nära.

    Allt följdes med spänning från dom som satt där på altanen och målade, tecknade eller bara va´.

    En dag dök det plötsligt upp en frk Stork som landade där hos Herr Stork på hans piedestal.

    De jublade från altanen.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    – Äntligen.

    Men …

    Bara efter något ögonblick eller så kom en tredje svartsjuk en och hämtade hem den förlupna (som de förstod att hon varit) och Herr Stork stod åter där ensam och trånade på sitt klapprande sätt.

    Portimaõ och Urban Sketching

    Skatan har varit i Portugal och skissat och tecknat och målat med Trine som lärare och hennes dotter Anna som utfordrade dem med den mest delikata vegetariska kost man kan tänka sig och Annas man Ali som fanns tillhands både som pappa till lilla Anise förstås men som chaufför, inköpare, vinförsäljare, trevligt sällskap o s v. Och sist men inte minst Anné som var behjälplig både här och där.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Och så var där alla kurskamraterna förstås nya som gamla kändisar. Svenskarna Malene (danska i svensk skepnad), Marie och Bette, danskarna Kirsten, Lisbeth, Anne Mette och kanadensiskorna Fran och Louise.

    De var ett glatt gäng som trivdes bra tillsammans och hade väldigt roligt.

    För Skatan och Marie började dagen med 1 – 1,5 timmes promenad innan fruktosten som serverades kl 08.00. Så då förstår ni att Skatan var uppe med solen.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Efter frukost tecknade de blindkonturer eller onelineteckningar för att öva upp hand och hjärna 😉 Sedan hade de någon timmes genomgång och övningar och teknik med Trine innan de begav sig ut i staden för att söka skissobjekt. Urban sketching var det som gällde. Men Skatan skissade folk och ”mjuka” objekt också … det var helt OK. Hem igen till Santa Isabel, det rosa huset (från gatan) och gula (från gården) för lunch och lite vila innan de kanske målade lite eller jobbade med färglära o s v … Hur som helst var det fyllda dagar.

    Detta bildspel kräver JavaScript.

    Efter middagen med vin och skratt och massor av prat spelade ett litet gäng ett spel Skatan varmt kan rekommendera. Eftersom Skatan inte är någon spelare annars är det ett verkligen gott betyg på det här spelet: Triomino. Och det hände sig att hon vann också.

    Fortsättning följer …

    Skatan och hennes webbplats

    är orolig och det märks.

    Hon byter tema som hon byter … hm … nej inte så ofta som hon byter trosor förstås.

    Så är det när Skatan ska komma igång igen. Hon kan inte bestämma sig. Ska hennes viste se ut som si eller som så.

    Skatans bo är en snillrik konstruktion – även om det inte ser så välordnat ut från utsidan. Foto: Jonn Leffmann

    Hon vill ju att hennes bo här ska avspegla henne kynne, hennes Persona.

    Skatan är fågeln som är ”vit som en svan, svart som en ravn, hoppar som en hare och går som en man”.

    Och det ska märkas.