Stina fick vårfnatt

Stina har inte på många månader velat gå lite längre, ner till ån t ex, utan helt sonika satt sig på baken och tvärvägrat

Men idag sken solen, fåglarna kvittrade och matte Skatan hade tagit på sig en lättare rock så plötsligt … ja, plötsligt fann de sig båda på sin Morgonpromenad nere vid ån och forsen. De hade gått hela Stockholmsvägen ner till Ö Storgatan, Storgatan upp till ån och så efter ån, över järnvägen och till Perioden och så hemåt.

En timme och tjugo minuter och Mannen hann ringa och undra vart de tagit vägen. De hade i och för sig stannat och pratat med en väninna som de träffade på med alla sina tre hundar, en minitax, en gammal strävhårig tax, Pompe, och så lillpojken, en collie med en jättepäls som bara var 8 månader.

Väl hemma parkerade sig Stina ute på balkonen i solen och njöt. Nu har hon dragit sig inomhus och ligger framför den lilla mattan vid balkongdörren.

Ikväll får Mannen och Skatan efterlängtade gäster som de inte har träffat sen i höstas. Anderson Jr med familj, Pa och Alice och Cissi som äntligen är hemma från Thailand igen. De ska bo på Femöre förstås så nu ska Skatan gå och laga lite mat (kors i taket) som de kan ha därute så att hon eller Pa eller Sonen slipper stå i köket hela tiden.

Mannen vilar.

Ha en riktigt skön fredag!

Vägvisaren

Detta kort är astrologiskt positionerat mellan Tvillingarna och Kräftan, och planeterna Merkurius och Månen. Grundkorten som det formas av är Budbäraren och Modern.

Kortet visar en gyllene pojke – gudarnas budbärare, som försöker väcka en sunt sovande person som är klädd i en blå kappa, för att ge denna viktig information. Det är ingen lätt uppgift, eftersom det är svårt att väcka någon som inte vill bli väckt. Dessutom har även Månen gömt sig och hjälper inte till ens med en liten gnutta ljus. Till sist kommer pojken att lyckas, eftersom det här kortet är du och detta kort kommer upp som ett tecken på att det är dags för dig att vakna.

Kortet säger att du kommer att få en viktig signal från ditt undermedvetna och att det är bra att befinna dig i en position redo att förstå signalen. Öppna dina ögon och öron, och vet att hjälp från universum, världsalltet, kommer till dig. Informationen du behöver kan presentera sig för dig på olika sätt; ett citat i en bok, en sång på radion, ”oavsiktligt” hörda ord på gatan, påminnelse av en vän, träffa en gammal bekant, ovanliga objekt som visar sig på oväntade ställen, o.s.v. Det du måste göra är att ställa in dina antenner och fånga in signalen. Du kommer att känna igen det du söker genom känslan av lättnat och optimism, som träffar alla som rörs av intuitiv kunskap.

Skatan ramlade över det här kortet när hon öppnade sin dator och förstår plötsligt varför en låt inte vill lämna henne. Bara några rader …

Dada dadada, dada dadada, daa daa da …da da I keep dancing on my own.

Robyns text i låten för övrigt har inget med Skatans ”uppvaknande” att göra … bara de här orden som tjatas om och om igen … med melodin … om och om igen dag efter dag.

I keep dancing on my own.

Mannen har alltid varit den dominanta i deras förhållande. På ett mjukt sätt men ändå … det var han som Skatan alltid lutade sig mot, bad om råd hos, som trots att han var mycket borta ändå var stöttepelaren i familjen. Som hon träffade som tonåring och gifte sig med vid 23 års ålder, som alltid funnits där.

Men … Skatan fick och tog chansen att ”dansa på egen hand” alla åren då de bodde särbo. Och tur var väl det. Att hon rockade loss då. Så hon inte blev alldeles vilsen. Nu när Mannen är just det. Vilsen och behöver henne som han aldrig behövt henne tidigare.

Nu finns Mannen där igen … åtminstone helt och hållet fysiskt … väldigt mycket finns Mannen där igen … han lämnar inte gärna hennes sida (om han inte har sin lillasyster i närheten) och Skatan har mer och mer känt sig … omsnärjd, vingklippt. Men nu är det en väldig skillnad trots begränsningen … Mannen behöver henne, lutar sig mot henne, och är såååå tacksam, alltid så tacksam att hon finns.

Fast varje dag … nästan … frågar fortfarande Skatan Mannen till råds. Om än det ena än det andra och blir varse … att han inte vet, inte kan, inte kommer ihåg.

Och nu förstår Skatan att här hemma dansas det ännu tillsammans, Mannen och hon, men det är hon som för … för det är fortfarande någon slags pardans. Och det går lättare och lättare och snart är hon också redo att fortsätta dansen men mer ”on her own.”

Dag två i mitt nya bloggliv

Igår var Skatan och Mannen och Stora E på Sjöhästens vänners årsmöte och trivdes i en varm och härlig atmosfär. Skatan höll alltså på att få värmeslag men det är hon så van vid numera. Det hon slapp i klimakteriet har hon fått dubbelt upp på äldre dar.

De åt gott och så var det dags för själva mötet och sen … sen, sen kom utlottningen av konstverken som köpts in från utställningarna 2018.

Och Mannen vann. Som vanligt höll Skatan på att säga. Och hade svårt att bestämma sig så det gjorde Skatan åt honom. Men då bestämde han sig och det var inte Skatans val. Som tur är hade inte utlottningen hunnit vidare så det gick att byta. Slutet gott allting gott.

Stora E vann också.

Men inte Skatan. Hon får göra sina egna tavlor.

Bilen hade Skatan parkerat i Stora E:s garage och hämtade den i morse på väg till provtagning på lasarettet.

Allt sker nämligen samtidigt. Sömnutredningen i Örebro hade kommit till Medicinavdelningen här i Nyköping som ville ändra Skatans medicinering (starkare blodförtunnande för att undvika stroke ! eftersom hon hade hjärtflimmer när hon sov. Åtminstone känner hon inte av något när hon är vaken.) Och då måste det provas innan ny medicin kan sättas in.

I måndags ringde Skatan också till Spirometriavdelningen för hon hostar så förskräckligt och har urusel kondis och blir andfådd för minsta lilla. De skickade henne till akutläkare på vårdcentralen som skickade henne på röntgen eftersom han hörde ljud i lungan. Ser man inget på röntgen som hon gjorde i går på lasarettet när himlen var så blå, går man vidare med utredning. Själv tror hon att den KOL hon har har blivit sämre.

Men för att fortsätta där hon började så fick hon en härlig promenad i duggregn ner till Stora E:s garage. Skatans morgonrundor med Stina har ju blivit något mindre … Stina orkar inte och sätter sig helt sonika ner och vägrar fortsätta gå. Och då är det bara till att vända eller korta ner promenaden. Nu, i morse, passerade hon förbi klockstapeln som dalfolk håller på att bygga upp igen efter branden som slök den helt och hållet för några år sen, och forsen vid Kvarnen och Bryggeriet och Nyköpings hus. Nu när Stina är tröttare måste Skatan kanske ta sig längre promenader (och snabbare) utan sällskap. Mannen orkar inte heller gå så långt längre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Nej nu sjutton är det väl ändå dags …

Skogsnuvan och nu senast Ingrid tycker att det är hög tid att Skatan börjar skriva i sin blogg igen. Och det är det väl. Det har Skatan tyckt en lång tid nu men skjuter upp och skjuter upp. Hon vill ju inte bara skriva om elände och eländigt och den sista tiden har det nästan känts precis så.

Eländigt. Och instängt.

Men … och … vad ska hon då skriva om.

Gräv där du står, sägs det ju. Men när inte mycket sker där hon står då. Som hon tycker i alla fall.

OK då.

Idag är det blå himmel för omväxlings skull. Så det passar ju bra att börja då … 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mannen går och plockar och hummar och kollar om inte Skatan snart ska gå och göra lite lunch. Så det här fick bli en kort och innehållslös början på ett bloggande som förhoppningsvis kommer igång på riktigt igen. 

Tjolahopp!

Några dagar in på 2019

De firade nyår med sina gamla nyårsvänner men inte i Stockholm utan på landet, på Norrby i stället. De var en decimerad skara men det var trevligt och högt i tak som alltid hos familjen Di Luca.

Champagnekorkarna smällde, hummer och oxfile och traditionsenlig efterrätt avnjöts medan diskussionerna om ALLT gick höga.

Och så sov Mannen och Skatan över för att Skatan skulle kunna dricka ett eller annat (det blev flera måste erkännas, många flera) glas champagne och slippa köra.

De hade lämnat Stina hos Titti där hon gillar att vara och där det inte är så högljutt (om man säger så).

Så … framåt eftermiddagen efter en lång frukost tillsammans med värdinnan körde de hemåt efter en härligt firad nyårsafton. Väl därhemma märkte Skatan att hon glömt sin väska (med kort, körkort m m) och blev alldeles kallsvettig. Di Lucas skulle ju tillbaka till Stockholm och … Skatan ringde till Johan (och Malle som ju skulle tillbaka till Nyköping) och frågade om de var kvar och det var de och skulle ta med sig väskan. Men för på seneftermiddagen. Och Skatan som hade tänkt hämta Stina innan det blev mörkt. I garaget blev hon darrig igen … nycklarna! De ringde till Stora E som har extranycklar och stämde träff och hon skyndade sig hem från sin promenad. Väl där och när hon överlämnade nycklarna kom Skatan på att Stora E ju inte har någon ”tag” till larmet men … i samma ögonblick, som en blixt från klar himmel, kom Skatan ihåg att hon ju hade nycklarna ändå. Hon hade lagt dem i bilen för säkerhets skull.

Pust!

Väl hemma ringde Skatan till Titti och bad att få hämta Stina dagen därpå så hon slapp köra i kolmörkret och blåsten.

Alfrida var på ingång.

Mannen och Skatan satte sig i soffan och pustade ut. Då …

– Jag har nog glömt min mobil, sa Mannen.

Ett desperat samtal till till Johan som var kvar och de letade rätt på mobilen och leverade alltsammans senare på eftermiddagen.

Nu hade det blåst upp ordentligt och det hördes att det var full storm därute. Blåsten ven ordentligt runt knutarna.

img_0274

Mitt i natten hördes en rejäl smäll och Skatan vaknade till men orkade bara inte gå upp för att titta. Väl på morgonen ropade Mannen från badrummet och frågade om Skatan öppnat fönstret där för nu var det vidöppet och alla grejerna (tavlor, snäckor, en liten budda och en sjöjungfru i keramik) hade ramlat ner på golvet. Det var bara sjöjungfrun som gått sönder och hennes lidande ansikte såg ännu mer lidande ut utan armar och stjärtspets.

Nej, Skatan hade inte öppnat fönstret men troligtvis hade killen som tvättade deras fönster före jul inte dragit åt handtaget ordentligt.

Shit happens.

Men den här starten på 2019 fick Skatan onekligen att undra (och frukta) om det var ett dåligt omen för hur fortsättningen på året kommer att bli.

Den röriga och desperata inledningen bådar ju inte gott.

GOD FORTSÄTTNING!

Snart 2019

Ja nu är det bara en dag kvar på det här gamla året 2018 och många skriver årskrönikor och berättar om stort och smått och glatt och sorgligt. Precis som ju livet är och kommer att vara. Men Skatan kommer nog inte skriva en sån där krönika. Inte för att hon inte upplevt stort och smått och glatt och sorgligt. Utan för att tiden tickar och hon måste ändå se tillbaka på sitt liv så gott som dagligen (mycket tack vare Mannen som älskar att komma ihåg sin barn- och ungdom och där finns ju Skatan med från det hon var 17 år.) 2019 kommer de förresten fira 50-årig bröllopsdag, guldbröllop gubevars, men det dröjer ett tag till. De gifte sig nämligen den 1 november så det är ju nästan ett år i tid till dess. Och när de sitter och pratar om good old days … ofta samma good old days … blir Skatan verkligen påmind om att hennes liv hittills mest har bestått av just det … good days. Och igår när hon satt och såg Stjärnorna på slottet och Sven Melanders dag blev hon påmind om att hon verkligen inte har mycket att klaga över. Egentligen. Precis som Sven Melander sa, precis så tänkte Margith också när de talade med varandra då på slutet när det inte fanns någon återvändo för henne. Hon hade fått så mycket av livet … två fina söner och sonhustrur och barnbarnen förstås och Göran, som gjorde hennes sista dagar så bra som han bara kunde. Och så hade hon haft roligt även om hon många gånger haft det tufft. Margith var tacksam även om hon förstås gärna velat leva lite längre. Ja, hon hade haft roligt. Som de har skrattat hon och Skatan… ja så som de skrattade har Skatan inte skrattat på år och dag. Jo kanske, när hon träffar Kärringgänget men det var ju också år sedan. Så där uppsluppet och fullständigt hejdlöst.

Sven Melander sa också att han hade haft ett kul liv, fått vara med om mycket och i det stora hela nu när han gått in i tredje eller fjärde åldern eller vad det heter, så kunde han vara nöjd. Sven Melander har ju gått igenom en tuff vår med cancer och cancerbehandling och ändå lyste hans ögon av livslust. Och som Skatan fick skratta. På slutet alldeles hejdlöst när han själv påminde sig om en sketch där de inte kunnat hålla sig och skrattade så där vansinnigt utan hejd. Det var ett behövligt skratt för Skatan som påmindes om att vara lite mer tacksam. Trots allt.

Så go´vänner.

Gott slut dessa skälvande timmar på 2018 och

GOTT NYTT ÅR !

Självömkan

Självömkan är det ömkligaste man kan tänka sig. Och ändå hänger sig Skatan åt det titt som tätt nuförtiden. Och det trodde hon aldrig att hon skulle göra.

Men hon är så satans trött. Trött på sig själv, sina krämpor men framför allt på sitt dåliga tålamod när Mannen för femtioelfte gången avbryter henne mitt i en mening eller vad det kan vara och frågar om något som han redan fått svar på flera gånger om eller ”ställer till det” på annat sätt. För han är ju så SNÄLL.

Idag for hon ut till Femöre för att hämta en borr som fanns i boden.

– Är det inte den under sängen då, frågade Skatan

– Nej, det är den i boden.

När Skatan kom hem med borren (bl a) så var det fel borr. Det var ju den under sängen förstås.

– Men du sa ju …

Ridå.

Ja, vad ska hon säga.

– Puss, puss … låter det när han uppfattar hennes inre suckar och otåliga jag.

Skatan försöker dra sig tillbaka till vardagsrummet när han är i sovrummet och snart är han där … Vad gör du där? Ska du se på TV? Läser du? Har du sett det häääär?

Och går hon in i sitt ”gamla rum” följer han efter dit också förstås. Skatan sover nuförtiden i den gemensamma sängkammaren. Mannen ville så gärna det. Så inte ens om nätterna …

Ja, hon får faktiskt nästan inte gå på toa i fred.

Fast på eftermiddagen får hon faktiskt vara ifred en stund, den när han går eftermiddagsrundan med Stina. Då passar hon på att glo rätt ut i luften för det mesta. Och bara vara.

Men det är för ömkligt ändå att hon ska klaga. Mannen har ju fått släppa sina framtidsdrömmar lika mycket som hon, ja mer. Skatan är inte sjuk, det är han. Han vet att han stadigt försvinner bort från sig själv, från Skatan, från hela sin familj, från världen när minnet mer och mer kommer att försvinna och logiken brister … och händerna inte lyder honom och krafterna tryter. Och ibland när han ”kommer till korta” ser Skatan en så stor sorg i hans ögon att det är outhärdligt att inte kunna hjälpa honom bättre än Skatan gör.

Men än går det faktiskt riktigt bra … Mannen kan skärpa sig eller vill skärpa sig och kan göra det när de är på kalas, träffar andra och han tycker att det är skojigt också. Ikväll ska de på middag hos goda vänner och de tar taxi dit och hem så att de båda kan ta ett glas vin och skratta och prata och glömma …

Och de haaar kul också, skrattar tillsammans och skämtar om tillkortakommanden som både han och Skatan gör. Och så länge man kan skratta så …

Så nu får det vara slut på självömkan för Skatans del. Försöker hon lova sig själv titt som tätt. Hon ska i alla fall försöka.

PS: Skatan var på en fantastisk tripp tillsammans med Pål Pommac … eller var det Lilla Blå … och den nya vännen Åsa som gjorde att hon levde i ett flera dagars rus, eller varför inte trip … Hon skriver inte själv om det här men länkar så gärna till Lilla Blå för det ”kvalitetsknarket” måste ni bara läsa om. DS

Födelsedagsfirande som hette duga

Igår firade de Agnes som fyllde 10 år. Tänk vilken lycka att äntligen fylla tvåsiffrigt och jämnt. (Det var sannerligen ett bra tag för Skatan det.)

Mannen och Skatan hade alldeles glömt bort vilken dag det var i värmen och som tur var sms:ade Lilla e och sa att nu mamma åker vi från torpet. Kommer ni till middagen eller? Vi äter kl 20.00.

Så de packade sina tandborstar och for iväg.

De hade ju lovat att vara där på själva födelsedagsmorgonen.

Och Agnes, det fjärde barnbarnet i ordningen, blev verkligen firad. Med blommor och med bladet, presenter och god … jättegod … mat och egenhändigt bakad tårta som hon inspirerats till av barnbarnet nr två, Johanna.

Agnes och pappa Ludde kamperade i källaren för värmens skull och när det var så dags att sjunga fick hon komma upp och lägga sig i soffan och så sjöng de så det stod härliga till.

Och presenterna överräcktes utom den sista, största, mest önskade som inte hade presentpapper och därför inte fick vara inomhus utan i garaget. Så därför kom en födelsedagspresent till användning direkt. En sömnmask.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Agnes hade nämligen önskat sig en s ä n g. En sån där stor, hög med sänggavel. Vad kallas de för? Kontinentalsängar. Med knappar i sänggavelns stoppade klädsel och allt.

Onsdagen den 1 augusti var lika varm som sommarens varmaste dagar den också och vattnet i poolen som Skatan badade i både dagen före och under själva födelsedagen var skönt kyligt. Inte kallt men ganska så ändå. På själva dagen fick hon sällskap av en av de sötaste enhörningar hon någonsin träffat på, Också den en av de populäraste födelsedagspresenterna förstås.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Födelsedagsbarnet bakade sin egen tårta som sagt, och de åt födelsedagslunchen under det stora trädet i trädgården men tårtan inomhus för de blev bortjagade av envisa, närgångna getingar som inte lämnade någon ifred.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här var verkligen ett födelsedagsfirande att minnas både av födelsedagsbarnet och gratulanterna.

Och hemma på Femöre stupade två trötta firare i säng efter väl förrättat och trevligt värv.

Att långsamt försvinna

https://www.svtplay.se/video/18697966/att-langsamt-forsvinna/att-langsamt-forsvinna-sasong-1-avsnitt-2?start=auto

När jag är sömnlös ser jag på SvtPlay eller Netflix. Den här dokumentären ville jag se ensam. Håkan skulle bli så ledsen.

Håkan har också Alzheimer sen några år tillbaka.

Mannen i filmen är bara ca 50 år och har tonårsbarn, Håkan är 76 och det är bara vi därhemma. Men kärleken och maktlösheten jag känner nu är densamma som hustruns i filmen.

Vi har haft ett långt liv tillsammans (med med- och motgångar, motgångar som vi övervunnit många gånger mot alla odds) och kärleken till honom har växt sig starkare och starkare … kanske p g a hans ökade beroende av mig, av oss.

Barnen är fantastiska.

Och barnbarnen.

Sjukdomen är kanske ännu inte så uppenbar för omgivningen om det är korta möten (Håkan skärper sig men blir oändligt trött efteråt) men att inte kunna räkna och rita (när man är ingenjör och har haft ett krävande yrke) eller tappa sitt språk eller att alltid behöva fråga mig om hjälp när han ska logga in på dator eller vara så trött och initiativlös … måste kännas sååå frustrerande och för oss att se honom långsamt försvinna från den han var är så oändligt sorgligt. All hans intiativkraft och energi falnar från dag till dag. Eller kanske inte från dag till dag för ibland är han bättre, känner sig piggare och humöret på topp. Men jag jag är låg, så trött och ledsen och ibland skulle jag bara vilja somna och försvinna …

Håkan den morgonpigga, verksamma mannen är i dag overksam. Han gör ingenting om jag inte ber honom. Jo, han läser, tidningarna, och vi diskuterar (även om det blir mycket samma samma som upprepas.) Och deckare … men oändligt långsamt.
Men han är så ömsint, omtänksam och mjuk, sidor som han kanske inte ”hann med” att visa så ofta i sitt verksamma yrkesliv.

Och han är så tacksam. En tacksamhet som jag har svårt att ta emot. Varför ska han vara tacksam för att jag finns här nu. I november har vi varit gifta i 49 år och jag har ju funnits där/här även om vi ibland varit längre från varandra. Både fysiskt och psykiskt.

Han pysslar om sina blommor fast jag måste påminna honom.

Och han går ut med vår älskade Stina. Som han älskar mer än någon annan tror jag och Stina är trots sina dryga 13 år och lomhördhet ganska pigg ändå och jag hoppas innerligt att hon hänger med ett tag till.

Är det rätt att skriva om Håkan här. Han vet ju inte om det … att jag delar med mig. Men jag har inte så många att tala med … de sinar … och jag behöver en ventil. Det är ju inte skamligt att ha drabbats av Alzheimer, det är ju en stor sorg för oss alla och som vi kanske ska tala mer öppet om så att man inte känner sig obekväm, drar sig undan för att man inte vet hur man ska ”vara”, ”bete sig”.

Vi ”beter oss” än så länge som vanligt. Jag kör och handlar eller gör mina ärenden (Håkan kör inte bil längre), ordnar så att jag får åka på mina målarresor och lämnar honom ensam i huset eller våningen i stan. Han kan ringa och undra vart jag tagit vägen och bli orolig (på sista tiden) eftersom tidsuppfattningen börjar fallera men innan vi märker att det inte går OK beter vi oss som alltid, som vanligt.

Den här dokumentären fick mig, som också har dragit mig undan, är trött och ledsen att äntligen lite sätta ord på (ord som försvinner för mig också eller kanske sannare så är det lusten att skriva) på hur vi har det.

Håkan är så oändligt snäll, så otäckt tacksam (varför ska han vara tacksam … det heter ju att vi ska leva tillsammans i NÖD och LUST och det är nu vi prövas) och ibland tänker jag att så här bra har vi inte haft det TILLSAMMANS på mycket, mycket länge.

Sammansvetsade.

Det är förkylt

Igår trodde Skadat att hon blivit snabbt frisk eftersom näsan som börjat rinna i onsdags kväll, fortsatt hela torsdagen men nu på fredagen hade slutat rinna och febern var om inte helt borta men inte heller över 38 grader. Men tji fick Skatan. I natt har hon nästan hostat lungorna ur sig och nu har hon feber igen. Skatan har i alla fall hunnit göra en sväng till sin ateljéplats (än så länge) och hämtat det fina staffliet som Bengt gjort till henne och som Skatan verkligen vill behålla.
Men sen kroknade hon.

Det är görvarmt ute, vindstilla och vore Skatan bara frisk skulle hon säkert sitta ute en stund i solen … en stund åtminstone. Men nu ska Skatan inte ut och ranta och anstränga sig (har Mannen bestämt) utan vänta ut febern ordentligt innan hon flaxar vidare.
Fast handla måste Skatan förstås.
Inte idag.
Men sen.

Herr Stork af Portimaõ

Det vimlade av små storkfamiljer i Portimaõ, mamma, pappa, barn.

På taken och på lyftkranarna och på lyktstolparna … ja överallt hade de byggt sina bon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så fanns där en och annan singel.

Hemma i det rosa/gula huset från altanen kunde de följa den klapprande Herr Storks envisa försök att locka till sig en hona. Ibland gjorde han sina lovar över stan men kom alltid tillbaka till sin utsiktsplats. Ibland blev han angripen av fiskmåsar som han kommit för nära.

Allt följdes med spänning från dom som satt där på altanen och målade, tecknade eller bara va´.

En dag dök det plötsligt upp en frk Stork som landade där hos Herr Stork på hans piedestal.

De jublade från altanen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

– Äntligen.

Men …

Bara efter något ögonblick eller så kom en tredje svartsjuk en och hämtade hem den förlupna (som de förstod att hon varit) och Herr Stork stod åter där ensam och trånade på sitt klapprande sätt.

Portimaõ och Urban Sketching

Skatan har varit i Portugal och skissat och tecknat och målat med Trine som lärare och hennes dotter Anna som utfordrade dem med den mest delikata vegetariska kost man kan tänka sig och Annas man Ali som fanns tillhands både som pappa till lilla Anise förstås men som chaufför, inköpare, vinförsäljare, trevligt sällskap o s v. Och sist men inte minst Anné som var behjälplig både här och där.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så var där alla kurskamraterna förstås nya som gamla kändisar. Svenskarna Malene (danska i svensk skepnad), Marie och Bette, danskarna Kirsten, Lisbeth, Anne Mette och kanadensiskorna Fran och Louise.

De var ett glatt gäng som trivdes bra tillsammans och hade väldigt roligt.

För Skatan och Marie började dagen med 1 – 1,5 timmes promenad innan fruktosten som serverades kl 08.00. Så då förstår ni att Skatan var uppe med solen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter frukost tecknade de blindkonturer eller onelineteckningar för att öva upp hand och hjärna 😉 Sedan hade de någon timmes genomgång och övningar och teknik med Trine innan de begav sig ut i staden för att söka skissobjekt. Urban sketching var det som gällde. Men Skatan skissade folk och ”mjuka” objekt också … det var helt OK. Hem igen till Santa Isabel, det rosa huset (från gatan) och gula (från gården) för lunch och lite vila innan de kanske målade lite eller jobbade med färglära o s v … Hur som helst var det fyllda dagar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter middagen med vin och skratt och massor av prat spelade ett litet gäng ett spel Skatan varmt kan rekommendera. Eftersom Skatan inte är någon spelare annars är det ett verkligen gott betyg på det här spelet: Triomino. Och det hände sig att hon vann också.

Fortsättning följer …

Skatan och hennes webbplats

är orolig och det märks.

Hon byter tema som hon byter … hm … nej inte så ofta som hon byter trosor förstås.

Så är det när Skatan ska komma igång igen. Hon kan inte bestämma sig. Ska hennes viste se ut som si eller som så.

Skatans bo är en snillrik konstruktion – även om det inte ser så välordnat ut från utsidan. Foto: Jonn Leffmann

Hon vill ju att hennes bo här ska avspegla henne kynne, hennes Persona.

Skatan är fågeln som är ”vit som en svan, svart som en ravn, hoppar som en hare och går som en man”.

Och det ska märkas.

Sköna maj välkommen

till vår bygd igen.

Den 1 maj ståtar inte med något majväder inte. Regn och kallt och ruggigt. Det här vädret började redan igår kväll så det blev ingen brasa och skönsång på vallarna vid Nyköpings hus.

Det blev förstås en god middag hos Stora E, en helt underbar laxpaté. Skatan tror inte att hon nånsin ätit en så god och saftig och smakrik paté som den. Färskpotatis förstås, sallad och skagenröra och till efterrätt hallon och blåbär och glass.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Istället för regn och blåst utomhus tittade de eller lyssnade mest på när våren sjöngs in från Västkusten med Viveca Lärn som ciceron. Kom in i programmet lite sent i slutet av deras måltid men det var sånger som sjöngs som Skatan aldrig hade hört förut och så den här förstås som är ett absolut måste när Våren ska sjungas in.

Fast den sjöngs förstås från lena västkustklippor med havet i för- eller bakgrund och ackompanjerad av en fantastisk solnedgång.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De hade börjat tidigt och åkte hem tidigt för att inte missa Herrens vägar, en som Aftonbladet skriver ”Dansk familjedysfunktion på hög nivå …”, en ganska ny dansk serie på TV1 som Skatan bara älskar. Danskar kan. Hon kommer att missa nästa måndag förstås för då är hon i Portugal och skissar, tecknar och målar. Yipppi!

Nu stundar Morgonrundan för Stina och Skatan. I regnet och rusket denna 1 maj 2018.

Ikväll är det Valborgsmässoafton

och man går man ur huse för att stå och lyssna på talare som ska hälsa Våren välkommen, lyssna på körer som sjunker Vårens lov och titta på brasor som tänds.

Och ofta fryser man.

Skatan kommer ihåg hur det t o m kunde snöa på Valborgsmässoafton, eller åtminstone regna när man stod där och huttrade.

Och alltid blåste det kallt.

”Vårvindar friska
leka och viska …”

Men ut skulle man.

Mannen och Skatan kommer ha nära till elden i år. De ska nämligen gästa Stora E och som alltid hos henne äta en god middag med vin därtill. Hon bor bara ett stenkast från Nyköpings Hus och vallarna där Våren ska firas in.

Blåser det för mycket om öronen kan de alltså snabbt komma in i stugvärmen.

Trevlig Valborg!

Skatan, Babel och skiljetecken

Skatan såg litteraturprogrammet Babel på TV ikväll. Och programledaren Jessica Gedin tog bl a upp det här med skiljetecken.

Skiljetecken ja.

Jessicas favoritskiljetecken är tankstrecket – medan hon tycker att tre punkter, som Skatan ofta använder sig av för att skjuta in någon kommentar eller ett förtydligande, är ”självömkande, dramaqueens som tigger om uppmärksamhet”.

Jaha ja.

Drama queen. Självömkande. Ja kanske det. Det stämmer ju faktiskt.

Nuu får Skatan skärpa sig och sluta med de här självömkande fasonerna och med sina tre … och allt vad de utstrålar.

Nog om det.

Egentligen var det varken tankstreck eller punkter som Jessica Gedin ville sätta i blickpunkten utan snacket om dessa fick leda fram till det skiljetecknet som de flesta författare har ett spänt förhållande till och för det mesta undviker.

Utropstecknet!

Elena Ferrante ni vet – hon med Neapelkvartetten – avskyr utropstecknet. En brittisk journalist ville undersöka om hon verkligen var så sparsam med utropstecknet som hon hatar så och undersökte förekomsten hos en hel massa erkända författare – bl a Ferrante – och rangordnade dem efter förekomsten av tecknet. Och Babel-redakionen i sin tur hade tagit sig för att räkna antalet utropstecken hos de närvarande författarna Jo Nesbø – som skrivit en cover på Shakespears Macbeth och som undviker utropstecken – och Ida Linde som skrivit om mamman som blir kvar när sonen blir en mördare. Inte heller hon är förtjust i utropstecknet.

Elena Ferrante håller sig till vad hon anser om utropstecknet och har använt extremt få i sina fyra Neapelböcker – hon är världens mest måttfulla författare i det här avseende enligt den brittiska journalisten. Hos Shakespeare vimlar de och hos Jo Nesbø var de fler i hans Macbeth-bok än i hans tidigare böcker. Starka känslor kräva dessa utropstecken förstår Skatan.

Ida Linde hade inte heller strösslat sina böcker med utropstecknet.

Skatan tror faktiskt inte att hon själv använder sig av utropstecken särskilt mycket. Varken i sina sms och FB-inlägg eller när hon skriver här i sin blogg. Annars är de idag rikligt förekommande i just sms och i sociala medier som Facebook och Twitter.

❤️❤️❤️❣️ !!!!!

Idag skriver vi alla med affekt.

Skatan är tjock och ledsen nuförtiden

VARNING!
Läs INTE denna text om ni har lätt för att bli uttråkade. Det är nämligen ytterligare en klagosång från Skatans penna.

Skatan har på kort tid blivit så tjock så tjock så tjock så hon bara gråter … både över att hon är tjock och p g a en depression som hon inte kommer ur. Hennes satans RLS-ben både värker och oroar och pirrar om nätterna så hon inte kan sova.

Natt efter natt efter natt.

Här är hon just nu.

Ett skatansvrak.

Skatan oroar sig verkligen. Hon har bara en vecka på sig innan hon åker till Portugal där hon och ”gänget” med Trine och Anna ska måla. Något som Skatan har glatt sig åt hela året nu, ända sen hon anmälde sig. Det har ju också ordnat sig så bra för Mannen som slipper vara ensam. Först gör Stora E honom sällskap på Swebus till Stockholm där den gamle skolkamraten Mac hämtar för vidare färd till Sigtuna där han har skolträff och Mannen och Stora E åker också tillbaka tillsammans dan därpå. Innan dess har Skatan lämnat Stina hos Tina-Fina. Sonen möter upp på busshållplatsen på söndagen och hämtar sin pappa. Sedan åker de båda och hämtar Stina. För att vara utan henne en hel vecka det klarar Mannen inte. Mitt i veckan får Sonen avlösning av Äldsta dottern. Det blir säkert kul får alla att få rå om varandra lite sådär på tumanhand.

Logistik. Skatan måste alltid tänka på logistiken.

Och Skatan åker ju som sagt till Portugal. Också hon på lördagen men med en tidigare buss. Till Arlanda. Och sen upp, upp i det blå …

Yippiii … Skatan hoppas verkligen att hon kan hojta yippiii då.

Här följer en mer detaljerad orsaksklagan för den som ordar:

Skatan eländiga tillstånd beror huvudsakligen på de förbannade medicinerna. De flesta tar hon i förebyggande syfte (7 st) så hon inte ska åka dit på en hjärtinfarkt igen, 2 st tar hon mot sina RLS-ben och -armar och -huvudknopp och 1 st antideppresiv som hon nyss bytt ut mot en som skulle vara bättre men visade sig vara sämre. Så hon slutade med den och gråter för minsta lilla i stället. Av dessa är det risk för ökad aptit och/eller viktökning (5 st), risk för förvärrad RLS ger 4 st och led- och/eller muskelvärk 5 st. Och hur många som kan störa med klåda som biverkning vet hon inte.

Värken i knä och höger höft har gjort sig mera påmind (artros eller medicinbiverkan … hm). Efter resan till Portugal ska hon förresten börja i Artrosskola …

Det är nämligen inte bara här i bloggen som hon klagat.

MEN … Skatan har efter övertalning börjat fasa ut mediciner … en är redan borta och hon hoppas att läkaren tillåter att hon fortsätter. Skatan förstår verkligen inte riktigt varför hon måste ta så många mediciner i förebyggande syfte. Som i sin tur ger helvetes biverkningar.

IMG_9502

Så … efter att ha cyklat lite på träningscykeln som stått redo ett bra tag, suttit där och trampat och tänkt på sitt elände kunde Skatan inte låta bli att skriva ner sin klagan.

Denna häringa.

Skärpning Skatan!

Det enda positiva … ja man kan nog ändå se det så …är att neurologen påminde Skatan om att det stod i journalen att när hon var borta från hemmet (på sjukkhuset eller på målarkurserna eller annorstädes) har hon sovit bättre och inte heller haft så stora besvär.

Det får bli en sanning i Portugal också.

Hoppas Skatan åtminstone.

IMG_9506

Idag, som har blivit till igår, var Skatan och Mannen först på vernissage på Galleri Sjöhästen (Suomiart 2018, en jurybedömd samlingsutställning med Suomiarts medlemmar)

Detta bildspel kräver JavaScript.

och sedan åkte de ut till Femöre dit Äldsta dottern med sin Yngsta dotter och Sambo och Sambos dotter hälsar på. De får rå om Skatan och Mannen lite och föda dem med grillat som ligger i kylen och väntar. Än så länge ser vädret ut att bli fint och soligt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår ja … nu regnar det.

Så egentligen … som ni förstår … har Skatan inget att klaga på. Det är ett s k i-landsproblem. Men så Skatans skönt ändå.

Katarsis!

Skärpning!