Grått, grått, grått, gråååååt

Ja, så var det.Så känns det.

För en vecka sedan på Pilatsträningen innan de började och låg och slappnade av började Skatan gråta. Och hon grät och grät och kunde bara inte sluta. Men Fia (vår tränare) förslog Skatan att ligga kvar och slappna av och bara lyssna hela passet.

Och det gjorde Skatan.

Och skämdes lite för de andra förstås.

Men idag på pilatesträningen hängde hon med … från början till slut. Utan att gråta.

Som ni förstår går Skatans humör upp och ner. Hon toppar fort som f-n och lika snabbt sjunker hon djupt ner i deppdyn. Och allt hänger på sömnen. Och den satans kroppen som inte kan stillna när hon är hur trött som helst utan värker och sticker och kryper så fort hon slappnar av. Nu är hon inne i ett sånt där skov igen och det är för dj-ligt. Hennes neurolog är på utbildning och någon ny läkare vill de inte sätta in för att ge henne ett knockout-piller så att hon får sova. De måste gå igenom alla hennes mediciner först. Och på vårdcentralen sa hennes husläkare att först i slutet av mars kunde hon få en tid. Men då är också hennes neurolog tillbaka och då väljer Skatan förstås henne. För hon lyssnar.

Så för Skatan … som ju är vaaan att sova minimalt  … kan det ju inte spela så stor roll (tyckte doktorn) att vänta ytterligare drygt en månad. Och när hon tänker efter sov hon faktiskt hyfsat när hon var i solen och värmen på Gran Canaria.

Hmmm ….

Fast Skatan, som som sagt vad, är van att sova dåligt hade i alla fall allvarliga tankar på att hoppa från balkongen igår. Skatan visste inte vart hon skulle ta vägen så ont hade hon och hon stampade i golvet och for omkring, slog sig på ben och armar så att StinaFina blev rädd och gömde sig hos husse och Skatan blev arg på husse som tyckte hon skulle lämna rummet för att StinaFina var rädd.

Nåja … det lugnade ner sig efter ett tag och sent omsider sov hon riktigt gott. Några timmar.

Skatan skulle ju inte använda bloggen att klaga i men hon har ändrat sig. Var ska hon annars klaga. Hon skriver ju huvudsakligen för sig själv … som en slags dagbok utan de värsta tankarna och avslöjandena … (hick). Och de flesta av er känner ju Skatan ganska bra och vet att hon har sina ups and downs. Och kan leva med dem.

Vad Skatan blev firad

Inte för att hon fyllde jämnt eller så utan för att hon har en så underbar familj som tycker det är kul att träffa henne och Mannen  😉 (OBS Ironi. Det är bäst att man poängterad att det är just det … ironi)

Kanske …

Den första blombuketten damp ner dagen innan och kom från Syster Yster med det nya fina efternamnet … Stensdotter som är taget efter pappa Sten.  Ja, varför skulle hon dras med det gamla som hon behållit efter sin första man (för arbetets skull) och som hon alltså behöll även efter att ha gift om sig och sedan blivit änka. Nu är hon pensionär och behöver inte tänka på andra längre Och att hon inte tog tillbaka sitt flicknamn berodde på att hon tyckte hon levt ett långt vuxet liv sedan  Långströmstiden så …

Stensdotter.

Det är nästan så Skatan är lite avundsjuk.

Men tillbaka till vad Skatan höll på med.

Den tredje februari vid lunchtid ramlade familjen Anderson Jr … Henrik, Pa, Alice och Cissi in hos Skatan och Mannen. De hade bilat från ett kallt och snöigt Idkerberget i Dalarna med blommor och presenter från dem och från skåningarna Karin och Johanna som Skatan tyckte det blev lite långt för att resa.

 Buketten från Andersons Jr, Karin och Johanna

Men innan dess hade Skatan hämtat Ida vid bussen som också hon kom fullastad med presenter och julklappar … som legat på lut ett tag …  från skåningarna (Skatan glömde att tacka för biobiljetterna, Karin, när hon messade. TACK!) och en tårta som Ida bakat själv. Den var sagolikt god.  De stötte på Lilla E, Agnes och deras Puck (labrador) alldeles lagom utanför huset.

En av Börjessons presenter stack ut speciellt … En barntallrik med lilla My blåsandes såpbubblor …

Den passade Skatan. För när hon inte kallades Skatan som liten, kallades hon för Lilla My … speciellt av sin pappa … för att att hon var så argsint. Och barnslig det vet ju alla som känner Skatan att hon är.

Prick klockan 13.30 plingade det på dörren och Stora E stod där med famnen full också hon med Skatans favoritblomma … tulpaner.

Nu var alla samlade.

Buketten från Stora E

Det här inlägget är ju ganska så ”privat” och kanske roar det inte andra än de allra närmaste men Skatans verklighet kretsar ju mer och mer kring just dessa hennes närmaste och hennes utblick blir allt snävare. Och ska något bli bloggat så …

Först firades Skatan i Nyköping … hon hade lagat lunch som snarare blev en tidig middag innan de kom igång. Nedan ett litet bildspel från Nyköpingsfirandet där bilderna tagits av Lilla E. Alla utom snöbilden. Skatan hinner liksom inte med med mobilkameran längre. Åtminstone när hon har annat att tänka på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter lunch och kaffe och tårta och presenter körde de Ida till tåget och Stora E drog på sig spikskorna och vandrade hemåt till sig medan de kvarvarande for ut till Femöre … det finns ju gubevars inga sovplatser i Nyköping.

Där fortsatte firandet med samvaro och Mello förstås som ju inte är mycket att hurra för … Skatan tycker nästan att det är beklämmande dåligt eller så beror det på att hon blivit gammal och inte hänger med längre. Och så gammal att hon uppskattade Edwards Bloms 30-talsstuk är hon inte heller.

På morgonen blev det Morgonrundan för StinaFina och Skatan med Lilla E och Puck. Det var härligt att komma ut till vattnet med den fria horisonten och naturen på Femöre. Ganska kallt var det. Men skönt.

Och vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sväng in till Galleri Sjöhästen som hade haft vernissage på lördagen blev det innan hemfärderna och Lilla E fastnade för en tavla där … Man kan banne mig inte gå upp dit utan att fastna för något. Hon är suveräna på att ”hitta” konstnärer av alla de slag, Hannele Heiskanen.

Och så har Skatan  blivit ett år äldre igen … 72 år …

Herrejösses.