Lev för mig

Resultatet av Skrivarkursen på Fridhems folkhögskola för Jan Sigurd var berättelser som samlades i en antologi: Blod, Svett och Dårar.

Nedan följer mitt bidrag, som jag är omåttligt stolt över att ha lyckats åstadkomma …

Jag har gjort ytterligare en liten redigering i min text efter kursen. Den är alltså inte exakt som den i antologin längre.

Lev för mig

Hon låg på rygg och andades tungt tungt. Liv talade till henne, viskade att hon inte behövde mer. Att hon skulle sluta att kämpa, att hon skulle släppa taget, att hon …

Hon satt där  med ögonen på Isas ansikte, försjunken, innesluten  i sina  tankar.

Hon var trött efter flera dagars anspänning. Nu satt hon här. Och väntade på att Isa skulle dö. Länge länge hade Liv hoppats att livsgnistan skulle tändas igen, att Isa skulle fortsätta kämpa, komma igen. Som den fighter hon alltid varit.  Nu önskade bara Liv att Isa skulle ge upp kampen och sluta kämpa.

Liv höll hennes hand i sin. Hon tittade på Isas halvslutna ögon. Och väntade på ett tecken.

Isa.

Tvillingsjälar var vad de var.

Tvillingsjälar från olika planeter. Som aldrig hade mötts om inte…

Liv log när hon mindes hur Isa hade beskrivit sitt första intryck av henne.

Liv var den där nya tjejen på kontoret, den där stroppiga 08-an som trippade fram i sina skyhöga klackar och chockrosa kavaj med en anteckningsbok i högsta hugg för att inte missa ett ord  från gamlingarna  i gården. Hade hon trott att hon var någon som sprang omkring med den där anteckningsboken. Fjäskig och 08-ig.

Isa rosslade till. Hennes ögon var slutna. Hon andades så tungt så tungt. Hon gnydde till, nästan jämrade sig när hon drog  in luften i sin avmagrade bröstkorg. Den här gången höll hon den kvar där länge länge. Så länge att Liv oroligt lutade sig fram. Närmare. Men så kom den. En rosslig utandning. Natten var verkligen lång. Minuterna sniglade sig fram. Liv tittade stint in i Isas ansikte. Släppte henne inte med blicken.

Det var den där festen som hade varit ”det allt förlösande”. Liv hade varit stressad. Ville så gärna smälta in. Och drack på tok för mycket. Hon babblade. Mer än vanligt och det vill inte säga lite. Hon tappade sin cigarettändaren i kaffekoppen så kaffet skvätte och skvalpade ut. De högklackade skorna hade av någon outgrundlig anledning hamnat i bokhyllan. De var båda bra i gasen. Isa hade också utmärkt sig men det var något som inte Liv mindes. Förstås. När se´n Liv skulle avsluta kvällen och gå hem sjönk hon ihop i hallen i en liten hög på golvet och gastade: – Ge mig min päls. Vaar är min päls? Det var det avgörande. En så´n helgalen 08 måste ju vara värd att lära känna.

Liv böjde sig fram och viskade i Isas öra.

– Lova mig att komma till mig…ge mig ett tecken… någonting så jag vet att du är med mig. Lova mig.

Isa låg där så stilla. Inte en blinkning. Det blåsvarta hade spridit sig till händerna och fortsatt uppför armarna. Liv kunde inte se hennes fötter och ben. Ett lakan låg över dem. Isa höll på att försvinna. Livet höll på att rinna ur henne.

Det hade blivit de två. Liv och Isa. Ungefär som bästisar i småskolan. I vått och torrt.

Liv smekte Isas hand.

Den där cykelsemestern som de gjort till Italien tillsammans med sönerna i hennes Volvo med tre cyklar bak och två på taket skrattande och farande genom Europa med hårdrock i öronen. Var det inte Guns N´ Roses och Bob Dylans Knockin´ on Heaven´s door? Liv kommer inte ihåg. Och vem skall hon nu fråga, om…när…?

Musiken. Festivalerna. Konserterna. Roskilde. Rolling Stones i Göteborg. Bob Dylan på Globen. Peace & Love .  Vilket stöd, vilken vän Isa hade varit. Nej, var. När hon själv,  Liv, till exempel bara hade legat där i sängen apatisk och deprimerad med neddragna rullgardiner så fanns Isa där för henne. För barnen. Isa  fick ”liv” i henne. Hon fanns  där. Alltid. I nöd och lust. Så skulle det ha hetat om Isa varit hennes äkta manAtt hon fanns där i nöd och lust.

Liv skrattade till.

Men de var vänner. Bara vänner.

– Are the Swedish ladies here tonight?

Tänk när hon, Isa, satt där och spelade och sjöng på den irländska puben. På Mallorca av alla ställen. Det var Livs förtjänst. Det var hon som övertalat Isa att fråga om det gick för sig att hon sjöng några irländska folksånger. Hon sjöng och se´n ville de ha henne ”på scen”, hon, svenskan bland alla irländare, varje kväll. I rampljuset.

–  Vill du ha lite kaffe?

Det var sköterskan som stack in huvudet och frågade. Hon drack kaffe och så´n där röd saft som finns på alla sjukhus. Och mindes … och tittade på Isa. Hjärtat knöt sig till en stenhård knut där inne i bröstet när hon gjorde det … mindes.

Det var Peace & Love-festival.  Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel.  När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.

– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.

Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.

– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …

Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.

– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker?  Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?

Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.

– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.

Överhuvudtaget.

– Vilken scen skall vi gå till nu?

Liv reste sig upp och sträckte på sig. Kroppen var stel och frusen av trötthet. Hon gick ut i korridoren. Gick på toa. Och var snabbt tillbaka vid Isas bädd och hand.

De låg och pratade på sina madrasser i ateljén. Isa och Liv. Efter att ha målat kanske och varit inne i sina ”målarbubblor”.  Till långt in på småtimmarna.

De pratade om allt. Isa hade bott där på bruksorten. Men långt in i skogen. Det hade saknats nästan allt. Rent fysiskt alltså. Liv hade haft svårt att förstå att de hade med sig så olika bagage, att det var så´n skillnad. Verklig skillnad.. De var olika. Och ändå var de tvillingsjälar. Isa  berättade om alla gubbar och gummor som sjöng och spelade och berättade historier, om sånger som hon lärt sig, skillingtrycken med hundra verser… ”I en sal på lasarettet…” och så sjöng hon för Liv. Allt, allt  hade de talat om Liv och Isa … Ingen i hela världen känner Liv  så väl som Isa. Inte ens hennes man. Och vad mycket de hade gjort tillsammans.

De där orden som Isa sagt på festivalen brände och sved fortfarande. När Liv ville tala mer om hur illa Isa hade gjort henne kom standardsvaret från Isa.

– Äsch.

Liv böjde sig närmare Isa. Hon viskade in i hennes öra att vad hon än trodde så har i alla fall Liv glömt den där gången.

Men hade hon det?

Isa gnydde till, nästan jämrade sig. Liv ringde på sköterskan.

– Är det inte dags för nästa morfindos?

Mjuka gummisulssteg försvann bort i korridoren. Jo, Isa skulle få en dos morfin till. Hon skulle inte behöva ha några smärtor. Nu fick hon inte ha ont mer.

Liv rätade på ryggen, steg  upp och sköljde av sina händer och ansikte med kallt vatten. Det hjälpte. ”Skulle hon inte sätta sig i fåtöljen en stund” tyckte sköterskan när hon kom med sprutan. Nej.  Liv satte sig som förut på stolen hos Isa och lade sin hand över hennes.

Vad de hade skrattat den där kvällen när de hade träffat ett kufiskt gäng i Mariehamn på Åland,. En kock, en sjökapten med stickad tröja med ankare på sin tjocka mage och en yngre grabb som bjöd hem dem till sitt för att titta. Inte på etsningar. Det var aldrig aktuellt. Men väl på en hemmabyggd båt. Hur de, Liv och Isa, sedan  smet från ”gubbarna” och hukade i bilen för att inte synas när de såg dem kommande vinglande på väg hem till sig och passerade.

Och skrattade. Ingen har skrattat som de, Isa och Liv. En gång körde de nästan av vägen. Så mycket skrattade de. Det var den gången de spånade om att skriva en bok tillsammans. En ”sagobok för vuxna”. Först skulle rubriken sättas. Den kunde inte heta Bill och Bull. Det hette Isas katter och så  var det ju den kombinationen  upptagen i Pelle Svanslösböckerna. Knoll och Tott. Nej! Men Pill och Pull då, förslog Liv… Hon visste som vanligt inte hur rolig hon var förrän Isa började gapskratta. Och skratta och skratta… till de nästan körde av vägen…Pill och Pull…

Prick klockan 7 kom sköterskan in rummet. Liv kunde lägga sig en stund medan hon gjorde i ordning Isa för dagen med nytt linne och fräscha lakan.

Hon hade bara hunnit slumrat till då sköterskan varsamt klappade hennes arm. Tiden var inne.,

Liv ställde sig rakt framför Isa vid kortsidan av sängen, som var upphöjd.

Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.

”Lev för mig också”, hade Isa skrivit i sin svarta bok till Liv. ” Sörj inte för länge. Lev för mig också.” Liv läser de där orden.  Nu är det dags att börja leva livet levande igen. Så smått.. För Liv och för Isa och för livets skull.

Men världen förändrades och är för alltid en annan.

Eva Anderson


24 Replies to “Lev för mig”

  1. Skogsnuvan! Tack! Jag är faktiskt jättestolt. Hade aldrig kunnat tro att jag skulle kunna få ”rätsida” på mina känslor och skriva en berättelse som kan ge andra någonting. Det var riktigt riktigt skojigt, om nu deet är rätt ord. Kramar!

  2. lilla a! Du var ju med lite här och var. Men jag hade ju ”skalat bort” alla utom hon och jag … som blev Isa och Liv … för att koncentrera berättelsen som inte ”behöver vara som det var”. Det var en av de viktiga lärdomarna vi fick med oss. När vi skriver berättelser är det b e r ä t t e l s e r och inte dagbok vi skriver. Vi använder kanske sånt vi upplevt men det behöver inte vara som det vaaar. Kramar!

  3. Nu har jag läst din gripande berättelse. Den gick rakt in. Vilken underbar vänskap ni hade! Den har förstås berikat ditt liv och det blir ju ett stort tomrum efter någon som betytt så mycket, det vet jag av egen erfarenhet. Berättelsen var så fint komponerad, tycker jag också, med växlingen mellan nutid och minnen.

    Kram

  4. Soldansare! Tack! Jag är verkligen glad för vad den här skrivarkursen … bland annat … lärde ut. Just att kunna använda sig av starka egenupplevda känslor, stiga ur dem, omforma och få ut dem så att de kan engagera och väcka känslor hos sina läsare också. Kramar!

  5. Jag har försökt läsa den här berättelsen tidigare – men inte orkat med mer än början. Idag kom jag igenom. Tårarna rinner – men det är väl bara nyttigt …. Det är en fin berättelse som säkert berör och griper även den som inte är direkt inblandad. Bra skrivet! Och tack för att du skrivit den!

  6. Göran! Tack! jag är väldigt stolt över den också. Att jag fixade det. Först fick vi skriva en råkopia och då var berättelsen mer som det var: du och Robert fanns med förstås och i tillbakablickarna Ann. Men sen skulle vi göra ”litteratur” av våra berättelser och skala bort och då behövde den inte vara ”sann” … som det var … utan namn ändrades och delar togs som sagt bort. Den sista redigeringen efter ”publiceringen” hjälpte mig Halvar med. Och han tyckte också att berättelsen är stark och gripande. Jag är verkligen glad att ha kunnat beröra och väcka känslor med den. Kramar!

    1. … och jag läste om min ”berättelse” igen och tänker på hur mycket Margith har betytt och betyder för mig ännu. Så gott som varje dag tänker jag på henne i ett eller annat sammanhang och är så himla tacksam att jag fick lära känna henne. För det var verkligen inte helt självklart att det skulle bli ”vi”.

      Kram på dig … och jag är glad att jag lärde känna dig också. Det hade vi heller aldrig gjort om inte jag varit särbo och passat på att vara ute ”i svängen” så mycket med Margith de där åren.

    2. Anónimo disse… Epá, tu és o maior, andas por aí sòzinho, não tens família, não tens necessidade de ninguém te ajudar a trazer a bagagem, saltas e corres como um coelho e tans de resto as meninges de um coelho, que são como as dos ratos.10:00 AMLOOOOL Apsiodiosima!

  7. Kära Eva, vad Du genomgått. Började läsa och kunde inte sluta förrän jag läst allt, andäktigt. Har aldrig förlorat en vän, om nu inte min MAMMA var min vän förståss.men satt aldrig vid någons dödsbädd.Jo PAPPAS.För Mamma var förkyld, fick inte vistas hos honom. Men jag sa till Mamma skynda Dig och kom för snart finns inte Pappa kvar. Det var segt tog tid, jag hann fara hem.Mamma hann inte i tid.Hon hade just startat Passaten ,när den plötslig dog. I samma stund dog Pappa.
    Fick Mamma veta då hon kom in på salen.
    (Jo en väninna som dog i cancer,men jag var inte i närheten)
    Nå, har hon visat sig för Dig. Känner Du hennes närhet.

    Det var så fint och vackert skrivet. Jag smågrät efteråt.

    1. Ja, livet blev sannerligen aldrig detsamma mer efter det att Margith dött. Men jag är sååå tacksam att jag fick vara med vid hennes dödsbädd och ta farväl … och nu försöker jag ”leva” … för henne också och ”leva livet levande”. Nästan varje dag tänker jag på Margith … det finns så mycket som påminner om henne.
      Det var verkligen en ynnest att ha haft en sådan vän, en sådan vänskap. Det är inte alla förunnat.

      Kram!

  8. Forgot to mention that the Sunshine Coast and Molbaolooa might be a little too far away although we have members who drive down from that area each month. Best to phone when settled in! WD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s