Petra by night
Vi anlände sent på eftermiddagen till Petra, nabatéernas huvudstad. Efter att ha fått våra rum och något i magen ([hick]) gav vi oss ut i det sammetslena mörkret som enbart lystes upp av månen och stjärnor för att via den trånga klippgången Al-Siq ta oss till Skattkammaren, Khazne al-Firaun.
Nej, det var inte bara månen som lyste vår väg.
Vi trevade oss fram… en lång karavan … längs klippgången som var upplyst av ljus i papperspåsar … ja det var sant … i något slags papperspåsar.
Jag var framme och kände på dom. De prasslade och en del var faktiskt svedda i kanten. Det var sådana ljuspåsar som delvis hade lyst upp vår måltid i Wadi Rum också …
Hela denna vandring skulle vara en ”tyst” vandring där vi skulle få uppleva klippgången och platsens andlighet och mysterium … men det var fniss här och fotoblixtar där och ett och annat gapskratt och mummel mummel mummel … förstås.
Väl framme på platsen framför Skattkammaren, som var upplyst av ett hav av ljus … i sina påsar
(Denna bild har inte jag tagit utan funnit på nätet i en resebroschyr)
… blev vi anvisade plaster på ”trasmattor” utlagda i rader mellan de här ljusen. Vi blev bjudna på té och försökte komma i stämning.
Lättare sagt en gjort.
Den entoniga flöjten och sången skulle ha kunnat försänka en i meditation om inte vi hamnat bredvid en barnfamilj (kanske) där ungarna inte höll tyst en sekund utan flamsade, gapskrattade, viskade medan föräldrarna hyssjade. Efter tillräckligt många ”blängar” från mig gick de i förtid.
Fantastiskt förstås. På sitt sätt. Och vore man en liten grupp hade det nog kunnat gå bättre …
(Thaizé i Frankrike lär ju fungera och då är man tusentals … )
Men efter att ha sett nabatéernas stad dagtid … denna rosa sandstensstad med sina fasader gjorda av natur och människohand … skulle man nog ha stått över.
Eller gjort besöken i omvänd ordning.
Petra blev -verkligen med rätta – ett av världens sju nya underverk den 7 juli 2007 .
Petra by day
Allt var som jag föreställt mig här i Jordanien. Bara så mycket mer, så mycket varmare, så mycket rödare sand och sandsten … Så mycket mera öken och närhet till det andliga och alla de tre stora religionerna, som fötts här: judendom, kristendom och islam och tiden före de här religionernas födelse: nabatéerna och andra folk, romarna …
Och hur allt blandats ihop, är lika, finns nu som då.
Ingenting är nytt under solen … som man säger.
Petra var (som sagt) nabatéernas huvudstad och den besökte vi tillsammans med Stellan,
Mannens studentkamrat som ju bott och verkat (verkligen verkat) här i landet i minst tio år och vår inhemske guide Abdullah,
en beduin som lämnat nomadlivet (Enligt Jan Hjärpe var de nomadstammar i öknen (hebreiska ‘arâb) som nämns i Jesaja 13:20 beduiner, och dessa beduiner var en av de stora grupperna som så småningom blev vad vi idag menar med araber. Den andra stora gruppen kom från drottningen av Sabasrike, ”landet i Söder”, det vill säga Jemen. Där fanns den första statsbildningen på den Arabiska halvön.
Traditionellt levde beduinerna i stamsamhällen som leddes av shejker och präglades av tribalism med en uttalad hederskultur (Hjärpe). Beduinerna hade en distinkt livsstil då de var kamelägande, hade fina hästar, och försörjde sig vanligen som herdar. Till skillnad från bondebefolkningen levde beduinerna i tält.” (Wikipedia)
Abdullah kan allt, religionen, politiken, historien och berättade för oss på engelska … allt på sitt eget vis. Ibland misstänkte vi nästan att han ”skarvade” men vem vet. Ibland överträffar verkligheten historien, heter det ju. Det var hans kusin eller farbror eller nån från hans stam … som hittade Döda havsrullarna i Qumran förresten. Bara det.
Nu ledde han oss genom Petra dagtid … då solen gassade och vi kunde se. Se allt fantastiskt, allt vad naturen genom jordbävningar och tidens tand själv skapat och allt vad nabatéerna huggit ut i den mjuka sandstenen, fasaderna till tempel och gravar. ”Mycket av arkitekturen i Petra är uthugget direkt ur klipporna. Än idag finns cirka 800 olika byggnader och monument bevarade däriblandtempel, kungagravar,kolonner, vattenkanaler, bad, monumentala trappor, stenlagda gator, offerplatser samt en amfiteater.” (Wikipedia)
Det lär tvistas om Petra var en gigantisk gravplats eller en reell huvudstad där folk ”levde” och verkade. Abdullah var stark anhängare till det senare. Varför skulle man annars har skapat dessa vattenledningar långt in i ”klyftan” fram till brunnar och uppsamlingsanordningar om man inte bodde och levde och verkade där.
Stellan hade även här ett projekt som han ”bråkat sig till”. Arkeologerna tycker inte om att man gör historien levande på det här viset. Men han hade alltså gjort en nabateisk by där inne i Petra och hade kulturministern ”i ryggen”. Det var militärer, penisonerade sådana, som var ”skådespelarna” och fick sin utkomst eller utökade den på det här viset.
Nedan följer en bildkavalkad på det fantastiska Petra utan större utvikningar med kommentarer:
Siq, bergsklyftan vi gick igenom … för att komma till Skattkammaren … och nabatéernas huvudstad …
(Foto: Rolf Nordemar)
Vattenledning som byggts och sträckte sig genom hela Siz och hela vägen in i stan …
(Foto: Rolf Nordemar)
Vi överväldigades … verkligen …
Denne man plockade upp ”skiten” efter hästarna, åsnorna och kamelerna som ”lata” turister åkte efter eller red på …
Dessa sandstenselefanter … visst ser de ut som sådana … hade naturen fixat … alldeles själv.
Och så … äntligen … skymtade Skattkammaren … Skattkammaren heter så för att romarna trodde att det fanns en skatt gömd någonstans. Framförallt siktade man in sig på en utmejslad urna högt upp på fasaden som man därigenom förstört för att ”hitta skatten” som aldrig hittats.Förstås.
Myllret på platsen framför Skattkammaren. Bilden är tagen där uppifrån från trappan.
Alla typer av turister beblandades … Titta viken liten söt flicka som dras iväg av sin pappa (kanske) … medan mamman bär på lillebror eller lillasyster …
Den här beduinflickan hade just sålt en sten till mig för en dinar (ca 10 kr). Hon ser så lycklig ut för hon fick ytterligare en dinar för att jag fick ta den här bilden. Vi hade köpslagit en stund. Hon sålde tre stenar för två dinarer men jag ville egentligen bara ha en. Så jag köpte en. Då gav hon mig en som gåva! För att jag var ”a beautiful lady”. Då var jag ju helt enkelt tvungen att ge henne en ”gåva” för att jag fick ta bilden. Kände jag.
Så hade vi då kommit fram till ”Stellans nabatée-by …
med sina utklädda soldater …
Det var naturligtvis överväldigande med alla gravar och uthuggna fasader och tempel och teatrar .. 
och efter att ha ätit lunch
och sakta sakta dragit oss hemåt red Mannen och jag sista biten på hästar …
Det var inte så äventyrligt som det låter. De leddes i grimma och vi satt ovanpå hästen och lunkade med sisådär 800 meter. Men det var vilsamt för trötta sandiga fötter och ben.
Till och med Abdullah tog åsnan upp till en kyrka med mosaiker han ville visa oss medan vi fick nöja oss med apostlabenen …
… hem till hotellet och in i bussen för vidarefärd till Döda havet …
Skatans tankar 