Margith var min allra som käraste vän, min tvillingsjäl, min syster. Hon lämnade mig och oss alla när sommaren var som vackrast, fåglarna sjöng och blommorna prunkade efter vägrenarna. Jag saknar henne så… varje dag… hela tiden.
Margith hälsar på…. genom Koltrastens sång
Precis ett år efter Margith hade lämnat mig gick jag på en skrivarkurs där mitt slutresultat blev en berättelse om mitt farväl till Margith … fast då i litterär form … alltså avskalad, med andra namn osv. Men den berättar ändå om vår vänskap om vad jag kände och känner för henne och vad hon betyder för mig. Den heter Lev för mig
En del av Margiths egna målningar har Göran Bength samlat och finns att se här … att beskåda och för mig att minnas till.
Skatans tankar 
Så vackert skrivet, jag förstår dig precis. Precis de tre orden brukar jag använda om min allra bästa o käresta vän Susanne som plötsligt flyttade 30 mil härifrån och bara det var ett tungt steg som vi från början hade svårt att ”klara”. Sen insåg vi snabbt vad var väl 30 mil, när man som hos er kan mista varann för livet?! Men jag tror nog hon är med dig i allt du gör!! Sen måste man få sörja klart innan man tar sig upp ur det svåra. Misste min mamma som 19 åring och nybliven mamma, det tar tid men man kommer upp igen lite starkare o lite ödmjukare inför livet. Kram
Ingrid! Margith har lärt mig mycket. Både när hon levde och nu under det här året när hon inte funnits mer… att ringa till… att träffa… att berätta för. Hon skrev till oss vänner att vi inte skulle sörja för länge… utan leva, ta tillvara på livet och leva för henne också. Och det försöker jag tänka på extra mycket när det känns tungt och man börjar klaga över än det ena än det andra… Tack för dina fina tankar som du delade med dig av Ingrid. Ja, allt tar sin tid men har också sin mening. Kramar!
Så otroligt sorgligt att tvingas lära sej leva utan sin syster. Är det din syster som är målad? Vilka vackra ögon. Så rofylld hon verkar.
Tandgnisslur! Det är fler än du som tror att Margith var min syster. Hon var inte min syster i egentlig bemärkelse. Men vi kallade oss så. Systrar. Hon var min allra bästa väninna och dog för ett år sedan. Och jag saknar henne verkligen mycket. Nu har jag ändrat i texten. Det förvirrar ju en del. Jag målade porträttet på våren några månader innan hon dog. Hon var en stor del av mitt liv. Vad fint av dig att skriva till mig, att tänka på mig här. Kramar!
Ändra inte. Jag tycker det ska stå kvar. Hon var ju din syster. Varför ändra på det? Och vad är en systeryster om inte en själsfrände. Jag har målat ett trollporträtt, ett verbalt porträtt av min vän som dog. Det sjunde trollporträttet tror jag det var, men det är i många delar. Det är svårt att mista någon. Det är svårt att lära sej leva med sorg och förlust. Men på nåt sätt kan jag också tycka att det är svårt att inse att livet trots allt går vidare och att jag går vidare fast ingenting är som förut. Du har målat ett fint porträtt. Jag tycker om henne när jag tittar på henne.
Tandgnisslur! Att livet går vidare utan sin vän äääär svårt att inse men man öppnar ”dörren” mer och mer … allteftersom och när livet ”drabbar” en … när man lär känna Jos till exempel, livetskraften och livsglädjen, då väcks man upp och ser sig om och ser att livet … går vidare.
Kram!
Behövde komma hit in en stund. Läsa om vackra minnen och att leva, inte bara för oss själva utan också för de som vi förlorat. Tänk ändå vad skrivandet kan vara förlösande. Har precis fått ur mej alla känslor som nästan slog omkull mej.
Jag upptäckte först idag att du ”tittat in” här för så längesen som i juni. Jag upptäcker också mer och mer hur förlösande skrivandet är … för mig mer än målandet. Än så länge i alla fall. Och min text om mitt farväl till Margith var just det … förlösande. Bara att behöva arbeta med den, skala av det som börjat som ett enda flöde … var jobbigt men ”renande” på något vis. Jag hade tänkt skippa det hela mitt i men Jan Sigurd som var min kursledare övertalade mig att fortsätta och det är jag honom evigt tacksam för.
Kramar!
Jag förlorade min mamma o miste ett språk. Mitt förhållningssätt och min förankring i livet försvann. Hon var mitt i livet o var min bästa vän, endast 48 år. Bara hon visste vad mina ord betydde, mitt språk. Jag ska läsa det du skrev om din vän. Jag är ingen ö. Tack!
Det måste ha varit en stor sorg att bära när du miste din mamma som då bara var 48 år. Då måste du själv ha varit ganska ung. Att man saknar en älskad människa hela tiden, alltid, även om sorgen förvandlats efter ett tag och de goda, glada minnena träder fram tydligare, det förstod jag först när Margith dog. Jag saknar min mamma också och tänker ofta på henne… jag älskade henne så mycket men då hon hade varit sjuk så länge och jag hade sett henne lida …. kom döden som en befriare och hon fick ro . Hon hade levt ett långt lyckligt liv (det sa hon själv) och blev 85 år.
Har du själv en blogg Emgion, som jag kan få besöka ?
Jag vill också tacka dig för dina fina ord här hos mig … Tack!
Kram!
Jag uppskattar att ta del av dina funderingar, men allt snurrar på för fort för att jag ska kunna dela med mig av mina. Jag får jobba på det. Jag tycker fortfarande att saknaden är otroligt tung och är på väg att ringa henne varje dag. Hon var född -46 och jag närmar mig den ålder när det tog slut. Det känns märkligt. Tack för dagens inlägg! Kram
Jag är också född -46 och vi var alltså årsbarn, din mamma och jag. Det är nog så att det känns så förskräckligt orättvist att någon skall behöva dö så mitt i livet som din mamma gjorde. Då känner man sig sviken av Livet. Döden skall komma när man är gammal och har levt färdigt, tycker man. Om man nu någon gång känner sig färdig att dö.
Hoppas din sorg blir lättare att bära och att du kan tala med henne varje dag utan den tunga saknaden … på det sätt som jag talar med Margith. Vi ”resonerar” faktiskt om det ena och det andra. Ibland får jag svar i drömmen. Och ju längre tiden går ju tacksammare är jag att jag fick lära känna Margith, att hon var min vän.
Tack för ditt svar här … jag förstår att du fortfarande har det svårt och att då dela med sig av sina tankar om sin saknad och sin sorg kan bli för mycket. Det behöver du verkligen inte.
Kram!