Från Petra till Döda havet … vilka vägar … vilka vyer!
Konstigt nog kunde jag njuta och slappna av för att jag satt i en buss [sic] och inte i en bil! Finns det någon som helst logik i det. Men så var det.
Jag njöt …
när vi åkte längs serpentivägarna i det kargiga bergiga landskapet …
genom hårnålskurvorna …
och långt därnere bakom kammen tror jag man kan … kanske … skymta Döda havet dit vi ju var på väg …
Vi fick en solnedgång som hette duga när solen gick ner över vattnet … därifrån bussen …
… innan vi var framme vid vårt tillhåll den närmaste dagen … Mövepick hotell.En hel dag skulle vi stanna på plats. Abdullah, vår guide, skulle få ledigt, Stellans fru och hennes dotter skulle möta upp …
(Stellan och Hania, hans jordanska muslimska hustru och Faye)
och vi skulle slappa och bada och äta och dricka och njuuuta. Och det gjorde vi med besked och hade alla förutsättningar till. Bordet var dukat.
Som jag berättat tidigare var hotellet som en hel by och här … vid den här gatan bodde Mannen och jag …
Vi badade förstås … eller badade, snarare flöt som korkar i Döda havet. Det var oljigt och salt och det kändes onekligen konstigt att flyta som en kork ovanpå vattnet. Inga bildbevis har jag … men jag har ”lånat” en bild av Rolf Nordemar, en av deltagarna på resan … vår vice-mulla när Stellan var på annat håll … som han var då och då.
Här ses alltså några ur sällskapet flyta omkring som korkar …
Men allra mest simmade och badade vi i en av de många poolerna …
Här syns några av damerna, Skatan längst till vänster med skarf. Om ni undrar varför … jo, jag hade tagit bort massa jox med laser och bränt en del fläckar och sånt innan resan så jag måste skydda mig för solen. That´s why.
Som jag nämnt var inte alltid Stellan med hos oss. Han hade sina uppdrag och jobb att sköta. Bland annat vara med om paraden när Amman hade sitt 100-årsjubileum när han som ”romersk gladiator” visade upp sig och sina män och hästar … Jag tog foto från TV-rutan. Då blev det ju inte så bra … men ändock … här är han, stående på en sån där vagn dragen
av bångstyriga hästar …
Efter middagen
(Mannen förstås … mätt och belåten eller bara glad ändå)
gick vi ner till magdansen och kaffet med avecen och drinkarna. Faye, Hanyas 12-åriga dotter, fick låna min kamera och ta några bilder av magdansösen, som var så skicklig att skaka på varenda liten muskel eller bit av magen och kroppen som man kan tänka sig …
En konstart i sig verkligen.
Men Faye hade tråkigt och tydde sig till mig (!!!). Hon såg väl igenom ridåerna att här hade hon en som var lika mycket barn i sinnet som hon. Ett bröllop med fest därtill försigick vid poolen längst ner vid Döda Havets strand. Faye föreslog att vi, hon och jag skulle gå ner och kika. Sagt och gjort. Vi blev förstås hejdade av vakterna men … skam den som ger sig. Hon snackade och log och charmade och ett tu tre blev vi förbisläppta med stränga order att vara diskreta och hålla oss på behörigt avstånd osv osv. Jag frågade hur hon burit sig åt.
– You do´nt say no to a lady … svarade hon och flinade.
Det måste ha varit en syn för gudarna att se mig, klumpig och överviktig, klänga och klättra och balansera på murarna bakom buskar och snår pådriven av en smidig liten 12-åring. Men kul hade vi.
En del av de andra frågade oss hur i jösse namn vi burit oss åt för att ”slippa igenom” spärren … men vi log bara glatt …
– Kvinnlig list, sa den brådmogna Faye. – Kvinnlig list.
Nästa dag packade vi in oss igen i vår buss … och for norrut mot Amman och nya äventyr.
Vilken resa!
Skatans tankar 