Skatans tankar har fått en ny hemvist … nämligen hos JetPack men det funkar inte. Hon har alldeles nyss försökt kommentera hos en gammal god bloggvän (Ingrids.home.blog) men ”åker ut” med stjärtfjädrarna före. Gång på gång på gång. Beror det på centrifugalkraften i karusellen. Nä hon tror inte det. Skatan blir uppmanad att logga in hit till sin egen blogg först för att få kommentera hos Ingrid. Vilket hon har gjorde sisådär en fem, sex gånger. Till slut gav hon upp. På köpet fick hon till ett blogginlägg själv. Tummen upp.
Nu snöar det igen. Skatan har varit ute med Abby och det var kallt. Hon hade redan börjat vänja sig vid varmare väder och hade glömt sina handskar. Men Abby var oberörd. Hon gillar snö.
Annars är det mesta tråkigt, Grått, innehållslöst och tråkigt.
Häromdagen var nästan all snö borta och änderna blev matade av en tanta som sett som sin livsuppgift, verkar det som, att mata änder. Hon var fullastad med påsar med torrt bröd etc. Lite längre ner står en skylt att man inte ska mata änderna för det drar till sig råttor. Civil olydnad 🤫
Lite kul händer det förstås. Igår var Skatan hos grannen Karin som sålt sin lägenhet i grannhuset 1A och köpt ett hus lite längre ner mot stan som hon rustat och rustar i en svindlande fart. Det var sista chansen att se vad hon gjort i sin numera gamla lägenhet här som hon flyttade in i för inte alltför längesen. Skatan hade med sig en flaska Cava och Karin hade lite andra viner så de stod sig. Den lägenheten är likadan som Skatans, fast spegelvänd och sååå annorlunda. Tänk ändå vad man kan göra olika med samma bas så att säga. Det var Skatan, Hannele och Inez som var där och det var en hel del kvar att göra så efter ett tag tog Inez med sig Karins hund Rocky på kvällsrundan (Skatan med Abby förstås) för att Karin skulle kunna jobba utan avbrott. Hon ser allt lite sliten ut men ni kan inte ana vad hon har släpat och stått i. Och på onsdag ska lägenheten vara tom.
Som Skatan sa i inledningen är det inge myket nytt under solen att skriva om, inga fantasier, inget hon har läst … jo det finns det ju men det tar hon en annan gång.
De som alltid sa att här, i den här våningen, skulle de bli gamla tillsammans och bo tills ”de fick bära ut dem.” Och här sitter hon nu ensam.
Hon sitter här och tittar sig omkring på deras vackra hem som de skapat tillsammans under snart 52 år som gifta och tänker. Samtidigt tänker hon på Mannens nya vistelse och vad han ser omkring sig och det gör så himla ont, ont djupt nere i själen. De, hon och barnen, har förstås gjort så gott de kunnat med tavlor och foton men ändå … så påvert.
Femöre målat av Lars Karlsson och målningen över huvudet är Skatans verk (för längesen)
Man ska inte se så mycket framåt och planera, tänker Skatan, och inte bakåt heller för den delen. Åtminstone inte bakåt på den närmsta tiden.
Det känns så tomt nu, så sorgligt, och ändå har Skatan varit van att vara ensam när Mannen reste och bodde i Österrike. Men han fanns där. Vilken tur att de höll ut när det blåste snålt, ja, storm, eftersom de de sista åren verkligen har kommit varandra nära. Kan det bero på att Mannen behövt sin skata på ett annat sätt, att det fanns tid att verkligen tala med varandra och finnas för varandra.
Men nu då … Skatan hälsar på och lägger sig, klämmer sig ner bredvid Mannen i hans säng och så pratar de. Men det blir mest Skatan förstås. Mannen tänker inte, säger han. Det är tomt, säger han och pekar på huvudet.
– Varför är jag här? Var bor du?
Men de kan fortfarande skratta tillsammans. Åt något minne som Skatan drar upp ur vrårna, åt gamla fadäser och tillkortakommande. Och le tillsammans åt minnen som barn och barnbarn framkallar. Och som Mannen fortfarande kommer ihåg.
Fast ibland tittar han frågande på henne, ögonen försvinner liksom, men så kommer han igen. Då har han nog glömt vem Skatan är för en sekund men kommer snabbt tillbaka. Snart kanske det är den blicken som Skatan alltid får möta när hon kommer.
Men just det ja … hon skulle ju inte tänka så mycket framåt. Här och nu är det som måste gälla.
Mannens och Skatans pappas hästarEmil Olsson Jonas Roth Max Mikael Book numera bara Mikael BookMarina Stenby
Hon sitter och lyssnar på Niklas Strömstedt sommarprogram några dagar efter att det sändes och kom att tänka på sitt eget minne … eller sitt brist på minne. Hon kommer ta mig tusan inte ihåg något. Inte mycket i alla fall.
Det är stressen säger man.
Det är klart att Skatan minns ett och annat men inte vilken dag det var eller vilket år eller … Hon får verkligen skylla sig själv som inte skrivit dagbok annat än sporadiskt. Väldigt sporadiskt.
Skatan minns stämningar och skämt och tidsperioder och som tur är det mesta som hänt henne som varit bra. Det minns hon. Men inte i detalj.
Det dåliga är bortsopat. Och det är hon väldigt tacksam för.
Det är hon väldigt tacksam för just nu när hon tycker att hela hennes tillvaro rämnar. Att hon inte kommer att komma ihåg det tråkiga utan det som varit fint och bra och roligt och som de kunnat skratta åt.
och det känns faktiskt väldigt ensamt och sorgligt i denna tvåsamhet som vi lever i nu, Mannen och Skatan. Speciellt nu när ”alla” har rest hem till sitt igen. Och speciellt när den här pandemin bara fortsätter och fortsätter och alla träffar med vänner och resor och biobesök och och och som inte kunnat bli av. Och nu kan hon inte ens bo ute på Femöre i sommar om Mannen inte får växelboende förstås. Eller en riktig plats på ett demensboende.
Sjön ligger blank som en spegel Deras Femöre
Här sitter Skatan och tycker synd om sig själv igen, tycker kanske ni, men hon tycker faktiskt ännu mer synd om Mannen som lider så över allt han förlorat och inte längre kan göra och känslan av att inte hänga med och inte förstå eller orka. Mannen vet att han har Alzheimer. Men sen vet Skatan inte hur mycket han förstår i alla fall. Han trivdes jättebra de dagar han fick på ett demensboende ute på landet några mil utanför Nyköping före midsommarafton. Så Skatan tror uppriktigt att han kommer trivas bra när det är så dags att flytta. Det blir nog värre för henne i början. Med det dåliga samvetet att inte riktigt ha orkat, att hon kanske gav upp för tidigt … gjorde hon det?
Dessa ständiga tillkortakommanden.
Och olyckorna ute på Femöre de bara fortsätter de också. Förutom vattenläckan och den översvämningen som ordnats upp provisoriskt så barnen kan bo där under sommaren (tar sex månader att åtgärda i höst) har råttorna anfallit. Jo … det är sant. Inför ankomsten av barn och barnbarn till midsommar upptäckte Skatan att de fått rena rama råttinvasionen därute så midsommarfirandet fick flytta in till stan för det regnade och de kunde inte vara utomhus (10 pers)och det skulle bli för trångt inomhus.
Pa har städat överallt och hittat och tagit bort en grillad mus från en kontakt (det hade brunnit i väggen) och sopat råttlortar. Och städat ur alla skåp och lådor och Henrik har slängt massa skräp, klippt gräset och Pa har också använt röjsågen.
Eftersom mössen förutom i köket mest hade varit i Lilla E:s rum åkte hon och barnen t o r på midsommaraftonen men innan hemresan lagade hon en jättegod middag. Och Agnes hade bakat en jordgubbstårta som var så proffsigt gjord och så vacker att man nästan inte nändes hugga in på den.
Agnes jordgubbstårta
Pa följde upp med egna vårrullar och thaimat som hon bjöd dem på på midsommardagen.
Så Skatan klagar inte … verkligen inte … men känner sig djäkligt ensam i alla fall.
Eftersom det går evigheter mellan Skatans blogginlägg är hon verkligen ringrostig. Och WordPress har förändrats så hon känner sig fullständigt ”lost” som det heter på engelska. Det är därför dessa olika tema-försök. Hon har t ex svårt att komma in på sidan för Anpassning. Där hon ska kunna välja heder och färger och widgets.
Och det märks.
Snart, snart … klockan 06.00 för att vara exakt … börjar Skatans pilates-timme med Fia online. Det är hur bra som helst när tillvaron strular för henne. Att kunna ligga härhemma på sin yogamatta och lyssna och se och följa.
Det är hopplöst att allt är ändrat härinne på WP. Skatan hänger inte med för att det går så länge mellan gångerna som hon skriver. Inte kan hon anpassa ett nytt tema och inte kan hon göra ditten eller datten.
Nu när hon skulle vilja komma igång.
Som sagt … det är jag som är Skatan och en skata som inte flyger högt, inte har glänsande färgrika fjädrar utan är på G att kraschlanda. Och hur går det då för Skatan?
Skatan har också fått reda på att hon inte är så trevlig. Kan vara kannibal t o m och äta upp sina kompisar. Deeet har den här Skatan inte sysslat med i alla fall. Hon är rätt tam. Flaxar med sina vingar och tycker hon är tuff. Säger man ”tuff” nuförtiden. Den tiden som har sprungit ifrån Skatan. Nu säger man nog ”cool” om det mesta när de i hennes generation sa ”tuff” eller ”ball” eller något annat förlegat.
Det är inte det att Skatan vill bli ung på nytt. Det är inte det. Hon trivs egentligen med att bli äldre. Bara inte tiden som kvarstår krymper med sådan raketfart som den gör just nu. Pandemin har ju berört gammal som ung men nu när allt så sakteligen börjar öppna upp igen vill Skatan vara med. Men det kommer inte att bli någon större skillnad. Säger pessimisten. Idag var Mannen dålig, virrig, tröttare än trött så hemsjukvården kommer och ska ta prover. Skatan som hade blivit tillfrågad att gå och måla några timmar hos Claes med sin andra målarkompis Sten fick ställa in. Hon kan inte med gott samvete överlåta åt svägerskan att ta hand om Mannen om han är dålig. Hon känner ju inte honom som han är nu så bra och framförallt inte hans begränsningar.
Skatan har massor att göra härhemma egentligen. Som att stryka, städa i sitt lilla krypin, stortera papper och ja … hur mycket som helst. Men hon kommer inte sig för. Så är det. Hon kommer sig inte för. När hon är ute och går med Abby kommer hon på massor som hon ska och vill göra men när hon väl kommer hem och möter ”verkligheten” blir hon overksam och helt viljelös liksom.
Så är det och det är som det är. Bara att följa med när dagarna rinner iväg. Och acceptera så gott det går. Demensteamet med Emma K i spetsen och dagverksamheten på Kattugglan gör ett fantastiskt jobb och finns här för Mannen och Skatan i ur och skur. Men det hjälper ju inte.
Herreguuuud vilken sista en-och-en-halv vecka Skatan har haft. Alla hennes vänner (de krymper ihop dag för dag verkar det som) tycker säkert att hon är en dålig vän som inte hör av sig men hon varken hinner eller orkar. Hinna skulle hon väl göra om hon prioriterade och var lite mer strukturerad och det gör hon inte för den stund hon har för sig själv sitter hon eller ligger någonstans och bara glor …
Nu … alldeles nyss … har hon kommit hem från Femöre där hon förresten glömde sin handväska. (Den är hämtad nu). På Femöre mötte hon sitt försäkringsbolags utsända som skulle göra en besiktning på den massiva vattenläckan som de råkat ut för på Kristihimmelsvärdsdagen.
Men för att ta det från början.
Veckan innan den där förskräckliga ”sista en-och-en-halv veckan” hade hon blivit lovad besked om Mannen skulle få stå i kö för ett demensboende av biståndshandläggaren: senast på fredag eller absolut senast i början på det där ”sista en-och-en-halv veckan”.
Nu … igår fick de beskedet. Äntligen. Mannen har blivit väldigt mycket sämre i demensen och Skatan orkar inte så mycket längre. Och ALLA råder henne att inte vänta för länge. Men det dåliga samvetet om att svika ligger där och skaver i alla fall.
Va´sjutton, ska hon verkligen inte klara av det? Mannen är ju så himla snäll i alla fall.
Nåväl … nu har de fått ett beslut och nu får de vänta och se.
På måndagen fick Skata ett sjujävla ryggskott och tvingade sig ut med Abby (det ska ju bara vara nyttigt och gå) och gick stelt och krökt som en märla. Det blev bättre på tisdagen och på onsdagen efter övningar med Fia (https://krafthalsa.se), Skatans PT, var hon riktigt bra.
Och så kom då Kristihimmelsfärdsdagen.
Det var fint väder och när Mannen fick besök av hemtjänsten (avlastning) passade Skatan på att åka ut till Femöre med Abby, som förresten hittade ett hål i staketet mot grannen och jagade katt. Skatan gick in i stugan och började vattna på sina skruttiga pelargoner när hon hörde ett brusande, forsande ljud från duschrummet och när hon öppnade dörren till tillbyggnaden möttes hon av vattentäckta golv och i duschrummet fullständigt sprutade vatten från ett rör i väggen.
Panik!
Grannen till vänster var inte hemma, grannen till höger var inte hemma. Vem skulle hjälpa henne att få stopp på vattnet. Hon gick till ännu en granne som inte heller var hemma men som hon mötte på cykel och som följde med henne och stängde av huvudledningen.
Sedan samlade hon in Abby och åkte hem till stan.
På natten mellan torsdagen och fredagen anmälde hon skadan till sitt försäkringsbolag If.
På fredagen ringde hon If och anmälde skadan i telefon och fick ett ärendenummer.
På lördagen fick Skatan hjälp av Lilla E som kom fartande från Örebro över dagen för att hjälpa sin mamma. Hon baxade ut mattor och en dyngsur madrass som legat under en av sängarna. Och torkade golv … vattnet hade runnet av ganska så bra … och lyfte ut dammsugaren som nog sett sin sista dammråtta..
Och så inspekterade de förödelsen. Den nya tillbyggnaden, 3 sovrum och duschrum med toalett, är byggd på pålar och när de tittade in i utrymmet under den såg de hur taket/golvet/ = isoleringen fullständigt dignade under sin vattenbörda. Oj vad mycket vatten det måste finna där ovanför dem.
För att göra en lång historia kort … Skatan orkar inte skriva mer … så är det helt enkelt … men för att göra en lång historia kort har försäkringsbolaget och den byggfirma som anlitats lovat att försöka fixa skadan provisoriskt … släppa ut allt vatten från isoleringen och ta bort den och laga röret förstås och sen får de riva i höst. Duschrummet måste rivas helt och golven i sovrummen och det kommer ta sex månader. Men får de bara den här sommaren så barn och barnbarn kan komma och bo där så att de alla kan träffas är Skatan nöjd. Och det är fantastiskt att de har en sån bra försäkring. De kommer bara behöva betala en bråkdel.
Skatan försöker komma in i sitt gamla bo här men känner inte igen sig alls. Hur blev det så? Allt är ju förändrat, saker har försvunnit, saker har kommit till.
Jösses.
Hur ska det här gå?
Allt som är krångligt skyr ju Skatan som pesten. Hon har nog med krångel ändå.
Eftersom Skatan och Mannen är s k fullvaccinerade mot Covid19 och kan känna sig säkra (95% skydd) tackade de ja till kafferep hos vänner. Vet ni … när de körde dit hade det tillkommit MASSOR av nya hus efter vägen. Fula, grå kolosser med lägenheter i gatuhöjd och fyra, fem våningar höga. Ungefär likadana som det som byggs hemma på gatan hos dem.
Då insåg Skatan verkligen att tiden har gått, att ingenting är som förut, att mycket vatten har flutit under broarna.
Men så trevligt det var. Så mycket de hade att prata om. Och så fick ju Skatan träffa det nya barnbarnet som redan hunnit fylla ett år och hans mamma, Skatans försummade guddotter.
Kanske, kanske kryper det normala sakta, sakta tillbaka ändå. Man får inte ge upp hoppet.
Mannen har nu varit diagnostiserad med Alzheimer i fem år och som ni vet backar aldrig den sjukdomen. Den tuffar på och ibland med riktigt skutt.
MEN i höstas öppnade dagverksamheten igen fast med en dag färre besök per vecka. Vilken lycka. Mannen älskar att gå dit. De serverar mycket godare mat än hemma (tycker han), de har varandra, hans bästa kompis är där och personal som förstår fullständigt. Han har kul helt enkelt. Och frågar och längtar nästan direkt han kommit hem därifrån när det är dags igen. När Skatan frågade om de skulle gå tillbaka till tre dagar i veckan som före Coronan ska de avvakta till sommaren. Suck! Fast Mannen har också fått demensteamet som hemtjänst och det är en skillnad må ni tro. Ingen brådska, de har gudars tålamod, hinner sitta ner och prata med en annan också och alla är svensktalande utan märkbar brytning vilket ju underlättar nu när Mannen knappast förstår längre vare sig svenska eller något annat språk.
Och … det är cirka fem (5) personer som kommer regelbundet, mestadels bara tre (3).
För ett tag sen städade Skatan ut lite lådor med papper och jox, rensade och sorterade, och kom naturligtvis sittande med brev och annat som väckte minnen från fornstora dar.
Hon hade inlett operation döstädning.
Det är aldrig för tidigt när man kommit upp i vår ålder sägs det. Med tanke på vad man lämnar efter sig till barnen att ta rätt på, stackarna.
Bland alla papper hittade Skatan ett mer fantastiskt än de andra. Ett som påminde Skatan om hur Mannen varit i sitt verksamma liv innan herr Alzheimer tagit över. Det måste Skatan påminna sig om lite då och då. Och inte bara koncentrera sig på hur det är här och nu.
När Skatans pappa Sten fyllde år firades det med middag på Borgerskapet, där han bodde sina sista 10 år. Middagen serverades då i en liten mindre matsal i anslutning till restaurangen. I Grills matsal *, av pappa kallad Grillbaren. Det var en lite mindre matsal dit släkt och vänner kunde bli inbjudna.
Den 8 oktober (han fyllde år den 2 oktober) 2006 var de, den närmaste familjen där för att äta och dricka och fira pappa.
Och då höll han detta lilla välkomsttal som rörde Skatan till tårar:
Välkomsttalet
8 X 06 Borgerskapet
Hälsar alla välkomna. Tänker inte göra som på min 90-årsdag, då några utanför familjen satt med vid bordet – jag sade ett par ord om var och en.
Men jag skulle vilja vända mig till den äldste och de yngsta. Den äldste är ju svärmorsdrömmen, sittande här mitt ibland oss. Inga gillade ju Dig Håkan. Älven andra gör det, fr a Din egen familj. Under årens lopp har Du, troget och rationellt, alltid ställt upp för den, en levande person att lita på. Bland apostlarna i Nya Testamentet kallades den äldste Petrus. Det är ett ord på latin och betyder klippa. Och en klippa ger trygghet.
Det blir allt vanligare att folk med vanliga för- och efternamn vill skilja sig från andra genom att sätta en initial för ett förnamn, följt av punkt. Skulle du, mot förmodan, komma på en sådan tanke vore det tänkbart med Håkan P. Anderson, alltså Håkan Petrus Anderson.
Ja, så kan man fundera. Själv vill jag tacka Dig för all hjälp med ekonomin och bankerna som Du gett mig de senaste månaderna. Hur skulle jag ha klarat det utan Dig?
Sten, på 94-årskalaset
Pappa levde många år till (han dog vid nästan 102 års ålder, still going (ganska ) strong och Mannen hjälpte honom hela tiden och de fick en tät relation. Det hade Skatan aldrig kunnat föreställa sig i början av sitt äktenskap då pappas och Mannens relation var mer än frostig.
*Stockholms Borgerskaps Enkehus för fattiga borgaränkor,(där pappa bodde sedan också gubbar fått flytta dit), tillkom på initiativ av grosshandlare Abraham Grill 1724 och en liten matsal bär hans namn och är fylld av porträtt av honom själv och hans ättlingar.
Skatan orkar ingenting. Känner snart ingenting heller. Hinner ingenting. TIden rusar iväg och visst gör hon massor men mycket tid stjäls från henne också med anpassad väntan på än det ena än det andra då hon är bakbunden. Hon kan inte lägga upp, strukturera och planera sin dag för det blir ändå pannkaka av den för det mesta.
Idag t ex kom Mannens taxi så sent så Skatan ringde till dagverksamheten för att få ett direktnummer till den färdtjänst de anlitar men de sa att den var på väg. Efter ett tag ringer taxichauffören och har kört vilse. Skatan talar om hur han ska köra. Och slutligen kommer den.
Och det här upprepas … och återkommer …
Håkan blir mer än stressad … han har ingen tidsuppfattning och har suttit på sin rollator och väntat sen fem minuter före utsatt tid. Och Skatan blir irriterad … ännu en bortkastad halvtimme. Den enda som inte är irriterad är Abby som tålmodigt sitter och väntar på sin Morgonrunda.
Fler exempel: Hemtjänsten säger att de ska komma en viss överenskommen tid +/- en halvtimme. Och flera gånger har de kommit mer än en timme för tidigt eller för sent …. Antingen blir Skatan och Mannen överraskade och ”tagna på sängen” (kvart i åtta en söndagsmorgon i stället för kvart över nio) eller så blir det en irriterad väntan.
När Håkan är hemma och han är alltid hemma, med undantag för 12 timmar fördelade på två dagar, är Skatan ständigt påpassad. Ringer någon till henne och hon går undan hör hon snart hans släpande steg och rollatorn eller så ropar han högt efter henne. Och han har öron som en, som en … ja han har öronen på skaft eller vad man säger.
Och Skatan vill bara vara i freeed.
Skatan veeet att han är sjuk och inte förstår men hon orkar inte alltid … hon är inte den omvårdnande typen som hon tvingats bli (har nog aldrig varit) och känner starkt sitt tillkortakommande.
Men de har det bra också.
Förstås.
Och Skatan känner en stor, tung SORG.
Över hur det blev och kanske blir, hur mycket hon än övar sig att leva här och nu.
Hon ältar.
Skatan känna en djup sorg över att se sin man bli en annan och sakta förvandlas till ett barn som utvecklas åt fel håll. Ett stort barn som inte alltid förstår henne längre och som inte kan få fram vad han vill säga, vad han tänker. Att se sin man som inte kan förstå enkla instruktioner, som sätter tröjan bak och fram och inte kan knäppa knappar, som upprörs över allt han läser (han kan läsa fast missuppfattar mycket förstås), över politik och pandemin och som kan väcka Skatan mitt i natten och gorma om Löfven … jösses … och som Skatan måste lugna, och som sakta förvandlas inför hennes ögon, känner hon en djup sorg över.
Och Skatan är just nu intill döden trött (sover långt ifrån bra) och less och uppgiven och orkeslös och ser inget ljus i tunneln och ser inte hur hon ska kunna ta tillbaka sitt eget liv, hur hon ska få tid att ta tillbaka sitt eget liv (fast hon går nu faktiskt och målar 2,5 timmar i veckan och tränar hos Fia 2 timmar/veckan och har hunden Abby och hennes rundor då hon kan andas fritt). Så egentligen ska hon inte klaga.
Det finns ALLTID de som har det värre.
Det får hon inte glömma. Men det är så orättvist. ☹️
Ändå.
Skatan märker hur hjärtlös hon låter. Har hon tappat bort sitt hjärta helt och hållet? Så tänker hon med skammen som tynger som en svart, stor sten istället för det hjärta som ändå finns någonstans därinne till vänster men som för det mesta tycks föra en tynande tillvaro trots att det ibland dunkar hårt så hon ska känna att hon lever .
Och ALLTID klagar hon här på bloggen.
Alltid klagar hon … månde hon klaga Skatan?
Men någonstans ska ju allt ut och då får det bli här, tänker Skatan. Skatanstankar får faktiskt bli hennes ventil när hon orkar ta sig för att skriva.
I förrgår var det en förskräcklig dag. En dag som började så bra. Mannen var på dagverksamheten och Skatan trodde hon skulle hinna göra så mycket. Det hann hon också men de sista timmarna sket sig.
Vid tvåtiden åkte Skatan till Femöre för att hämta lite grejer som hon hade kvar där. De har ju flyttat in till stan för Mannen ramlade i backen och det var bara jobbigt att bo kvar där bara de två. (De får inte heller någon hemtjänst därute eftersom Femöre ligger i en annan kommun).
Nu har de inhägnat hela tomten så Skatan släppte Abby lös precis innanför grinden och hon pilade iväg före Skatan uppför backen.
När Skatan kom ut efter en kvart inomhus var Abby puts väck. Skatan ropade och visslade och ropade och fattade inte varför hon inte kom. Kunde hon ha smitit ut i alla fall? Fanns det ett hål någonstans?
Efter ett bra tag blev Skatan riktigt orolig. Hade Abby kommit ut och sprungit ut till bilvägen där trafiken går varm nu när alla ska till Skärgårdsvåfflan? Skatan talade med ena grannen som lovade hålla utkik, ringde Kattugglan (dagverksamheten) och frågade om Mannen hade dörrnyckeln med sig. Nej, det hade han inte och måste hämtas innan tre. Så det var in till stan och hämta Mannen och så ut igen, ringa Polisen och anmäla försvunnen hund, placera Mannen i bilen nedanför stugan där Skatan bad honom sitta kvar eller sitta på sin rullator om det blev för varmt. Och så fortsatte letandet. Skatan finkammade hela tomten, ropade och visslade och ringde den andra grannen. Lena i det huset kom med en av sina hundar, Dexter, och gav sig iväg och letade. Till slut satte de Dexter på att leta på tomten och så … plötsligt markerade han vid Lillstugan och äntligen … ett livstecken. Ett svagt voff och en liten nos stack ut under huset . Hur Abby kommit in genom den öppningen förstår fortfarande inte Skatan men ut verkade hon i varje fall inte kunna komma. Och hon hade suttit därinne utan att ge ifrån sig ett ljud trots att Skatan gått förbi och ropat på henne flera gånger.
Så började räddningsaktionen. Först med lock och pock … Abby stack ut huvudet och Skatan försökte känna efter hur läget låg. En stor rotgren var i vägen, en massa jord och sten. De fick använda spade, spett och såg för att göra hållet större men likt förbannat verkade hon sitta fast. Skatan la sig på magen och kikade in. Det var två stenar på båda sidorna som gjorde hålet trångt från sidorna nu när de fått det både högre och större. Skatan fick tag i en ”godis” och stack in händerna längsmed Abby och äntligen, när Abby sträckte sig efter godiset, slapp hon loss.
Vilken pärs.
Nu är Lillstugan säkrad runtom så ingen hund kan komma under där längre.
PS Tror ni Mannen lugnt satt kvar i bilen eller på sin rullator? Nej, nyfikenheten tog förstås överhanden och han tog sig k r y p a n d e. uppför backen till huset. Och den här gången gick det bra nerför också när Skatan stöttade honom.
Men … fortsättning följde.
Abby gillar att ligga under saker (eller så hade hon jagat en råtta och fastnat) för härhemma ligger hon med förkärlek under bordet eller sängen … kanske är det svalare där. Men kommer alltid fram när det vankas mat eller de sätter sig ner vid TVn och hon vill gosa eller de ska gå ut. Och alltid när Skatan lockar. Men hon kan lika gärna ligga på stengolvet i hallen eller ute på balkongen.
Idag var Mannen och Skatan på besök på Femöre där äldsta dottern Karin med sin nye manliga vän Peter, hans söner och Ida bjöd på äppelpaj och sol och bad (inte Skatan och Mannen) och härligt sällskap. Nikki och Luna var med och de drar väldigt bra jämnt med Abby. Men … tro det om ni vill … tror ni inte att Abby lyckades försvinna när Skatan var upptagen med att prata eller dona med något.
– Hon gick däråt, sa Ida och pekade nedåt snickarboden.
Samma visa som igår … eller var det i förrgår (minus polisanmälan och en hysteriska (= Skatan).
Alla letade men konstaterade att ut från tomten kan hon inte komma och så la sig Skatan på magen och kikade under snickarboden.
Javisst … där låg hon. Men den här gången var hon inte fast på något sätt utan kröp ut när Peter täppte för ena sidan av huset och Skatan lockade från den andra sidan.
Resten av vistelsen fick Abby sitta i lina.
Skatan vet ju att Abby gillar att vara ifred (precis som Skatan vill ibland) när det är mycket stim och stoj rungomkring. Och det gäller att vara uppmärksam. Men nu har de i alla fall säkrat snickarboden också.
För säkerhets skull.
En fin present fick Skatan ändå av Abby denna varma lördag (+ 31 grader). Abby LEKTE med Nikki.
Abby LEKTE.
Se själva … vår fina Abby lekte. (Och kissade inte alls … hon var bara rädd om baken).
Nästan meningslöst att försöka blogga igen. Men också meningslöst att ge upp en sån här gammal blogg. Så Skatan försöker väl igen då.
Efter att Stina dog för ett år sedan skaffade Mannen och Skatan ganska snabbt en ny hund. En valp som de fick i oktober. Hon var döpt till Sansa men de kallade henne Sassa.
Och det var en valp det. Så länge de bodde kvar på Femöre gick det väl an men i stan. Skatan hade glömt hur intensivt det var och alla turer ut och in och ner och upp så det hände en hel del olyckor. Till slut förstod Skatan att det var ohållbart och hade redan innan köpet fått löfte om att lämna tillbaka henne till uppfödaren M om det inte fungerade. M hade ett särskilt gott öga till Sassa. Världens gulligaste och finaste men också världens mest energiska lilla valp. Skatan hade inte en chans att hänga med i svängarna. Och Mannen … ja Mannens demens fortskrider ju och han blir mer och mer orörlig och osjälvständig. Han älskade förstås lilla Sassa som älskade honom och Skatan tillbaka även om den kärleken gick vilt till.
Det var med sorg i hjärtat Skatan åkte den långa vägen tillbaka till M och med tom bil hem igen.
Oliver
Det gick inte lång tid sen förrän Skatans längtan efter en hund i huset tog överhanden. Hon bara måste ha en hund. Och hon började söka efter en ”färdig” hund, en med några år på nacken. Coronatiderna var här och ALLA verkade vilja ha hund hux flux. Skatan hittade en söt liten kille, en blandras, Oliver, i Hundstallet och skickade en intresseanmälan men när hon efter en tid ringde och frågade hur det gick fick hon reda på att det var 20 intresserade och att de reda hade hittat en ny familj till honom. Självklart valde de inte ett gammalt par som Skatan och Mannen trots att Oliver uppnått den aktningsvärda åldern nio år.
Tillbaka på ruta ett.
Skatan klagade sin nöd på FaceBook men inte på den dvärgschnauzersida som hon följer förrän bra mycket senare. Och när Sassas uppfödare M såg hennes klagan skrev hon att Skatan kunde få mamman till Sansa (som hon nu hette igen). M skulle behålla Sansa … tack och lov … Sansa är en fantastisk hund men äter t ex huggormar, eller dödar dem åtminstone, slickar på paddor, gräver efter daggmask och är en riktig liten Houdini osv osv. Det har Skatan fått reda på nu. Vilken tur att Sassa/Sansa fick komma hem till sitt rätta element. Och att Skatan och Mannen fick lära känna och införliva mamma Abby i familjen.
Abigail, som Abby heter i stamtavlan, hade fått sina två kullar och skulle vara den perfekta hunden för dem. Och det är hon verkligen. En mer perfekt hund för Skatan kan inte finnas på denna jord. Och som hon är älskad.
Skatan åkte och hämtade Abby stick i stäv med Folkhälsomyndighetens rekommendationer att bara resa högst två timmar från hemorten och inom samma region. Det var den 6 juni och nu har Abby bott hos Mannen och Skatan drygt två månader.
Abby har gjort sig hemmastadd. ”Jag vill va´som duuu …”
Abby älskar att gulla och gosa men inte ligga i sängen. Undantag när Mannen låg på sjukhus i fem dagar. Då hoppade hon upp och kröp intill Skatan i början av natten för att sedan dra sig undan till Mannens säng där hon tillbringade resten av den. I vanliga fall ligger hon under Skatans säng eller på sin kudde i sovrummet. De går ut sin längsta runda på morgonen och tidigt på morgonen eftersom Abby skäller på (nästan) allt som rör sig. Inte på andra hundar som hon bara vill komma fram till och hälsa på (och det vill ju inte matte alla gånger). Hon har vuxit upp med sin flock (sin mamma och två döttrar från sina två kullar) med M i en jättestor trädgård i en by och promenerat i skogen där de inte heller träffat så mycket folk.
Abby är helt enkelt inte van vid stadens liv och intryck.
Inte konstigt att hon blir lite stressad. Skatan hade nästan fått bukt med det när Abby bodde hos Titti och JägarKent ett dygn och nu, väl hemma igen, tog hon igen det på första rundan. Som hon skällde. Och hon har inte heller ett litet dvärgschnauzerskall. Snarare ett rottweilerdito. ”Folk” blir jätterädda och Abby är svår att nå då. Hon är helt i sin egen värld. Och stark. På balkongen kan Abby ligga och speja och kolla vad som sker på gatan och säger inte ett knyst men får hon se någon på grannbalkongen t ex så skäller hon som en bandhund. Hon tycker väl att hela flerfamiljshuset är hennes revir. Skatan hängde upp ett lakan så hon helt enkelt inte kunde se grannbalkongerna.
Och så måste hon stänga in Abby när hemtjänsten kommer. Och då är hon märkligt nog tyst.
Om Skatan undantar förra inlägget var det hur länge sen som helst som Skatan skrev här. Tankar har hon förstås haft, hon håller på att tänka ihjäl sig… faktiskt.
Det är malande tankar. Inga nya, inga egna, inga givande … ett hopkok av tankar … faktiskt.
Fy fan!
Det är Coronatiders (hej, hej) tankar, som inte dykt upp här i bloggen förrän nu. Och trots det, att dessa tankar hittills saknats, var det ändå ett evigt klagande och kraxande skit då som nu.
Skatan (74+) är så gott som isolerad med Mannen (77++), sin fina, alzheimersjuka man, som snart tar kål på henne. Inte HAN förstås … något snällare och finare finns inte … tock, tock, tock eller tuck, tuck tuc, tuck (hans favoritord eller -ljud numera) … men denne herr Alzheimer som tagit honom i besittning gör henne galen (inte alltid men ibland … suck) … att Mannen blivit så påverkad av denne herr A att han inte gör eller tar sig för någonting av sig själv över huvud taget ( det finns undantag, det gör det förstås), inte någonting.
När Mannen är vaken får inte heller Skatan vara ifred (som är det bästa Skatan vet … Coronaisolering eller ej … och blir avbruten mitt i vad hon har för sig, känner sig förföljd av tock, tock, tockandet som avbryts av frågor … vem pratar du med, berätta … vad sa hon, han, det? Och Skatan blir tokig och får dåligt samvete.
När Mannen sover eller vilar lite och Skatan får vara ifred så är hon så trött att hon inte heller orkar ta sig för något. Ingenting alls.
Nu ser ni …
Skatan kan inte skriva här i bloggen utan att klaga. Är det så att ni vill ha skoj, skratta, få uppmuntrande tillrop, råder hon er att söka er till andra mer underhållande bloggar. För Skatan har ingenting att komma med. Inget eget i alla fall.
Tankarna mal. Har Skatan någonsin kommit med något eget. Hon kommer inte på något nu i alla fall. Det är alltid citat, delningar, gillarop, tips från andra som följs upp etc etc … men något eget?
Fy fan.
Och kom inte dragandes med att det finns de som har det sämre, värre än Skatan nu.
Det finns det inte.
Jovisst. Självklart finns det det. Det finns ALLTID de som har det sämre. Det vet hon mycket väl. Men just nu är det sannerligen ingen tröst.
Skatans tankar 