Jag såg  en liten notis i dagens Svenskan  … med rubriken 89-åring dansar i lägret. Och jag läste … men när jag så såg dansen med egna ögon rördes jag till tårar av den livskraft som slog emot mig med … denna dans till livet

Där dansar han gubben … Adolek Kohn … med sina barnbarn till Gloria Gaynors I will survive.

”Naturligtvis rasar debatten om huruvida han vanhelgar de döda eller om det är en sprudlande hyllning till livet. Själv säger Kohn: Om någon hade sagt till mig då, här i Auschwitz, att jag skulle komma tillbaka över 60 år senare med mina barnbarn skulle jag säga: ”Vad pratar du om?””  (Harry Amster)

Inte kan man på något sätt tycka … tycker i alla fall jag … att denna dans är vanvördig på något sätt …

Nej … en hyllning till livet … en hyllning till de överlevande . Denna dans till livet som den dansas av den där gamle mannen och hans barnbarn är också  en dans för de som inte överlevde … att vi aldrig får glömma dem …att vi aldrig får glömma  att de förvägrades leva  …