StinaFina och jag har alldeles nyss kommit hem efter kvällsrundan. Klockan är 11 och det är mörkt ute.
Jag måste säga att jag känner mig ganska illa till mods.
StinaFina och jag hade precis kommit ut på gatan när hon gläfste till. Var det en hare eller katt?
När jag tittade närmre nedåt gatan såg jag inte en hare eller katt utan en man med en stor kamera stå och fotografera …
Kameran var förstås riktad mot Annas föräldrahem.
– Vad gööör du … vad håller du på med , frågade jag ganska upprörd faktiskt.
– Anna bor där, svarade han
När han svarade hörde jag att han var norrman.
Jo, att Anna bodde där det visste jag ju för jag är ju så gott som granne …
– Att jag är här beror på det som hände i går …, fortsatte han
Det hade jag förstås genast fattat men det jag inte ville förstå var vad han sysslade med mitt i natten utanför huset.
– Jag har fått löfte av föräldrarna, påstod han.
Jag kunde inte annat än muttra högt för mig själv och fortsätta.
Lite längre ner på gatan i ytterligare ett buskage stod en kvinna lite nedhukad och pratade in något i en mobil eller i en bandspelare av något slag.
Hon talade också norska.
Stackars Anna. Nu har jakten på Förloraren börjat. Man undrar vad det är för hyeneinstinkter i människor som vill vältra sig i andras sorg och besvikelse.
I morgon är det ju final i Oslo. Kan de inte vara där och bevaka istället för att smyga i buskarna mitt i natten i en liten småstad i Sverige.
Och ta bilder av ett hus?
Va?
När jag gått runt kvarteret och kikade tillbaka på gatan var de borta. Båda två.
Det retar mig att jag glömde fråga vilken tidning som de skulle publicera bilden i …
Skatans tankar 