Jag promenerade i Stockholm så jag fick blåsor under fötterna. Först från Centralen via bakgatorna och kyrkogården vid … vad heter nu kyrkan igen …  vid Klara kyrka heter den …. till Sergels torg mot Kungsträdgården genom den och så upp Arsenalsgatan. Hade tänkt ta reda på när fotoutställningen där öppnade.

Klockan var strax efter nio och solen lyste fortfarande från en klarblå himmel …

På Blaisiholmstorg kom denne ståtliga häst emot mig  … och jag svängde ner Arsenalsgatan mot

Bukowski och Raoul Wallenbergs torg som det väl heter nuförtiden … Utställningen skulle inte öppna förrän klockan tolv så jag hade god tid på mig efter mitt besök hos min ”healer” på Styrmansgatan att ta mig dig …

Det var inte bara en utställning utan tre …

Den emotsedda Dylan-fotografen Barry Feinstein, en om Sven Nykvist, Ingmar Bergmanfotografen  och så …

Fotoskolan Sthlm. Om ni ”blippar” på bilden och väntar tills länken hunnit laddat ner sina bilder får ni en god uppfattning av vilka fantastiska fotografer som Folkuniversitetet har ”kläckt” och som visade sina bilder på Bukowskis, (där man förresten blev utsatt för ett väpnat råd mitt på dagen under en visning … och rånarna kom över alla smycken. Men det har ni säkert hört talas om. Jag snackade med en kvinna i receptionen som fortfarande var skakad efter upplevelsen. )

Innan jag skulle passera Dramaten fick jag korn på  Marie-Loiuse  Ekman som både är chef för Dramaten och  som gjort statyn av  Margareta Krook som står utanför.

Här står hon och pratar med någon men jag vågade inte vända mig om och titta efter vem det var när jag passerat. Marie-Loiuse tittade till när jag knäppte mitt kort och jag nickade som tack … men som sagt.

Någon måtta fick det vara.

Här står hon Margareta Krook, blank om näsan och magen efter alla kärvänliga klappar … här står hon och väntar på någon … på något …

Jag fortsatte Nybrogatan upp till Östermalmshallen och

Robert´s Coffee Shop där jag brukar inta en andra frukost …

innan det är dags för behandlingen hos min ”healer”.

Jag kom i god tid och medan jag satt där i väntrummet och såg väggen med skivor kom jag att tänka på att han inte varit helt okänd som musiker den gode Thomas  Wolf... då det begav sig …

Han hade ju bandet Stormwind som till och med spelat på en Cannes-festival om jag inte tar helt fel …

En man med många strängar på sin lyra …

Utställningen då?

Jag blev nog något besviken … inte besviken över det jag fick se … men besviken att det inte var mer. Barry Feinsteins bilder bestod av ungefär tjugo foton, hälften på The Rolling Stones och hälften på Bob Dylan … Det var fantastiska bilder och jag ville ha mer mer mer men  när jag ville köpa en Coffeetablebok med Dylanbilderna var den slutsåld. *suck* Kanske kan man få tag i den på nätet … trodde tjejen som vaktade dyrgriparna. En kopia av ett foto kostade många tiotusen kronor … Som en liten detalj kan nämnas att alla utställda bilder var tagna 1966, det året då jag tog studenten …

Bob Dylan och Francoise Hardy som ni säkert kommer ihåg. Den här sången sjöng hon 1967

Mick Jagger

Bob Dylan med sin cigarett …

Sven Nykvist-utställningen visade främst hans kameror och lite andra ”souvenirer” och så förstås Guldbaggen …

Nästa stopp  … men då tog jag tunnelbanan … var förstås hos pappa på Söder .,..

Lika glad som alltid satt han där i sin fåtölj … men med jackan på för han sa att han frös. Han påstod att de hade stängt av värmen nu under sommaren … hmm …

Vi snackade om ditt och datt innan jag tog tunnelbanan tillbaka mot stan och klev av i Gamla Stan för att gå längt Skeppsbron och jösses vilket stohej det var där ska ni tro …

Skeppsbron mot Kungsan

Mot Skeppsholmen

Slottet

TV spelar in från Operans tak …

Jag tog mig också till Drottninggatan och den bokhandel jag försöker besöka … där de har så billiga böcker. Till och med de nyss utgivna.

Jag köpte tre pocket och betalade för två … bland dem Michael Nyqvists bok När barnet lagt sig som jag började läsa redan på tåget och har läst ut …

Den drabbade mig så i veka livet … att den får sin egen historia, sitt eget inlägg, när jag hämtat mig från den värsta känsloanstormningen.

Den handlade om hans sökande efter sina biologiska föräldrar, främst sin far …

”Jag ville försöka förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress.

Det är nog därför jag har skrivit boken” (Michael Nyqvist)