Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så att jag rör vid verklighet i ont som i gott. Och låt mig vara stilla och vörda vad jag ser, så detta får bli detta och inget mer. Om av det långa livet en enda dag var kvar, då sökte jag det vackraste som jordlivet har. Det vackraste på jorden är bara redlighet, men det gör ensamt liv till liv och verklighet. Så är den vida världen ett daggkåpeblad och ini skålen vilar en vattendroppe klar. Den enda stilla droppen är livets ögonsten. Ack gör mig värd att se i den! Ack gör mig ren!
Etikett: Dikter
Pastoral av Paul Auster
I inlandet av mossa och väntan,
så lite likt ordet
som också var en väntan,
har allt varit annat
än det är, mossan
väntar ännu på dig, ordet
är en lykta
du bär med dig till det grönas
djup, för rötterna
har också burit ljus
och just nu färdas även
din röst
genom rötterna, så att
ett yxhugg än må falla
skall också du veta att du lever.
(s. 84, ”Samlade dikter” av Paul Auster)
Paul Austers dikt har Skatan knyckt av Helter Skelter och citerar den här hos mig helt skamlöst … bara för att den grep mig och jag ville verkligen förmedla den till er. Så att ni inte missar den …
Nu gör jag det.
Båååde genom att länka till Helter Skelter hääär och ha den citerad här i min egen blogg.
Att läsa och läsa. Igen och igen.
”och just nu färdas även
din röst
genom rötterna, så att
ett yxhugg än må fall
skall också du veta att du lever.”
Igen och igen …
”och just nu färdas även
din röst”
Och igen …
”din röst”
Skatans tankar 