Klockan sju träffades Stora B och Skatan på Engelska puben.

Det var bara  vi och några ur vad man brukar kalla för A-laget.

Och så Amie … Engelska pubens pubägare och värdinna.

Det var här vi hade så himla kul hela 90-talet. Det var här alla banden spelade och det var live-musik flera gånger i veckan. Ibland band som the Orphans som Stora B och Franked spelade i, Nippe Sylwén och …  hm  … Skatan kommer inte ihåg namn … har verkligen svårt för att komma ihåg vad de här banden hette … så här dags på kvällen  … ibland trubadurer som Stommen och Al  och … Björn Pedersen och …

han … Björn Pedersen … han kunde sjunga Mustang Sally bättre än till och med The Commitments

Det var fullt med folk som drack öl, lyssnade till musiken, stimmade och stojade, dansade med, och rökte … Kläderna luktade pyton när man kom hem … men åååh så kul vi hade. Och träffade många nya och gamla vänner. Och slog oss i slang med … tja, i stort sett  vem som helst.

Det var så Skatan träffade Stora B också. En gång i tiden. Där på Engelska puben.

Ikväll drack vi öl och vin och Jägermeister och whisky och mera vin och … och pratade om gamla tider. Då det begav sig. Och det var som igår fast ändå så himla längesen … Amie letade fram en cd … hon gick till och med ner i källaren för att hitta den … med Moose on the loose … ett band som Stora B spelat i och spelar i fortfarande … nån gång … när det beger sig. De bytte namn … för det var ett annat band som också hette Moose on the loose … till ”Håkan ”vad han nu heter” och hans E-street band” (han kommer från Edsbyn)  Vi lyssnade  till Håkan som sjöng cover på Hound dog … Kanske inte bättre än Elvis men … bra.

Jättebra.

Vi pratade om Sture, stammisen som är död, om Maggan en annan stammis, som också är död  … Det var människor som brände sitt ljus från båda hållen och hade levt tuffa, brokiga liv men med sina drömmar förstås och mycket att berätta  om …

Men vi pratade också om livet i stort, Stora B och Skatan, om våra barn, och hur vi känner det nu … om att bli äldre … att bli gamla …

Och vi pratade om Margith.

Det var en glad lite melankolisk skata som vandrade hemåt ikväll … hämtade StinaFina, gick kvällsrundan i sitt Borlänge … där ingenting längre är sig likt.

Och det är klart. Det kan det ju inte vara. Det vore ju konstigt om det vore sig likt. Efter tio år. För det var tio år sedan Skatan flyttade … och sen besökte Borlänge lite då och då … och … det var längesedan redan då.