över frågan om jag verkligen är JAG och om jag inte är JAG …  vem är JAG då?

Inte så konstigt att jag direkt fastnade för Bod Dylan-citatet:

– Herregud så glad jag är att jag inte är jag.

Inte konstigt alls.

Men de återkommande grubblerierna återuppväcktes faktiskt först av ett inlägg hos Momo Jord om egot.

Han menar att det är förgängligt … och det är det ju …

Det dör  när jag dör.

Antar jag.

Och … det förändras genom livet. Förstås.

Momo Jord menar också att man skall kunna ”göra sig av” med… kunna släppa … egot helt. Nu … i levande livet …  och gå upp i något större.

Deeet kan jag inte ta till mig.

Jag är inte lika rädd att jag inte är NÅGON som jag var när jag var yngre. Det  är en sak. Men jag är jag … hur jag än vrider och vänder på mig …

ÄR  jag .

Fast … förstås … jag är glad att jag inte är jag.

Att jag är den jag är.

Vem hade jag varit om min biologiska mamma levt tillsammans med min biologiska pappa? Om jag växt upp i den familjen.

Säg det?

Eller vem hade jag varit om jag växt upp hos min biologiska mamma … om det varit hon och jag  … tills hon träffade sin Nils och jag fick halvsyskon och ja, om jag hade växt upp i den familjen?

Hade jag varit jag då?

Nej då hade jag varit någon annan.

(Eva i mammas knä julen 1946)

Och tänk om jag inte adopterats av mamma och pappa och ”hamnat” hos en helt annan familj. Vem hade jag då varit?

Om jag inte hade haft syskon?

Om, om, om …

Ni kan förstå att jag haft det ”jobbigt” genom åren att ”hitta hem”. Att det varit ”ups and downs” …

Det har väl alla förstås. Mer eller mindre.

De flesta vill kunna ”höra till” och när någon till exempel utbrister att

– Oh vad du är lik din pappa!

… eller mamma …

kunde jag le i mjugg. För jag visste.  Jag visste ju att jag inte kunde vara lik min mamma eller pappa.

Eller kunde jag det?

Jag läste en artikel om Deepak Chopra och i den påstås det att ”Du kan förändra dig själv på gennivå”.

”Att säga att vi föds med våra arvsanlag och får leva med dem är lika dumt som att säga att vi föds med ett par händer och får leva med dem som de är, menar Deepak Chopra. Blir du konsertpianist tränar du dina händer på ett sätt, blir du finsnickare tränar du upp helt andra anlag. Precis så är det med de flesta av dina gener. Du utsätter dem för daglig träning och de tar intryck och förändras”

Så summan av kardemumman är att jag … naturligtvis …  är jag men kanske skulle jag vara någon helt annan. Om ifall att … mina gener hade utsatts för sin dagliga träning i en helt annan miljö.

Och …  likt förb-t  … skulle jag vara jag. Ett annat jag.

Tänk på det!

Det har jag gjort ända sen tolvårsåldern.

Jag är jag och inte Skatan och  jag är Skatan och inte jag … eller …

Inte undra på att jag alltid velat ”sticka ut” och vara NÅGON …

Tillsammans med Margith

PS  … som inte har med det här inlägget ett dugg att göra. Jag vill bara tipsa om att jag fyllt på Thailand II med lite  fler bilder. DS