Glädjedödarna

Det finns glädjespridare. Det vet vi alla.

Men så finns det också dess motsats … glädjedödarna.

Och deras kraft är stark. Starkare. Starkast. Den slår igenom det mesta, biter sig kvar, förgiftar och genomborrar allt …. hur länge som helst.

Skatan träffade på en sån där Glädjedödare igår … hon hade nästan glömt bort hur det var. Hur det kändes … att bli behandlad sååå, att få ett … ett sådant bemötande.

Så nu måste Skatan skriva av sig.

Skatan är fullständigt övertygad om att L … ett hår av hin … inte läser det här. Och om … ifall att … L …mot alla odds … skulle besöka hennes blogg och läsa det här så … så skiter Skatan  fullständigt i det.

För Skatan skulle ha satt ner foten för länge länge sedan … den foten som hon inte ens satte ner igår …

Men då fick hon inte en chans. ”Luren i örat” … ni vet. Luren i örat.

Ni ser … här är det en som hon förgiftade, som har kvar den där sura, ruttna  känslan som planterades där av en enda människa och hennes ”utstrålning” och beteende.

L fanns där på akvarellkursen. Hon var en av deltagarna  och spred sitt gift från allra första början. I Skatans stilla sinne funderade hon på varför i hela fridens namn L överhuvudtaget var där. När allt var så fel och alla vi andra var pest och pina och ”störde” ordningen och …

Redan när vi presenterade oss märkte Skatan att L var en udda varelse. Udda är vi alla förstås … på det ena eller andra sättet. Men här hade vi någon som hade alla upptänkliga taggar utåt och som la allt sitt agg, sina egna sorger och bekymmer på oss andra.

Skatan tänkte inte  vidare på det när hon lyssnade på och betraktade sina andra nya spännande ”medkonstnärer”  när de presenterade sig .  Men en känsla fick hon i alla fall med sig … den  av att den där människan L skulle hon akta sig för, inte stöta sig med …

Och det var nästan det första Skatan gjorde. Det var helt enkelt oundvikligt.

– Får jag ta några foton här i klassrummet?

– Jag har en blogg och kanske att jag tar in ett eller annat av dem i den … om ni tillåter, vill säga …

Jo, det skulle gå för sig för de flesta. Det var några som inte ville vara med på bild och det respekterade Skatan förstås.

Självklart.

Det var ju därför hon frågade …

Men si … det räckte inte med att L deklarerade att hon inte ville vara med på bild. Nej, nej … nu  tog det verkligen  hus i helvete. L var  inte där för att bli fotograferad.  Skatan hade frågat frågorna i fel ordning. Hon skulle först berättat att hon hade en blogg och sedan frågat om hon fick fotografera bla bla bla …

Skatan försäkrade om och om igen att L inte skulle förekomma på någon som helst bild i Skatans ägo och inte någon annan som inte ville bli fotograferad heller.

Men Skatan satte inte ner foten för L:s attack … inte då och inte sen och inte nu.

L fortsatte nämligen att ”förgifta” luften … ge gliringar åt mig, åt alla som inte passade, åt Rias (kursledarens) undervisning … åt … åt det mesta. Och hon deltog inte … åt inte tillsammans med oss andra, fikade inte … När vi hade nattmålning var hon inte med … det låg ju utanför ”schemat” … osv osv.

Och ingen gjorde något åt det. Eller sa något.

Vi bemötte hennes attacker med tålamod och med välvilja så länge vi orkade. Sedan undvek vi henne och hennes sura kommentarer och gliringar, hennes skarpa tunga …

Det hade kanske räckt med att fråga hur ”det stod till”, vad hon menade med det ena eller andra …

För i grund och botten var hon ju en sorglig figur … som målade in sig i ett hörn alldeles av sig själv och frivilligt.

Så ensam … och så fruktansvärt elak, sur, gnällig, grinig,  …

Skatan hade lovat att skicka de foton hon tagit på kursen med mail till kurskompisarna. Igår kom hon till skott men skickade dem inte som bilaga till mailen utan gav kurskompisarna en länk hit till bloggen och Fridhems Folkhögskola 2010-sidan. Så kunde de kopiera själva om de ville …

Den enda mailet som kom tillbaka var det till L. Hennes mailadress var så otydlig att Skatan skrivit fel.

Skatan övervägde … men tänkte i alla fall göra ett sista försök, blidka och kanske få lite respons så hon ringde upp L.

– Ja

svarade någon och Skatan frågade om det var L och berättade varför hon ringde.

– Det är klart att du inte kunde läsa den . Ni hade ju skrivit så stort  och ihopträngt att min adress inte fick plats … och förresten ville jag ju inte vara med på några kort …

– Nej, du är inte med på några av korten men det kanske skulle vara kul att se de andra korten jag tagit … av Ria och de andra och skolan …

*Suck*

Hon gav i alla fall … kanske utan att tänka på det … sin rätta mailadress … men när Skatan försökte fortsätta samtalet fick hon …. fick hon LUREN I ÖRAT.

L la på.

Där satt Skatan med luren i handen och glodde … och kände ilskan stiga i sig och satte sig ner vid mailet, ändrade adressen till L och skickade iväg det.

– Varför i hela fridens namn skickade du mailet till den där människan då,   frågade Mannen

– Bara för att jävlas … Bara för att jävlas …