Svägerska I är ju i flyttagen … från en bra mycket större till en bra mycket mindre bostad.

Och gör sig av med prylar, prylar, prylar som hon och I samlat på sig genom livet.

Somt ger hon bort till bonusbarn och brorsbarn och kanske till ett och annat syskon, somt ger hon bort till Röda Korset, Stadsmissionen, Myrorna och en organisation som samlar ihop och skänker vidare till hemlösa. Vita ängeln … eller nåt liknande heter den. Då är det förstås främst kläder det rör sig om.

Nåväl.

Svägerska I har ingen bil, men en Dramaten. Ni vet en sån där väska som går på hjul och som man kan dra hem maten i när man handlat.

Den fyller hon och pilar runt med till de olika ställena för att ”bli av med” somt.

Det blåste och var kallt och snön stack mot kinderna. Svägerska I lät sig inte hejdas av vädret utan tog på sig en gammal tjock vinterjacka med huva, varma byxor och gav sig ut i snöyran mot ett ställe som just tar emot kläder till hemlösa. Hon var ute i sista minuten  så ”tiden hade passerats”, öppettiden alltså,  men eftersom hon gått så långt bultade hon uppfordrande på dörren. Hon ville i alla fall försöka lämna ifrån sig det hon ”släpat dit” genom snösörjan.

Efter ett tag öppnades dörren på glänt och en röst meddelade att … det var stängt. Kom tillbaka en annan dag.

– Men, kan jag inte bara få lämna det här, sa Svägerska I med huvan djupt nerdragen över ansiktet mot de bitande snöpiggarna därute i blåsten.

– Oj då. Jag trodde du var en de hemlösa, blev svaret. Med den där huvan … förlåååt …

Som man är klädd blir man hädd, finns det ett ordspråk som heter.

Svägerska I  fick , för ett kort kort ögonblick, sig en tankeställare och en chans, en liten liten möjlighet att för ett ögonblick leva sig in i hur det skulle kunna  kännas att vara den där hemlösa … i och för sig varmt klädd med huvu och allt … men ändå.

Dörren skulle varit stängd.