Jag gillade Salinger och hans böcker när jag var ung och blev förvånad att inte Elin Grelsson gjorde det . ”Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt…”, skriver hon om Räddaren i nöden  men vi var ju förstås inte unga samtidigt. Jag var ung på sextiotalet … hon för inte så länge sen.

Det har ju varit en hel del skriverier på senaste tiden om just personen, författaren J. D. Salinger … att han är en gammal stöt som inte har producerat något sen 1965 … att han ruvar som en hök över det han åstadkommit och slår ner på ”inkräktare”. Nu sist är det den svenska författaer Fredrik Colting (John David California) som skrivit någon slags uppföljare till Räddaren i nöden, Salingers enda roman som väl får anses som Salingers främsta signum.

”Hitta på något eget, era skitstövlar, kan jag tänka mig Salinger muttra.” (Mats Gellerfelt, SvD 2010-01-30, ett SvD-ex som jag nu läser ikapp)

Så igår letade jag fram just den boken, Räddaren i nöden, för minnet är kort och nu ville jag läsa om den.     och ser att den version jag har är översatt av Klas Östergren … och alltså en senare version än den jag så starkt gillade när jag var ung …

Romanen handlar i stort sett om Holden Caulfields upplevelser under några  dagar. Han hade blivit relegerad från sin skola, blivit förbannad över en flicka som han gillade och på en rumsgranne som han inte gillade och stuckit till New York osv  osv … Den är skriven som en lång monolog.

Jag gjorde mig i ordning för natten … StinaFina och jag hade gjort vår Kvällsrunda och träffat … nej, det är en annan historia … borstade tänderna, tvättade händerna osv osv och bäddade ner mig med StinaFina bredvid och Räddaren i nöden på magen …

Och förflyttades tillbaka i tiden …

Vad jag minns bäst att jag gillade var språket … späckat med svordomar, som jag tog efter, förstås och till mina barn och barnbarns förskräckelse med glädje kryddar mitt eget språk med. Fortfarande.  (Karl Axel kommer att bli rik på sin mormor … )

”Den är rolig, uppkäftig, oanständig (inte minst språket) och fylld av slang och tabubelagda svordomar, sådant som ingen höjer på ögonbrynen inför idag” (Mats Gellerfelt igen) ”Ja, det var grabbarnas bok”, fortsätter han  … men har han frågat flickorna som var tonåringar då … på tidiga sextiotalet och inte villa vara som alla andra och som kände att man kunde ”göra uppror”, och bli sig själv … den man ville vara … Fri att vara … bara.

Tror inte det.

Fast egentligen gillade jag Salingers novellsamlingar ännu mer, ”Till Esmé – kärleksfullt och solkigt” (1953, ) och ”Franny och Zoe”(1961)  och ”Res takbjälken högt timmermän och Seymor, en presentation” (1964). Om den helknasiga familjen Glas. Det är dags att gå ner i källaren och leta fram novellerna också …

Jag låg alltså där i sängen och läste och småmös (mysa, mös … eller myste, myst) av igenkänning … av språket och svordomarna och ja, flytet i monologen och … måste ha somnat mitt i en mening (ni vet ju … medicinerna för mina RSL-ben) när jag vaknade med ett ryck.

Det ringde på dörren.

Jag hade nog inte vaknat av att det ringde på dörren. Men StinaFinas gälla skall kan väcka döda. Tittade på klockan. Den var ett på natten.

– Vem f–n? , tänkte jag på Holden-språk …

… tassade efter en helgalen hund och försökte ropa genom dörren och fråga: Vem ääär det? … men hörde inte svaret för StinaFinas gälla skall.

– Va f–n … tänkte jag, det kan ju bara vara en granne, väl? … och öppnade. Det var en granne som låst sig ute och hans fru skulle inte komma  hem förrän på fredag.

– Haaar du en huvudnyckel?

Som tur är hade vi alldeles för bara några veckor sen just fått en huvudnyckel som jag sömndrucken letade fram till en mycket mycket trött och lättad man.

Och så gick StinaFina och jag och la oss att sova igen … med släckt lampa och Räddaren i nöden på nattygsbordet  …

Och nu är det f-n i mig morgon snart …  🙂