Skatan är rastlös. Kan inte läsa, inte gå ut … inte göra någonting. Bara sitta här vid datorn och planlöst bläddra bland bloggarna, skriva några kommentarer här och där.

Men ingenting känns braaa. Ingentin ääär bra.

Hon lider ta-mej-fan … nu tog Skatan i för Kung och Fosterland … av porttraumatisk stress redan innan. Då heter det förstås traumatisk stress om man skall vara kitslig och noga.

Och det skall man ju.

Redan i natt sa hon till den stackars Mannen som hon väckte i sin vånda.

– Vad skall jag göööra? Skall jag sluta blogga. Jag har ju ingenting att säga längre. Känner mig helt tom. Saxar bara uppslag och idéer från andra … är helt dränerad …

Och så började hon gråta.

– Sååå farligt är det inte. Du skriver ju bra …

Och så vände Mannen sig på andra sidan och snarkade vidare.

Skatan går INTE med håven. Hon vill INTE höra några tröstens ord den här gången. För hon skulle ändå inte  tro på dom.  Just nu. Försäkringarna.

Skatan har blivit besatt, beroende. Trots att hon egentligen inte har något att säga, säger hon det med så många ord hon bara kan ”bajsa ur sig”.

En riktigt ordbajsare har hon blivit.

När hon och StinaFina gick Morgonrundan i morse sa hon till sig själv att det var hög tid att läsa igenom sina anteckningar från Skrivarkursen på Fridhem förra sommaren. För att få lite skrivardisciplin.

Men än har hon inte gjort ens det …

Så ramlade Skatan över … nej, inte ramlade. Så sökte hon sig till sin guru, om hon får säga så, Bodil Malmsten,  och kunde som vanligt inte låta bli att citera.

”Det är bara för mycket.

Helt för mycket.

Jag tänker att när bröllopsyran är över, då måste svenska media – var och en för sig, varje enskild så kallad journalist och kåren i dess helhet läggas in för posttraumatiskt stressyndrom.
Vad ska det bli av alla så kallade journalister efter bröllopet, vad ska de ta sig till med sina liv, vad ska de skriva om?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag inte är död.
Än.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.” ( Bodil Mamsten i inlägget Nere på stan igen sin blogg Finistère)

Det är förstås det det är.

För mycket på alla håll och kanter.

Har det inte varit en massa nonsensprogram på TV kvällarna igenom  om bröllopet som snart är över … eller fotbollen  i Sydafrika  som inte heller den kan intressera en skata som Skatan … så har det varit mycket på hemmaplan.

Och detta överflöd av strunt och nonsensprogram och så kallad nyhetstäckning i svensk media … alla dessa program om noll och ingenting egentligen som utan vår egen förskyllan  smugit sig på, överfallit oss så att det nästan varit omöjligt att värja sig …  har bara blivit för mycket.

Och fått Skatan att drunkna. Inte på grund av programmen i sig kanske … men sammantaget … med det på hemmaplan.

Bodil Malmsten frågar sig vad alla så kallade journalister skall göra efter bröllopet. Vad ska de skriva om?

Vad skall Skatan skriva om. Hon har inte skrivit tidigare så mycket om vad som kommer att hända med de där två lyckliga idag.

Det är inte deeet.

Hon har på sista tiden inte skrivit om så mycket ”eget” heller. Men ”ordbajsat”  det har hon gjort.

Hon kanske skall sluta att just ”ordbajsa” och bara skriva.

Lite stramare, lite mer disciplinerat, lite kortare.

För skriva måste hon.

Det bara är så.

Skriva måste hon … till varje pris.

Hon vet ju att hon inte är död.

Ӏn.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.” (Bodil Malmsten)