Syster Henrik (Sonen heter också Henrik … kul va?)  meddelade i morse att natten varit jobbig. Lungan hade spökat och dränaget gjort ont. Jag frågade om man haft kontakt med lungavdelningen och dr Gabriel men det hade man inte.

– Men skulle man inte …

– Nej, det skulle man inte.

Sonen låg på en kirurgavdelning för trauman …  allround så att säga så dränage och lungkollapser samtidigt som bortopererade blindtarmar var man vana att klara av på avdelningen.

Syster Henrik bad mig också ringa igen på eftermiddagen och höra om Sonen kände sig bättre och ville ha besök. Nu var Sonen så utmattad efter den jobbiga natten.

När vi slutat samtalet ringde jag lungavdelningen, förklarade det hela och bad att få tala med dr Gabriel. Han hade telefontid mellan klockan fjorton och femton. Jag bönade och bad att hon ändå skulle be honom kontakta mig och hon var en gullig tjänstvillig sekreterare som lovade att hon skulle be honom ringa mig.

En timme senare ringde dr Gabriel som då haft kontakt med kirurgavdelningen och lagt upp en vårdplan för lungan … Han sa att dränaget skulle sitta en fem, sex dagar. Sedan skulle Sonen röntgas, dränaget dras och förhoppningsvis skulle också lungan då var läkt. Att operera lungan den här gången tyckte han skulle vara vanskligt så nära den besvärliga operationen av den brustna blindtarmen. Sa dr Gabriel. Den ”brustna” blindtarmen.

Ingen på kirurgavdelningen hade hittills i klartext sagt att det var en brusten blindtarm. Man hade bara hm-at och sagt att det var en riktigt ful en … osv osv. Men dr Gabriel kan ju ha missuppfattat …

Jag ringde tillbaka på eftermiddagen och Syster Håkan (… och Mannen heter Håkan … kul va? ) berättade att nu var det bättre. Magen gjorde inte lika ont.

– Var det inte lungan som gjort ont i natt, undrade jag.

– Nej, magen och han har fortfarande svårt att få i sig någon föda.

Sedan fortsatte Syster Håkan att berätta om avdelningens kontakt med Lungavdelningen och dr Gabriel och sa att om inte lungan är bra på lördag blir det Uppsala och operation.

– Blir det?

– Ja, det har jag fått rapport om.

Syster Håkan sa att Sonen nu verkligen ville att vi skulle komma så vi, Pa, Alice och jag väntade in Mannen som kom med tåg från Nyköping och så for vi direkt till Falun och Sonen.

Han låg där i en proppfull sal med patienter och besökare och larmigt och högljutt. Den enda platsen som hade ett draperi runt sängen var hans. Han såg verkligen ömklig ut med dränage på ena sidan och omplåstrat operationssår på den andra och syrgasslang i näsan och smärtstillande dropp och …

Alice tittade på sin pappa och drog ihop sitt lilla ansikte och skulle just börja gråta då Sonen drog ur slangen ur näsan och skojade lite med henne. Lika lite som Sonen gillar sjukhus gör Alice det.

Det vaaar magen han hade haft ont i. Jätteont i. Men nu kändes det bättre men han kunde bara äta kall soppa. Inget varmt och inga mackor eller så. Och så var han trött. Trött på alla ljud och alla människor som pratade högt och gubbarna som inte ville ha släckt på natten och … Egentligen var det besökstid mellan klockan 11 och 12 och mellan klockan 18 och 19. Men Syster Håkan sa till oss att vi kunde komma närhelst vi ville så det väl allmänt så och självklart var där besökare så gott som hela dan.  Sa också Sonen. Men han ville inte att vi skulle säga till att han ville ha mer lugn och ro. Man vill ju inte vara till besvär.

Nu har han i alla fall fått telefon … och i morgon skall vi komma tidigare … och blindtarmen hade hunnit brista, sa Sonen.

Skit samma, tänker jag. Det får vara vad det än är. Bara han nu blir frisk och inget mer komplicerar det hela.

Nu får verkligen inget mer hända …