Ja …

Hur i fridens namns skall Skatan skriva ”ja”? Så att du förstår att det är ett långt ”a” och inte ett kort. Ett långt a  skall uttalas med eftertryck och längre nerifrån halsen och med öppen mun … som jaaa.

Ja,  hur skall du veta att det inte är ett kort a i ja … när Skatan menar ett långt … hmmm … och vise versa.

Jaaa … skriver Skatan ofta här i bloggen för att verkligen särskilja betoningarna  …

Och…  när du läser detta ”ja”  skall liksom ett hack anas mitt i.

Ja-aa …

Ja … men … ja, då?

Så kan hon väl inte skriva? …

Skatan får  sätta det fonetiska uttalet  inom klamrar. Helt enkelt. Det där som stod efter alla engelska glosor …och tyska och franska …  och som  Skatan … när hon gick i skolan  … skulle läsa och förstå och lära sig hur det uttalades.

Hon får helt enkelt sätta såna där klamrar  och det fonetiska innanför så att man vet hur detta ”ja” [ja] skall uttalas. Är tänkt att uttalas av upphovsmannen/kvinnan/fågeln … alltså Skatan

Jaaa [ja:] …

Eller?

Skall det nu vara så märkvärdigt? Det är ju skriftspråk för sjutton som hon rör sig med … i alla fall … inte något slags talspråk.

Och så dessa eviga punkter … punkt punkt punkt …

Det liknar ju  i n g e n t i n g  !

Nu vill Skatan göra klart en sak för alla.

Det är inte skriftspråk i egentlig bemärkelse som hon kraxar fram här … och … det är inte heller talspråk.

– Men vad ääär [ä:r] det då?

Det är Skatans eget bloggspråk och med detta bloggspråk har Skatan skapat sina egna regler … det finns nämligen inga regler alls … utan Skatan skriver som hon kraxar.

Helt enkelt.

Så det så [så:] …