Skatan och StinaFina skulle åka  till Borlänge denna den 6 juni och besöka Pa och Alice eftersom Sonen och Mannen var på vift på eget håll.

Men först Morgonrundan förstås … tillsammans med den nygamla ”vännen” Urax. Vi gick kors och tvärs och tvärs och kors på skogens alla stigar som vanligt. Skatan hade för en gångs skull tagit bilen ditupp för att komma snabbt tillbaka hem sedan … och så iväg igen.

Morgonrundan var till ända och så skulle vi då åka hem … något försenade redan.  Skatan rev i alla fickor, rev och vände dom ut och in … hon hade tappat nyckeln.  Nästan desperat ringde hon Pa och sa  att nu visste hon inte alls när hon skulle komma fram … om hon skulle komma fram … nyckeln var borta och hon och StinaFina hade korsat skogen både på tvären och längden och runtomkring så det kunde ju ta tid … liksom.

Vi stod och dividerade vilken väg vi skulle börja leta  … Urax med matte hade följt oss till bilen … och hade precis bestämt oss då en joggare dök upp.

– Du har inte hittat en bilnycket möjligtvis, frågade Skatan hoppfullt.

Men det hade joggaren  inte och vi skulle just börja gå åt ett annat håll än det spår joggaren slagit in på då hon tvärnitade, böjde sig ner och ropade …

– Är det den här?

Skatan hade inte blivit så väldigt  försenad när hon väl hemma packat ihop sina prylar, som hon alltid gör i sista minuten, och packat in sig själv och StinaFina och kommit iväg.

Skatan satte  på CD nr 1 av en deckare i CD-spelaren. Det skulle hon inte ha gjort. Plötsligt tyckte hoSkatan n att hon åkt väldigt länge och många CD-skivor och när hon tittade sig omkring visste hon inte var hon var. Västerås-skyltarna hade helt försvunnit och hon närmade sig Örebrooo …

Skatan körde av vägen, stannade och trevade efter GPSen som brukade  ligga i handsfacket. Ingen GPS. Den hade Mannen och Sonen tagit. Hon ringde Mannen och frågade var hon var. Hur i helsicke skulle han kunna veta det.

– Vänd och kör tillbaka tills du känner igen dig, var rådet som Skatan fick.

När hon äntligen kände igen sig körde hon första avfartsvägen till Strömsholm l (OBS tillbaka till ), vände och var äntligen på  kända ”stigar” igen …

Hon hade förstås givit Pa underhandsrapporter över sin ”framfart” och när hon så efter sex (6) ! timmars resa steg in genom dörren där i Borlänge blev hon välkomnad med ett stort leende och mat på bordet.

Ibland undrar jag vad hon egentligen tänker min lilla svärdotter … om sin knäppa (tingtong) svärmor Skatan.