… får Alex och hans band The New Hawleans Jug Band tolka Skatans känslor.
De har haft en slappardag idag så här dagen efter den årliga kräftskivan som gick av stapeln igår, andra lördagen i augusti som alla år (utom förra året förstås … 🙂 … men några undantag får man räkna med).
Det kom en regnskur redan vid drinken innan så de blev sittande till bords hela kvällen första gången nånsin. Förr om åren har de suttit ute nästan till solen gått upp igen.
Det blev sent ändå. Vid tvåtiden tuffade åborna U och P hemåt i sin båt. Då var det kolsvart … ingen måne men en och annan stjärnbild mellan molnen i all fall. De andra packade in sig i en bil som en nykter M hade blivit lottad att köra.
Fast nuförtiden dricks det inte lika hårt som när de var yngre. Så det kanske inte är en lika stor uppoffring som det var då att köra. Nu är det maten … kräftorna … som är huvudsaken.
Först år de en västerbottenpaj med kantareller (Per Morbergs recept) och zuccinistubbar med soltorkade tomater och mozzarella och riven parmesan gratinerad i ugn (Fernando di Lucas recept) till drinken (ett mousserande vin). Sen blev det kräftor, kräftor, kräftor (svenska från Småland) med Gösser (öl från Österrike och staden där de bott och Mannen jobbat i, Leoben) och snaps förstås, Skåne, O P Andersson eller vodka. Och snapsvisor (inte alltid så rumsrena), rostat bröd och Västerbottenost, kryddost och Prästost. Till efterrätt hade Skatan gjort en blåbärcheesecake på blåbär som Sonens svärmor och svärfar plockat.
Och varje år säger de till varandra att … oh vad roligt det ändå är med de här traditionerna.
Det är roligt och det är gott dessutom. Trots att det inte längre finns något som kallas kräftpremiär är det ändå nu och endast nu som de äter kräftor och fram till någon vecka in i september.
Det skulle inte falla Skatan in att tulla på just det.
Skatans tankar 