ja, upprörd och ledsen blev Skatan när hon såg Uppdrag granskning i onsdags. Tårarna rann och hon kom ihåg en känsla som hon som vilsen, arg, dum, stundtals aggresiv förtonåring kunde känna, tankar som hon tänkte och frågor som hon ställde sig.

Kunde adoptivföräldrar ”skicka tillbaka” sina barn om de tröttnade?

Mamma kunde bedyra Skatan hur många gånger som helst att hon var Skatans ”riktiga” mamma nu att hon verkligen inte kunde ”skicka tillbaka” henne eller hennes syskon … man skickar inte tillbaka sina barn  … och vi behövde verkligen inte passa oss och vara snällare än om vi varit biologiska barn … men ändå kunde tankarna dyka upp när Skatan varit riktigt ”jobbig”.

För Skatan var en jobbig tonåring …

I onsdags handlade Uppdrag granskning om Sara som blivit adopterad av ett svenskt par. Sara kom från Gambia liksom sin adoptivmamma. Adoptivföräldrarna hade skickat tillbaka henne till Gambia när det inte passade längre, när hon blev ”jobbig”  … lurat henne och sagt att det var en semesterresa och lämnat henne där hos sin biologiska pappa som inte kände henne, inte hade träffat henne och inte hade något som helst vårdnadsansvar.

Harry Amster har skrivit i sin mediekrönika  i SvD om det hela … om det stora SVEKET. Sveket från alla.

Sara själv har lagt hela skulden på sig själv … hon hade ju varit så bråkig mot sin mamma och pappa …

Sara  hade också fått veta att hon inte fick komma tillbaka till Sverige förrän hon fyllde arton. Nu var hon 12 eller 13 år.

Trots en utredning som visar att de gambiska myndigheterna inte ser den biologiska pappan som vårdnadshavare och att Gambia inte gör anspråk på ”Sara” väljer Växjö kommun att vända bort ansiktet och inte ta hem flickan. Sedan sitter de i Radio Kronoberg och hävdar att de gambiska myndigheterna anser att pappan i Gambia är vårdnadshavare.

Återigen, varför? Prestige? Inkompetens? Ondska? Rasism? Likgiltighet? Okunnighet? (Harry Amster i SvD)

När väl Uppdrag granskning satt en blåslampa i baken på Växjö får de fart … flickan får komma hem till Sverige, men inte till adoptivföräldrarna och inte heller till en bror som är beredd att ta hand om henne.

Nej, nu finns hon på ett barnhem.

I Sverige men på ett barnhem …

Först i vuxen ålder … hos en psykolog …. har Skatan förstått hur stor betydelse det har att ha startat livet i sin familj som adopterat barn … ett mycket efterlängtat barn men … adopterad. Det finns nästan alltid en osäkerhet i bakhuvudet hos adopterade… hur bra de än har det i sin familj  … berättade psykologen som hade många adopterade som patienter …

Har man en gång blivit bortlämnad … kan man inte då bli det en gång till om ifall att  … ?

Och ett sådant öde som Saras blir nog inte lätt för många att höra och läsa om …

Och hur skall det gå för Sara själv med tilliten till vuxna … till människor överhuvudtaget.

Ett träd är som rö

trots kraftfull stam och krona

men svaga rötter

Ett rö för vinden

Men planterat igen,  djupt

på ny bördig plats

känns det nu fast förankrat

Dess krona tar vind

men står stark där i blåsten

kärleksfullt stöttad.