2008 blev ett av de mest proppfulla åren i mitt liv… ett år mer än fullt av det livet är fullt av… glädje och sorg… berg och dalar…
Först och främst var det ett evinnerligt flaxande hitan och ditan, till Österrike, hem till Sverige, till Borlänge, till Örebro, till Skåne, till Femöre, till Kroatien och alla dessa tur o retur Stockholm. Skatan gillar att flaxa men … det blev kanske lite väl mycket flax…Symptomatiskt för min sinnesstämning år 2008.
Se´n bestod året av den djupaste sorg och den högsta glädje…
Året började med en försiktig glädje och ett nyväckt hopp… Margiths besök i Falun i december visade att hennes lungcancer gått tillbaka och inte syntes mer… vi träffades i början av januari och jag skrev i min nyinköpta anteckningsbok:
”Inköpte denna bok tillsammans med Margith (som också fick en av mig), en Halvar-Moleskine, att fylla detta nådens år 2008 med tankar, citat, skisser osv osv.
Är i Borlälnge, i ateljén hos Margith. Har målat akvarell och klockan är plötsligt 08.00 pm. Skall väl ut och ta en öl så småningom…
Två mellanöl först. (5)
Två stor stark och hot shots, två. (7)
Engelska puben (5)
Varken Stora B eller Henke dök upp. För trötta” (4 januari)
Se´n åkte Mannen och jag till Österrike och ordnade med vår nya lägenhet i Bad Ischl.
Den 23 januari fyllde Margith 59 år och jag for till Borlänge…Efter lunch i ateljén och målande bjöd lilla a oss födelsedagsbarn (mig i förväg för jag fyller inte förrän i februari) på middag på Bakfickan…Nästa anhalt var Engelska där vi drack hot shots, sambuca och mindes ”gamla goda roliga” tillfällen då vi druckit hot shots och sambuca… Lilla a gick hem och vi fortsatte till ”Lilla kinesen” där det var smockat med folk…. Väl hemma i ateljén gick Margith och la sig och jag satt uppe och målade till 3-tiden. Nästa dag målade vi och sedan åt vi lunch med Knapp-Britta, Milenka, lilla a, och Birgitta L. Och hade sååå kul… Det här visade sig bli sista gången som Margith kunde gå ut, bo i ateljén och sista gången vi hade riktigt sorglöst roligt tillsammans… Vi hade också en kväll tillsammans med Bonden denna sista gång, var det hennes födelsedag eller kvällen efter… vi åt och hade festen i ateljén förstås… vi fick presenter av Margith … en ljusstake i porslin. Plötsligt fick hon se att den förställde en ängel… vilket hon inte sett när hon köpte den. På nå´t sätt blev hon illa berörd. Vi sa att den mer såg ut som en tomteflicka men det var faktiskt en ängel som lyfte upp ett rött hjärta högt upp i luften….
Hela våren flaxade jag fram och tillbaka till Österrike…. var en del i Borlänge hos Margith…. målade pratade pratade grät skrattade och hoppades fortfarande… trots att cancern kommit tillbaka… nu i bukhinnan och i benhinnan och ??
I januari hade Sonen ochså träffat sin Pa som ju skulle bli hans fru… att de skulle gifta sig bestämdes redan i mars om jag inte minns fel och ett roligt planerande började…. Vi träffade alla Pa i tur och ordning … heela familjen…och Margith med… och alla tyckte genast om henne… Margith tyckte att de hade så´nt äktenskapstycke och gladdes med oss andra….
Den 24 maj gifte sig Sonen och Pa…i Frostbrunnsdalen med fest i bygdegården i Södertuna efteråt. Margith hade blivit dålig och orkade inte vara med men Djupingen kom och fotograferade akten. Kalle sjöng Ulf Lundells Kärleken förde oss samman t o m bättre än Uffe själv….
Sonen och Pa for till Thailand och jag och Mannen for till Bad Ischl.
Hela tiden talade jag så gott som varje dag med Margith i telefon… långa samtal för vi brydde oss verkligen inte om tid och rum den här tiden…. Vi hade båda på känn att det gick åt fel håll med Margith…även om jag hela tiden hoppades… och kanske försökte lura mig själv….
Den 7 juni skriver jag i min almanacka: ” Margith har tappat en del av sitt språk. Hon berättar att hon också har svårt att skriva. Stroke?”
Den 12 juni är jag hemma igen från Österrike. Frågar Margith om jag genast skall komma upp men hon säger att det inte är bråttom…
Midsommar firade vi som vanligt hos U & P på Saltholmen… Margith tyckte inte jag behövde komma upp till Borlänge förrän Peace & Love-veckan. (Barnbarnet med kompis var bjudna till Borlänge och P & L med mormor som förkläde).
Nu var det helt klart att Margith till råga på allt hade fått en stroke som gjorde att hon inte kunde tala, att hon var förlamad i höger sida, att hon inte kunde skriva, inte måla…. inte leva
Hon skrev i sin Moleskine, sin svarta bok, ”Jan kan nog inte måla – dra åt helvete jävla sjukdom” 
Margith hade ett helvete sin sista tid på jorden och hennes man Djupingen gjorde allt i sin makt för att den skulle bli så bra som möjligt. Hon fick komma hem en sista gång dagen efter den här bilden togs… men efter en fasansfull natt var hon tillbaka i sin sjukhussäng.
Själv gick jag och lyssnade på musik på P & L-festivalen…Lördagen den 28 juni lyssnade jag på Stonecake tillsammans med Kalle… Se´n orkade jag inte mer utan gick hem…Som tur var hade jag inte druckit någon alkohol. G ringde. Margith yngste son ville att jag skulle komma upp till sjukhuset. Det var inte långt kvar. Vi vakade hela natten. Klockan 8.35 den 29 juni dog Margith utan att ha vaknat upp. Hon var så vacker där hon låg. Precis innan hon drog sitt sista andetag tittade hon upp och rakt in i mina ögon utan att se mig men med en förvånad lite överraskad min. Undrar vad hon såg. Jag är så tacksam att jag fick vara med henne hennes sista tid och vaka tillsammans med G och R. Jag är så tacksam att ha haft en sådan vän som Margith, en sådan vänskap…
Margith sa till mig flera gånger att jag skulle skriva om hennes sjukdom, om hennes vånda, och om det svåra…. så att alla får veta….
Då…
Då, när vi susade fram
i en blåvit Ford Fairline
trängde ihop oss i framsätet
lyssnade på Radio Luxemburg
Då, när vi klämde ihop tårna
i svarta lackskor
hade kortkort skinnkjol
lade ner timmar på svinryggen
Inte visste vi då
att sommaren var så kort.
(Margith Hadin)
Skatans tankar 
Vad ska man säga? Ord blir fattiga hur väl man än formulerar dem.
Jag skickar bara en kram.
Nej jag ångrar mig. Tänker på min pappas död. Efter flera dagar av vak så åkte jag äntligen hem. Slängde mig i soffan, drack några glas vin och vaknade av att sonen grät hysteriskt och otrösterligt. Morfars lille avbild… Ja, man tolkar in vad man vill men just i det ögonblicket dog min pappa. Sonen berättade efteråt att han kände en så konstig oro och skräck. Vi kunde inte lugna honom och just då ringde min mamma. Jag fick ringa efter en taxi….
Nästa gång ska jag berätta för dig om Strindberg! Om jag nu inte ångrar mig…
Znogge! Det här året har verkligen varit turbulent och jag har tvekat att göra den här tillbakablicken. Döden passerar aldrig utan meningsfulla ”tecken” hos nära och kära tror jag…. Den lär oss något om livet och om oss människor som lämnas kvar. Tack för att du delade med dig av din erfarenhet av sorgen när din pappa dog. Kramar!
Skatan! Vad fint du delade med dig av det gångna året och din väns sjukdom och dödsfall. Det är viktigt att berätta om det sorgliga. Det är viktigt att leva nära det hemska. Det är viktigt att känna alla känslor. Det är viktigt att bli påmind om att livet bara är stunden nu. Den här oändliga lilla stunden nu. Det tänker jag när jag läser vad du skrivit. Tack! Lolita
Sorgligt…men en del av livet. Vi får inte skyffla undan det sorgliga och svåra, det är viktigt att prata om det och skriva, precis som du gjort nu.
Kram!
Loll! Det är verkligen viktigt. ”Den här oändliga lilla stunden nu”… Margith har verkligen lärt mig mycket om livet både när hon var fullt frisk och under hennes sjukdomsår och också genom sin död… har hon lärt mig om livet… om nu… Kram!
Pruddelutt! Vi har ju lätt för det… att skyffla undan det svåra. Men om man ”dyker ner” i det och som här skriver om det… och om det lätta glada också…ser man ju att livet har många färger på sin palett (plattityder men ändå…) och man får inte glömma de svarta mörka färgerna… Kram!
Döden är en del av livet men det är så svårt att ta till sig det och leva med det. Jag har just mist en väninna i en stroke Hon var frisk och kry och nu efter 3 veckor är hon borta. Bra att man i alla fall kan skriva om sina tankar. Det lättar alltid. Kram min vän
Skogsnuvan! Jag är så ledsen för din skull. Det är så svårt att mista sina kära… och vi lär möta döden mer ofta ju äldre vi blir…. Men… det lättar att skriva som du säger. En stor KRAM!