… efter den 29 juni 2008 var världen inte sig lik…. och kommer aldrig att bli sig lik… De närmaste veckorna gick jag som i dvala trots att jag naturligtvis talade… pratade, kanske t o m skrattade.
På fredagen hade jag ringt efter Svärson II så att han skulle kunna hämta flickorna. Jag visste att jag inte ville åka hem till Nyköping med dom. Jag ville vara kvar hos Margith… På onsdagen den 2 juli åkte jag tillbaka…. Hela tiden surrade det i mitt huvud….
Den 24 juli begravdes Margith i Gustafs kyrka… en strålande sommardag… Det var den vackraste begravning … koltrasten sjöng, … Knapp-Britta och Micke spelade och prästen talade … så inkännande … 
Vi åkte ut till Femöre och var där nästan hela sommaren….
Halva året har gått…
”Den som kysser glädjen i flykten, hon lever i Evighetens soluppgång” (Blake)
Skatans tankar 
Begravningar är aldrig roliga men en personlig begravning med en bra präst gör i alla fall det avskedet drägligt.
Kram!
Znogge! Jag tycker de här ritualerna (som ju en begravning är)… är väldigt bra avslut. Man träffas och pratar om den döda tillsammans och det blir ett varmt bra ”hej då”… åtminstone för mig. Kram!