och grät så hon skrattade.
Och det var igår kväll. Utan förvarning.
Det var som att uppleva Margith-dagar igen …
Detta hejdlösa skratt …
Hon hade hamnat på Berg & Melkers Eruropatour på TV5 …
Små lätta moln ser jag på min himmel … (internt skämt mellan Margith & Skatan) som kunde sätta igång de där skrattanfallen.
Då.
Bland så mycket annat.
Jag saknar Margith ”min Berg eller Meltzer”.
Det verkar då aldrig gå över.
*suck*
Det har varit en så´n där natt för Skatan och Mannen. StinaFina har varit dålig i magen och då gäller det att snabbt få på sig kläderna och ta sig ner de tre trapporna och uuuut.
Så det inte händer en olycka.
Stackars StinaFina …
Om några timmar ska Skatan sätta sig i bilen och dra norrut mot Hedesunda först och sedan Gävle för att träffa Kärringgänget … en liiiten del av det, vill säga.
De blir bara fem.
Det var meningen först att de skulle träffas hos Skatan på Femöre. Men eftersom Mannen planerade att måla om också invändigt i stugan … och hade bokat hjälp just då … så föll det hela.
Nu blev det inte av med någon målning. Men det är lika bra att deras kärringträff blev inställd där ändå. Med utedass och höstrusk är det allt bättre att vänta med att träffas på Femöre till nästa vår … eller sommar.
Kärringgänget, ja.
Det är gänget som Skatan tycker det är så kul att träffa och SKRATTA tillsammans med och prata minnen om Margith med och ja … bara ha kul med.
Den här gången ska de vara hos Carina tillsammans med hennes dotter Madde (som Skatan inte tror sig ha träffat ännu), och systrarna Marianne (som Skatan ska bo över hos i Hedesunda) och Birgitta, som var Margiths kusiner.
Men först ska Skatan gå Morgonrundan med StinaFina … kanske en förkortad variant …
Ibland är det dimmigt under promenaden men ändå vackert på sitt dimmiga sätt.
och
och inte M som i Mot …
Ibland måste man förstås vara en Mot-människa … Mot det elaka (the Mean) och mot Missunnsamhet och … allt fel och allt ont som vi gör varandra på denna jord.
Skatan har gjort många Misstag i livet … som de flesta av oss förstås … sårat och skadat utan att ha menat det … men alltid försökt att bekämpa den småaktiga missunnsamheten, Misstron mot andra och … ständigt försökt sätta sig in i andra och känna med.
Det viktigaste vi kan lära våra barn är att bli en Medmänniska med Medkänsla … som ser ”den andra” och känner med.
Men ingen vill ha Medlidande.
Det ordet har fått en ”negativ” innebörd. Lite nedlåtande. Ömkande. Och ingen vill bli ömkad, få Medömkan.
Hur har det blivit så? Att ”lida med ”… medlida har vänts till sin Motsats i betydelse.*
Själv har Skatan fått för mycket av känslor i bagaget, kan inte värja sig … Hon går ständigt med en klump i halsen för att hon känner så starkt med någon/några, lider med.
Men i det känner hon sig förstås oftast Maktlös.
Och då … då ber Skatan om Mirakel.
Skatan kan förstås inte skriva om bokstaven M utan att ha med sin vän, sin allra som käraste vän Margith …
Margith som stod som ett signum för Medkänslan (tänk så många människor hon brydde sig om, hjälpte, tog hand om … privat och i Kvinnojouren … av riktig, genuin, MEDKÄNSLA)
Och så något som inte har med M att göra om man inte vänder upp och ner på det förstås.
W …
Och det tar Skatan sig friheten att göra …
Varsågoda Willy DeVIlle:
* Medkänsla representerar ett fullständigt öppen tillstånd som består i en innerlig önskan att andra ska vara fria från lidande. Medkänsla är inte begränsad till någon speciell individ (vän, fiende eller främling), utan grundar sig i insikten att alla varelser lider och vill vara fria från lidande.
Medkänsla är att ”känna med” någon. Att fullständigt kunna identifiera oss med en annan varelse, att se ur deras perspektiv och att verkligen förstå dem. Det är ett sinnestillstånd som helt och håller baseras i kärlek och icke-separation. Medlidande är att ”tycka synd” om någon utan att identifiera sig med dom. Ett slags ovanifrån-perspektiv där vi trots allt känner oss förmer än den som lider.
Medlidande förklär sig som medkänsla. Men medlidande får oss inte att agera för att befria varelser från sitt lidande. Medkänsla är en av de fyra ”brahma viharas” eller ”gudomliga sinnestillstånden” i buddhismen tillsammans med kärlek, deltagande glädje och harmoni. Medkänsla uppstår när äkta kärlek möter en annan varelses lidande på ett sätt som är genuint och sant.
Det har redan gått fem år sedan Margith dog.
Det var som igår.
Margith finns här hos mig. I mina tankar.
Och jag saknar henne så.
Här hos oss, levande …
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
Jag kunde inte hålla mig.
Det brast.
Jag började gråta, satt där och snyftade högt …
– Vad gråter du för?
Hon vred huvudet mot mig … som satt där och snyftade, hulkade hos henne i hennes sjukhusrum och spelade musik på Görans dator.
Hon tittade på mig en stund där jag satt …
– Äsch
sa hon sen och vände sig bort.
Och det hade inte varit lätt att få fram de där få orden (efter hennes stroke)
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent
Mikael Wiehes röst strömmade ut i rummet. Och sången som Margith sjungit och spelat så många gånger.
– Äsch
sa hon bara och vände sig bort.
– Åh, Margith …
sedan den där dagen … den där soliga varma dagen när Peace & Love hade spelat sin sista spelning det året och det var söndag och dagen efter … när Margith lämnade oss för att aldrig mera komma tillbaka.
Fast … nej … Margith är inte borta … hon finns med mig varje dag … my soulmate.
Men ändå … hon fattas mig verkligen … hon fattas mig.
M.I.L.F (Mothers I Like to Fuck) eller F.I.L.F. (Fathers I Like to Fuck) skärskådas ordentligt i Britts betraktelser.
G.I.L.F. står då för Grandmothers I Like to Fuck).
Det var när Skatan var vaken i morse långt före gryningen och surfade runt lite på nätet som hon hamnade hos Britt som i sin blogg … som sagt … betraktade ovan fenomen och Skatan kom osökt att tänka på en händelse i det förflutna. En händelse tillsammans med Margith … förstås … som fortfarande får henne att dra på mun … ja … skratta högt.
Hon besökte alltså Britt och läste om de här spännande avarterna ??? … eller … tja, i alla fall hör såna här attraktioner kanske inte till vanligheterna. Attraktionerna kanske finns där, fantasierna … men inte att ”leva ut” dom så att säga …
Så här var det:
Margith och Skatan var på Roskildefestivalen i Danmark när Bob Dylan var där … hon tror året var 2001 och både Margith och Skatan var 50++ och de var båda ”Grandmothers” .
Vi stod i kön… fick våra band… strövade kring och njöt av atmosfären… lyssnade än här och än där… Slog oss ner i grön-hmmm-gräset med öl och skaffning och hamnade alldeles bredvid ett gäng motorcyklister (troligtvis) iklädda skinnbyxor, västar, med tatuerade armar, snusnäsdukar runt renrakade skallar, bergsprängare och ölburkar och … ja ”grymma”…
Skatan är en mycket spontan människa, speciellt när jag är lite ”upprymd” som jag naturligtvis var… såg att en av killarna hade en tatuering på armen med ordet *MOTHERFUCKER* .. Oj tänkte Skatan… lutade sig framåt för att riktigt kunna se… och viskade konstlat ”inbjudande” till grabben: ”Are you a GRANDMOTHERFUCKER too?” . Margith/Magritte höll på att ramla omkull (men hon satt ju redan) och vääste. Tyst! Är du inte riktigt klok? Och hon hade faktist rätt…. Grabben hade ingen humor… Han blängde bara på mormor Skatan, the grandmother, med avsmak… och vi flyttade oss något diskret lite längre bort…. men se´n skrattade vi så vi höll på att dööö…. (citat från Skatans Tänk: Roskildefestivalen)
… och detta … Betraktelsen hos Britt och dess följdverkan …. fick Skatan att än en gång ha roligt tillsammans med Margith … och riktigt skratta igen.
Men den här gången alldeles för sig själv.
– Åh … 🙂 … Margith … vad mycket kul vi hade!
Läs även andra bloggares åsikter om F.I.L.F., G.I.L.F., M.I.L.F., Roskildefestivalen 2001
Det var inte mörkt på Gustafs kyrkogård … man såg ljusen som stjärnor i mörkret … men där Margith ”vilar” var det kolmörkt.
Där syntes bara en enda flämtande låga.
Som en ledstjärna.
– Det måste vara hos Margith, sa Skatan.
Och det var det.
Sonen tände våra ljus och vi stod och pratade om henne och med henne en bra stund.
Alice träffade aldrig Margith … men har hört farmor Skatan berätta så mycket om henne att hon nog tror att hon också känner henne.
Det fick en fin stund tillsammans i mörkret med de fladdrande ljusen …
Harriet Löwenhjelm dog och hennes allra bästa väninna Elsa Björkman-Goldschmidt var där hos henne, vid hennes sida:
Hon höll mig i handen (…). En gång lyfte hon lite på huvudet, hon tycktes se upp mot något långt borta och sade: Åh kom! Ansiktet var litet, ögonen mycket stora. Strax efter (…) var allt slut.
Harriet Löwenhjelm* ja …
Skatan hade inte läst något av Harriet Löwenhjelm sedan hon gick i skolan och nu kom hon plötsligt ihåg dikterna som hon tyckt så mycket om …
När hon läste så var hon plötsligt där igen. Hon fann hon sig sitta där vid Margiths sida igen … och ingen tid hade gått … det var som igår.
Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.
Skatan hade gått en skrivarkurs och skrivit en berättelse om Margith. I den kallades Margith för Isa och hon själv för Liv …
Vart gick dom, Harriet och Margith, vad var det som mötte? …
Något ljust, något hoppfullt, någon?
I en dikt frågar sig Harriet Löwenhjelm denna eviga fråga som vi alla ställer oss: Vart? , ”hur skall jag våga”.
(…)
I natt skall jag dö. – Det flämtar en
låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. Vem, vem ska jag
fråga,
vart skall jag resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. Och hur ska jag våga?
För Skatan själv är Döden inte lika skrämmande, främmande längre. Hon har ju vänner ”ovan där” som kanske möter henne den dagen.
Hon har ju många där redan som väntar på henne.
Eller?
I bokskogen, målad av Margith
*i M-magasin och en artikeln som var skriven av Gunilla Boëtius med foton av Ulf von Konow.
Läs även andra bloggares åsikter om Döden, Harriet Löwenhjelm, Den eviga frågan
… på FaceBook?
Egentligen?
Jag vet att det bara finns … fanns … en enda Margith Hadin så …
Är FB ett ”språkrör”?
Är det någon som vill säga mig något … jag är ju redan din vän, Margith. Men … jag tänker i alla fall lägga till dig som vän … så får vi se vad som händer …
Jag gör ett försök …
… inte en dag.
Det var lika varmt då … för tre år sedan …
Det var Peace & Love-festival då också … fast den var redan slut … över …
Igår började årets Peace & Love … och idag är första dagen för Skatan …
Mycket har hänt … och ingenting är sig likt …utan dig, Margith
Men ändå …
Du är med mig vart jag går …
… vernissagen gick StinaFina och Skatan tillbaka till Hotell Gustaf Wasa för att njuta i ”lugn och ro” och titta på alla tavlorna riktigt ordentligt. Och redan så tidigt var där nya besökare … bl a en gammal granne till Skatan … som inte kände Margith närmare men visste direkt vem hon var när Skatan förklarat.
Åh … vad Margith skulle blivit glad …
Sonen hade också ringt från jobbet … som han verkar inleda med att läsa tidningen … och berättat om att Borlänge Tidning skrev om Margith och henne målargäng på nästan en helsida …
När så lilla a och Skatan gick in på tidningsredaktionen för att köpa ett ex av tidningen …. efter Skatans misslyckade försök att få tag ett på mer än ett ställe … träffade hon en gammal bekant bakom disken och fick tidningen ”for nothing” …
Skatan träffade också Jeppe, nyss hemkommen från Kuba, på Café Peace & Love som hastigast när Skatan och Ann var där för att äta lunch. Och vem satt där och åt om inte Micke, en gammal arbetskamrat till Margith som sjöng på minnesstunden efter begravningen … och ja … hela Borlänge kändes liksom som förr… full med folk som man hejade på och kände eller var bekant med …
Full av Margith …
Idag har jag också sett bilder som Göran ”Djupingen” tagit och lagt ut på FB och som Skatan knyckt …
Foto: Göran Bength … Margiths vägg …
Foto: Göran Bength
Ann, lilla a alltså & gamla vänner och arbetskamrater till Margith, Skatan längst till höger ..
Göran berättade också om att dagens DalaDemokraten hade ett reportage om Konstgruppen 4 tr upp …
Bild från DD. Foto: Staffan Berglund
Ann, Agneta, Leena & Lena håller i porträttet av Margith som Skatan målat
-När vi bokade utrymmet på galleriet fanns ingen tvekan om att Margith skulle finnas med bland oss. Hon betydde så mycket för oss, säger Ann Dahlman.
Ja, det hade lilla a så rätt så rätt i …
Margith betydde verkligen så mycket för så många …
Och nu ler hon säkert belåtet från sin himmel …
Margith var den som samlade målargruppen uppe i sin ateljé på Målargatan (passande namn, va !) … och lilla a en av konstnärerna i den grupp som har kommit att kallas Gruppen 4 tr upp.
Nu har lilla a tagit initiativet att samla dem ”komplett” och också visa Margiths målningar igen … som Göran ”Djupingen” Bength tillsammans med konstnärerna valt ut och som han också har samlade hos sig i sitt nätgalleri …
Vii kan vi få se akvarell- och akryl-målningar av den kompletta Gruppen 4 tr upp visas måndagen den 4 april på Hotell Gustaf Wasa i Borlänge.
Gissa vem som kommer att vara där …
Skatan förstås … och Mannen …
… och det skall bli sååå roligt att se Margiths målningar igen …
Och minnas …
Ingen vanlig dag!
Margiths akvarell fotograferad av Göran Bength
Margith hade sin födelsedag idag och skulle fyllt 62 år.
Om inte …
Margith minns jag idag … som förresten jag tänker på henne alla dar … med så himla mycket glädje blandad med den där stora saknaden …
Jag är så glad att hon varit min vän, att vi haft så mycket roligt tillsammans, att vi var såna kompisar i vått och torrt …
Och jag saknar henne oändligt …
I går kväll på vår bröllopsdag fick Skatan veta om ett lustigt sammanträffande.
Sonen ringde och berättade att när han kom hem från jobbet och berättade för Pa, att idag, idag är det mammas och pappas bröllopsdag så började hon skratta och sa
– Vad konstigt, jag har precis målat dom i Paint …, Vill du se?
Mannen skickade målningen till Skatan och här är den …
En förskönad Skatan … utan glasögon … och Mannen med dito.
I Österrike, kanske?
Inte visste Skatan att Pa var så bra på att måla. Och i Paint dessutom som är så svårt …
xxxxxxxxxxxxxxxxx
Och så påminnelsen … påminnelsen om svunna tider …
Mannen och Skatan satt där på Storan och åt sin bröllopsdagslunch då Skatan tittade upp och såg … såg någon som såg väldigt bekant ut … fast i fel sammanhang.
Fast ändå inte.
– Kunde det vara han från Scandic, tänkte Skatan.
Hon frågade Mannen om han kände igen killen. Men, nej.
Då gick det upp ett ljus … det var ju en av Scandic-killarna som Margith och Skatan hade haft så vansinnigt roligt med på en kryssning till Helsingfors … så barnsligt vansinnigt lössläppt kul.
Och det var längesen … på 1990-talet.
Skatan måste bara fråga.
Så hon stolpade fram och hmm-ade och frågade om sällskapet kom från Borlänge.
– Jo
– Känner du igen mig? … (den dummaste frågan i universum … känner du igen mig … ha ha )
Jovisst kände han igen Skatan och kom ihåg hur kul de hade haft den där gången, gänget från Scandic och Margith och Skatan.
Skatan sa att hon bara MÅSTE säga ”hej” om det var så att det var han som det var.
Och så gick hon tillbaka till Mannen med sina minnen och bubblade och berättade om den där kryssningen …
– Ni var allt bra barnsliga, du och Margith, sa Mannen … och vad kul ni alltid hade.
Ja, kanske var det det som utmärkte dom allra mest. Att de var så barnsliga och tillät sig också att vara det. Kunde släppa loss och ha riktigt, barnsligt kul.
Någon annan gång … kanske … skall Skatan berätta om en del tokigheter som de hade för sig …
Åh, vad Skatan gärna hade velat kunna ringa upp Margith och utbrista …
– Veeet du vem jag har träffat? Alldeles nyss! Hääär … tänk att jag kände igen honom och han kände igen mig … osv osv
Mannen sa
– Jag förstår verkligen hur mycket du saknar Margith …
Klockan tickar … nu måste Skatan skynda sig. Tåget till Stockholm väntar inte. Det är en sån dag idag …
blir det … igen …
i morgon …
med Söderforsarna …Skatan kallar dem så fast de flesta inte ens bor i Söderfors längre … mer än kanske en av dem … Men för Skatan är de Söderforsare, Margiths kvinnliga släktingar som Skatan först lärde känna ordentligt sedan Margith lämnat henne …
Förra sommaren var vi hos Marianne någonstans utanför Hedesunda … och i vintras hos Skatan i Nyköping …
Vi brukar vara sisådär 10 stycken … plus minus en eller annan. Här saknas Monkans Marie … t ex
Nu skall vi träffas hos Birgitta, Mariannes syster, mitt ute i skogen i en liten stuga utan vatten, el och med utedass förstås …utanför Söderfors och utanför Hedesunda och några kilometer in i skogen från Årsunda ..
Skatan har fått en kryptisk karta som hon hoppas kunna tyda. GPSen kan inte hjälpa till och vara till någon vägledning den här gången när stugan ligger mitt ute i skogen utan riktig adress.
Nu skall här rustas med oömma kläder … någonting att dricka … någonting att äta … men ätat fixas där … och så lite grejer från ”minnenas skafferi”.
Skatan har inte tagit i en pensel på hela sommaren sen kursen … men nu har hon målat en bild till Birgitta … en bild som minner om Margith eftersom koltrasten är den fågel som när den sjunger, sjunger en hälsning från henne …
Någon av de sista nätterna som Margith levde sjöng en koltrast utanför fönstret (Det har ”Djupingen”, Margiths sambo berättat).
– Hör du koltrasten, Margith?
– Ja … mmm … han har kommit för att ta mig med …
Och nu är Skatan målat honom, koltrasten, som en liten påminnelse om Margith …
Skatan skall nog ta med sig lite såna där goda baconrullar med den där spanska osten och rosmarin också … (och något annat som Margith och jag gillade … gin & tonic 🙂
Det skall ju bli en riktig Margith-fest med hennes kvinnliga släktingar … och så jag … ju …
Trollet påminde mig i sin kommentar om vad också doktorn sa … eller frågade om … apropå min kortisolbrist … att mina binjurar inte utsöndrar tillräckligt mycket av det hormonet.
Han frågade om jag varit med om någon stor sorg och förlust de senaste åren … och Trollet skrev …
”Att det hänger ihop med Margith verkar hur logiskt som helst, det finns väl inget mer pressande och stressande för kroppen än att stå bredvid och se på hur någon man älskar kämpar för livet och mister det i alla fall.”
Mina inlägg om det här har nog varit en aning förvirrande och inte helt sammanhängande … men det har också med ”bristsjukdomsbilden” att göra 🙂 … man blir lite vimsig helt enkelt 🙂
Och är man då vimsig från början förstår man väl hur det kan bli …
Ja att mista Margith var det svåraste och tyngsta som hänt mig i mitt liv. Jag saknar henne så oerhört även om sorgen förstås har förändrats och blivit till tacksamhet att jag fick uppleva en sådan vänskap som med henne fast jag egentligen inte förstod det … hur djup den var … när jag ”hade henne”. Utan tog den för given. Fast vi talade förstås ofta om vår vänskap som ju ”drabbade” oss i vuxen ålder … planerade vad vi skulle göra tillsammans när vi båda blev pensionärer osv osv … och trodde att vi hade all tid i världen på oss framöver.
Så … det är kanske inte så konstigt att sorgen satte spår inte bara i själen utan också i kroppen.
För det är inte helt ”förståeligt” att man kan sakna någon som inte ”tillhör familjen” så mycket. Just därför att många ”andra” tycker det är konstigt med en sån djup sorg kanske gjorde att jag omedvetet stoppade undan sorgens uttryck som i stället satte sig i kroppen.
Inte så konstigt alls …
Nu … finns det hopp om bättring och ”trollen spricker” när man lyfter upp saker och ting till ytan … sätter ljus på det …
– Aha … så förhåller det sig förstås …
Men egentligen är det en dum liknelse. Inte vill jag att det kloka Trollet skall spricka inte … Fast det beror väl på vilka ”troll” man menar. Det gick sannerligen ”troll” i alla mina läkarbesök när man inte hittade ”roten” till det onda …
Idag skulle Margith ha fyllt år, 61 år, och vi skulle ha firat henne i ateljén … som nu är såld. Sen skulle vi gå ut och äta nånstans och sen gå vidare från ställe till ställe. För att fira.
Kanske inte just idag, förresten. Då skulle hon nog ha firat med sin familj. Sin älskade familj, sina söner och barnbarn, ja hela högen runt omkring sig. Och Djupingen.
Men på tisdag kanske … eller …
Sorgen har dämpats efter ett och ett halvt år men molar nånstans djupt därinne. Och jag saknar henne så … så … så outsägligt … varje dag. Ibland är saknaden så stor … så stor att det gör fysiskt ont. Hjärtat snörper till och blir stumt. Förstenat.
Det är alltid något jag skulle vilja ha sagt, något jag tänker på som jag skulle vilja älta. Älta med just Margith … skulle vilja …
Skärmen slocknade … släcktes ner … blev alldeles svart … för datens uppdatering och ”morgonrengöring”. Jag tittar på klockan. Hon är 7.35 … Sju och trettiofem och skärmen blir svart … allt försvinner …
– Det kan bara inte vara sant …
– Fanns det kvar?
Jodå, bland utkasten fanns texten kvar.
– Lova mig att komma till mig…ge mig ett tecken… någonting så jag vet att du är med mig. Lova mig. ,
Vi hade lovat varandra.
Skärmen slocknade precis …
Det måste vara ett tecken …
En hälsning …
var Dagens ord i Kalender 2010 Peace & Love som jag fått från Jeppe … när jag slog upp den 23 januari …
… ”du vet aldrig hur tidigt det kommer att vara för sent”
– Är inte det en blinkning från Margith … ett tecken … så säg?
Om en vecka har vi Kärringträff hos mig hemma i Nyköping … Kärringträff med Söderforsarna …
Jag försöker ta henne på orden, Margith … jag försöker …
Jag saknar Margith så … just nu … så saknar jag Margith så, så … så …
… har väntat i sin urna i Gustafs kyrka. Ända tills igår. Då var platsen för urnor färdig på Gustafs kyrkogård.
Och den har blivit som gjord för Margith, stensälskaren och stensamlerskan.
Gustafs ligger ju på en rullstensås. Nu har man skapat en plats av naturliga stenbumlingar … som en ås … och Margith har fått den allra första platsen. Längst fram.
Eftersom jag var ”i stan” blev jag inbjuden att vara med …
Först tog vi avsked – ännu en gång – i det lilla kapellet. Det blev ett Margith-avsked med alla de sina omkring sig, Göran, barnen och barnbarnen. Och så lilla a och jag …
Urnan var en fin träurna … den såg nästan ut som en gammaldags mjölkkruka fast i trä … och såg ut som om hon skulle valt den själv. Vi läste en psalm och talade om henne där i kapellet. Barnen ”spelade” lite på orgeln och fick fram toner som nästan lät som en psalm. Sedan tog Göran urnan i famnen … det kändes som han bar ett barn, sa han … och vi tågade ner till begravninsplatsen.
Göran tog och sänkte sakta ner urnan på plats och satt länge och tvekade … men så ”släppte han taget” och handtaget föll ner på sin plats på locket till urnan.
Var och en av oss skyfflade sen tre spadar sand över urnan och tog farväl …
Efteråt bjöd Göran oss hem till Gustafs och vi åt tillsammans och talade om Margith … förstås … och om förr och om allt kul vi haft tillsammans …
Lev för mig … bad Margith oss att göra.
Nu lever jag för henne men också tillsammans med henne … varje dag … med Margith … på mitt sätt.
Det är Göran som tagit alla bilder. Skatan glömde förstås sin kamera hemma men han, Göran, är ju mästerfotograf …
