… och gav oss iväg för att rekognosera vägval o s v … inför senare bestigning av Siriuskogel här i Bad Ischl…
Regnet strilade som sagt…
Uppifrån Siriuskogel skall man kunna se heeela Bad Ischl vid fint väder… 
Men nu var det ju inte så fint väder… så vi gick en runda runt hela berget istället… (Förresten kan ni se var vi bor… Jag landade som hastigast på taket….)
Vi halkade och slirade oss fram på leriga… ibland igensnöade stigar.. och vet nu varifrån vi skall bestiga toppen när det beger sig.
Vi passerade en kyrkogård. Alldeles granne låg en kyrkogård över förkastade gravstenar, kors och gravänglar. Något makabert … tyckte Skatan. Mannen trodde att det var gravstenar och utsmyckningar från gravar, som ingen betalade för mer… som ingen skötte om.. Tragiskt… tyckte Skatan
På vägen tillbaka såg jag vårens första tussilagon… 
Men de fick stå kvar i blötan…
Och så passerade vi ett av alla dessa fint bemålade hus… 
…. innan vi gick över bron… vandrade efter Esplanaden… och snart var hemma igen… genomblöta men nöjda över att iallafall ha lyft ändan från soffan… kommit ut … och fått lite frisk luft…
Skatans tankar 
Så…nu har jag hittat hit…tack och lov för att du länkade från gamla bloggen!
🙂
Vilket vackert målat hus!
Trots regn och lera, verkar det ju ändå ha varit en härlig promenad.
Tussilagos?!
Man bor i fel land!
*Tittar tröstlöst ut genom fönstret.*
Nina! Hallå och välkommen in i mitt bloggbo.. Nej … inte i fel land…. Just nu i alla fall. Jag har då aldrig varit med om strilande regn vecka ut och vecka in… i Sverige… med en och annan solglimt däremellan… Det är nog mitt tålamod som skall sättas på prov. Kram!
Nina! Du har redan flyttat in bland mina blogg-vänner här bredvid :-). Då blir det lättare ”att hålla kontakten” och besöka dig…
Visst är det sorgligt när minnesstenar inte längre fyller någon funktion…
Vilket härligt hus däremot!
Det ser ut som om ni bor väldigt vackert, även om kanske det ultimata är att sitta på själva bergstoppen och titta ner i dalarna;-) jag tror på bestigningen av toppen! Det måste vara en gudomlig utsikt. Kram
Skatan.
Tack, ok jag ska alltså inte oöverlagt dra upp några bopålar…än…kanske är ditt tålamod som ska prövas, ja.
(Eller så är uselt väder i veckovis oss tillsänt för att vi ska lära oss att inte låta det sänka oss…båda två!)
Jag har lagt till dig i min bloggroll också.
Just nu undrar jag över mina associationsbanor…jag ser det målade huset i ditt inlägg, jag associerar (vet fortfarande inte hur) till filmen ”under the tuscan sun”.
Jag kör igång filmen och blir glad…har inte sett den på väldigt länge och hade glömt hur mycket jag tycker om den, men vet fortfarande inte vad det var som väcktes av din bild.
😀
Vad det än var, tack!
🙂
Znogge! Det kändes så makabert också för de här minnesstenarna låg vägg i vägg med kyrkogården… En del av de bortgångna hade dött som sent som 1999…
Husets målning skildrade ett bröllop… och längre ner på väggen hade man målat saltbåtar som trafikerade die Traun floden som flyter genom Bad Ischl. Kram!
Loll! Vi bor verkligen här i ett vidunderligt vackert landskap och vi vandrar, bestiger berg (Mannen med sin vän Brigitte bestiger ”häftigare” toppar än jag)… med vidunderlig utsikt och går längs sjöar och runt en del… Sååå vackert… när det inte regnar heela tiden. Kram!
Nina! Egentligen ääär jag inte så ”lättsänkt” men vädret tär onekligen på humöret. Jag har inte sett filmen ”Under the tuscan sun”… men man kan ju associera lite hur som helst och tankar kan gå i de mest underliga banor…
Varsågod … inget att tacka för… 🙂
Vad fint det ser ut att vara där men synd att det regnar hela tiden. Förstår att du känner inför det på samma sätt som jag inför detta evinnerliga snöande som vräker ner. Tussilago längar jag efter. små solar som förebådar en bättre tid. Snart är det vår. Ha det bra där nere.
Skogsnuvan! Jaa.. snart ääär det faktiskt vår… Här finns redan blåsippsbackar och tussilago för att inte tala om de redan nästan utblommade snörosorna… Kram!
Åh vilken härlig upptäckarresa…sånt är det allra bästa nu för tiden… men det kanske är åldern?? *skratt* Jag älskar Alper och bergskedjor överhuvudtaget och ligger de vid sjöar desto bättre.
Minnesstenar… ja de är många som glöms bort… till och med när de lever. Men nu så vill jag önska dig en fortsatt härlig vår med en massa fina upplevelser *varma kramar från en ännu snörikt östra Värmland** 🙂
Moniqa! Åh, tack detsamma … jag önskar dig också en härlig vår med mycket sol och inte sååå mycket regn som vi har haft hittills. Kram!
Mäktig bild med bergen.. vilket landskap och härligt att se bilden av tussilago..
Ha en trevlig måndag!
Skatan.
Det är ju det jag menar…tydligen skall vi bli alldeles helgonlika och kunna se ut på det evinnerliga strilandet med ett stort leende.
Något annat skäl till den här vädermobbingen kommer då inte jag på…
😉
Visst kan man associera i de krokigaste banor…och det gör jag ju – tydligen – också.
🙂
Kokosnoet! Tussilagon är ju ”tecknet”… att nu snart … ääär det vår. Och se´n blir man så less på den när den växer som ogräs i vägkanterna… Det gäller att vara först på plan alltså… Kram!
Nina! Det undermedvetna har större djup än man tror… kan jag tro.. 🙂
Skatan.
Det har ju det ja…
🙂