Peder, min syster Annikas man och livskamrat, dog tidigt tidigt i morse i sömnen… och har fått ro…
Det var fint och rofyllt för Peder att få somna så… och lämna sin ångest och rädsla för något som kommer att möta oss alla… det oundvikliga. ..
(foto av sångsvanen som lyft…: Göran ”Djupingen” Bength)
Svanar lever i par… liksom du och Peder gjorde… nu har du Annika blivit ensam kvar… och det är svårt, och så sorgligt… men vi alla finns här runtom dig skall du veta. Vi tänker sååå mycket på dig. Kramar!
”jag har en port för dagen och en annan för vemodet, jag har en port för döden – den står alltid öppen.” (Diktraden är också skriven av Edith Södergran i dikten Mot alla fyra vindar)
Skatans tankar 
Så tråkigt för din syster. Nu har ni en uppgift att finnas är för henne.
Kram!
Znogge! Ja nu är det svårt för henne. Även om sjukdomstiden varit lång…och Peder har varit hemifrån länge… är man aldrig beredd på den tomhet som han nu lämnar efter sig. Så nu finns vi där för henne. Kram och tack för din omtanke!
Så sorgligt, även om det är en lättnad för den sjuke att slippa lidandet. Det blir tomt och ensamt för livskamraten, det har jag ju erfarenhet av, men för min del känns det ändå litet lättare nu. Att veta att det finns närstående och vänner i ens omgivning hjälper en del.
Hälsa så mycket till A!
Kram
Kristina! Det var nog en lättnad… och att han fick dö i sömnen… Och även om Annika var förberedd förstår jag att det känns tomt och väldigt sorgligt när hon kanske tycker att hon och Peder egentligen skulle ha haft några år tillsammans som pensionärer… och kanske kunna möta ålderdomen tillsammans.
Det är skönt att det känns lättare… trots saknad. Livet går ju vidare… Tack snälla du för din hälsning och jag skall förstås vidarebefordra den till Annika. Kram!
Så länge det finns liv så finns det hopp, brukar det ju heta. Och det stämmer nog. Men när det är som detär kan det vara skönt för alla när det tar slut – även om det är definitivt och man då får en annan sorts sorg..
Kram!
Man kan ju aldrig förbereda sig helt på sorgen och tomheten…hur väntat dödsfallet än är och hur mycket man tillslut än ber om att de ska ske, för att den sjuke (sjuka) ska slippa lida mer.
Jag är glad för att han fick dö i sömnen.
Kram.
Pruddelutt! Ja, hoppet är det sista som överger en… längst därinne hoppas man nog alltid att det skall ske ett under… Kram!
Nina! Ja, Peder fick somna in i sömnen… Det känns säkert som en tröst för min syster i all hennes sorg. Kram!
Tack för era fina ord och tankar. Jag känner att det alltid är svårt att prata om döden… att just kommentera det svåra. Tack!
Skatan.Det ÄR svårt, när det är döden det handlar om!
Oavsett vilka ord man får tag i , känns de antingen otillräckliga, alltför formella eller löjliga.
Och så vill man ju inte få den sörjande att må sämre genom att säga ”fel sak” eller verka ointresserad.
Det är ”bara” att konstatera att när det gäller döden och kondoleanser, finns det inga ord som är alltigenom rätt!
Ibland önskar jag att kondoleanskorten inte fallit så totalt ur modet…
De befriade de kondolerande från rädslan att säga ”fel saker” och de befriade de efterlevande från tvånget att ”tala om saken”, när allt de ville var att få vara ifred med sin sorg!
Kram!
Nina! Kramar!
Tack för alla fina kommentarer. Är på jobbet idag igen. Skönt att skingra tankarna med annat. Men visst känns det tungt och väldigt ensamt. Jag får ta en dag i taget. Varm kram till er alla.
Nickan! Hoppas det går bra för dig på jobbet… så att du får skingra tankarna lite grann. En dag i taget… här och nu… Kramar!