Så hääär känner sig Skatan idag…. som ett sönderplockat skelett… som de i Hallstatts gravkapell… Det var just till Hallstatt vi vandrade… och hade jag kommit ihåg… att det var såååå brant… så´na bråddjup… sååå taskig väg på sina ställen… men… Minnet är som bekant… kort.
Det var en fin dag, sol med lite regnskurar då och då, men fin… Och nu skall ni får se prov på hur Skatan och Mannen och Brigitte och StinaFina vandrade…. i en lång kavalkad av bilder… igen…
Det är svårt att få fram nivåskillnaden tycker Skatan (ett fall för Djupingen eller Znogge… att förklara)… men här är i alla fall utsikten norrut… mot Bad Goisern och Untersee…där Brigitte bor…
Vägarna var… som sagt… inte alltid lätt framkomliga….
… och det var långt ner till marken…där nere…
… och högt upp … innan himlen tog vid…
…vi gick genom ur och skur… där det var ganska halt … och läskigt … för en feg höjdrädd Skata….Som tur var hade jag kameran att klamra mig fast vid…
… långt därnere gick båten … som vi skulle åka över till andra sidan med….
… och se´n gick det utför… nedåt… på olikahöjdtrappsteg… Skatan med sin fot… oj oj oj oj … det var faktiskt det allra värsta… just att nedför…och så ”landade” vi på den fantastiskt vackert belägna kyrkogården i Hallstatt där också gravkapellet med alla skallar finns (kyrkogården är liten och man har löst ”trångboddheten” genom att tatuera och märka skallarna och benknotorna och bevara dem i ett kapell)
Väl nere på torget… sökte vi oss ett café… där vi drack kaffe… och åt en stor smarrig Apfelstrudel med vaniljsås… fy skäms… Skatan… så var det med den karaktären…
Vi lämnade … som sagt… Hallstatt med båt… Vattnet stod verkligen högt… och vi såg sta´n försvinna bakom oss…
… och så… så var vi över på den leende sidan… där vägarna var jämna och utan hinder… blommorna blommade och fåren hade blivit utsläppta i gröngräset…
Skatan avslutar denna lååånga vandringsberättelse med ännu ett exempel på den fantasirika trädgårdskonst som man kan stöta på här….
Hatten är en tratt … huvudet en räfsa… näsan ett spadblad … och hakan som är lite skymd här… är ett yxhuvud…
Skatans tankar 
Jösses, vilket landskap. Bara att titta på bilden av den där bron får det att suga till i magen. Jag hade inte klarat det, varken med mina fötter eller mitt sug. 🙂 Du var i sanning värd lite cafégodis efteråt. Jag minns den där kyrkogården, du visade bilder därifrån tidigare. Häftigt! Ha en fin söndag nu, var du än befinner dig idag. Stor kram.
Himmel och pannkaka! Det var enormt vackra bilder men jag får ju svindel bara av att titta! Det får mig osökt att minnas när vi körde runt till våra vänner i franska alperna..prata om serpentinvägar..huuu och de bilister som var vana susade ju bara framåt längs dess krokar.
Naturen är unik och bjuder sannerligen på enorma inslag och nivå skillnader. Det är fantastiskt att vandra runt och bara ”lukta” sig fram 🙂
Önskar dig en underbar söndag
Kramelikram
Underbart vackert och vilka bilder! Men jag säger som Lilla Blå, den bron hade jag inte klarat!
Kram!
Klart att man förtjänar en apfelstrudel efter den vandringen! Vilken utsikt!
Vackra bilder!
Vilken vacker promenad! Slår nästan de djupa tivedsskogarna där jag kommer ifrån. 🙂 Där fanns det väldigt ont om apfelstrudel, dock.
Skatan.
Fantastiska bilder, men inte ska du med din fot ranta på sådana läskiga vägar?!
Tycker absolut att du var värd Strudeln, efter en sådan strapats!
Den konstifika ”trädgårdprydnaden”, är verkligen…eh…ja…konstifik.
Kram!
🙂
Lilla Blå! Det stämmer att jag skrivit om Hallstatt i min ”gamla” blogg,kanske flera gånger till och med. Vad beträffar bergsidevandringen…Jag klarade det knappt… min fot ser ut som ett svullet vedträ…fast rödblått idag. Men naturen är så fantastisk så man får ta det… Och jag har haft det sååå skönt idag. Kram!
IKA! Jag har faktiskt vant mig vid stupen. När jag åkte i Italien med Djupingen och Margith och våra söner… höll jag på att bli osams med Djupingen för jag tyckte han höll ut för mycket i hårnålskurvorna… Men det var nu nästan 16 år se´n… Och det är ju så underbart vackert… Kram!
Znogge, Pruddelutt och Stora B! Vackert… sååå vackert… och värt Apfelstrudel… det var trapporna ner… som gjorde att jag förtjänade den…Och så fick jag valuta för mödan genom den fantastiska utsikten… Kramar!
Soldansare! Tiveden är inte fy skam den heller… Sverige ääär fantastiskt med sina olika landskapstyper . Där finns helt enkelt allt… nästan.
Nina! Ju mer jag tänker på det … ju mer känner jag mig värd den där Strudeln… så det så… Kramar!
Modig är du som vågat vingla omkring över broar och smala stigar. Helt klart var du värd att äta lite gott för många kalorier måste gått ¨åt på den vandringen
Skogsnuvan! Det verkar gå jämnt upp… mina vandringar och mina kaloriintag… Snart s k * t e r… jag högaktningsfullt i hela viktprojektet… Det är så tröstlöst på nå´t vis… Måste hitta ”jämnvikten” även om jag inte går ner så mycket… 🙂 Kram!
Skatan.Ja, det var du, absolut!
Kram!
🙂
Nina!
Kram!
🙂