Det har jag … och StinaFina.
Alldeles gult lyste det under träden på mitt kantarellställe. Vi hade vågat oss ut StinaFina och jag. Vi var ju så illa tvugna. Här på landet har vi utedass … och StinaFina har ju alltid det – utedass.
Då vi trotsade vädrets makter och gick för att kolla.
Men de flesta var så små, så små och trots mitt giriga sinne (tänk om någon annan hinner före) lät jag dom stå och växa till sig.
Skatans tankar 
Nystylat på bloggen ser jag! Trevligt!
Som att slänga tillbaka en liten fisk i vattnet igen. Så den får växa till sig…
Kram!
Znogge! Precis! De får växa till sig. Men inte många dar 🙂
Här växer inte gula kantareller tyvärr men uppe i fjällen finns det gott om dom men inte förrän i september.
Du ska inte alls vara orolig för att komma till mig. Jag är helt säker på att jag gillar dig för vi har ju bekantat oss med varandra så länge nu. Det ska bli så kul!!!!!
Skogsnuvan! Jag är inte orolig, egentligen. Det känns bara så himla spännande och kul. Jättekul. 🙂 Kramar!
Kantareller!! Nu måste jag ut och leta. Vi har nämligen en alldeles egen enebacke där de små sötingarna brukar titta upp. Och lite grinig är jag ju, vill inte heller att någon annan ska hitta dem före oss.
Speja! Ja, man blir som förbytt när man har sina kantarellställen som man girigt bevakar. Vi satsar på en eller två dagars tillväxt och hoppas slippa stå där med lång näsa. Kram!