Visserligen visste Skatan att den här platån som vi skulle till låg på ett berg … men hade inte en aaaning om att det var så högt (1656 möh) och … att vägen dit … och framförallt hem … var så så …kroookig och brant.
Då hade jag stannat kvar på ”backen” … var så säkra.
Nåväl.
Solen sken därnere men när vi väl kom upp till Taublitzalm var det, om inte molningt, fler moln som då och då skuggade solen och det blev mer höstlikt kyligt i luften …
Däruppe på almen … fäboden med ett svenskt ord … vandrade vi på vägar genom kohagar med intorkad koskit och njöt av natuuuren. Korna hade redan den 15 september givit sig neråt på lägre höjder … där Skatan också skulle velat befinna sig.
Det ääär ju vackert i Österrike. Det vet vi ju.
Det vackra skymdes av den skräck och fasa som Skatan hela tiden kände vid tanken på nerfarten, hemfärden. Mannen försökte trösta med att säga att jag ju varit uppe på Krippenstein på Dachstein och deeet ju var mycket högre.
Han fattar i n g e n t i n g !
Då for Skatan verkligen inte i en liten bil på slingriga vägar med möten … bakom var och varannan kurva så man måste ut låååångt ut i kanten.
Hon trodde hon hade vant sig, Skatan.
Och det var ju förstås vackert …
Ett litet modernt kapell stack upp sitt torn som en grå klippa bland de gråa bergssidorna och klipporna och stenarna …
StinaFina var förstås med och poserade lydigt på stenen där man visade vägen mot Werner-Banken, en hylla varifrån det var en fantastisk utsikt. Förstås.
Pausen närmade sig … för stora och små …
… och sen några kullar upp och ner … ännu mera sjöar och berg … och så hemåt, neråt …
Det knöt sig verkligen i magen och Skatans få bilder gör verkligen inte stupen och kurvorna rättvisa. När det var som värst låg hon ner tillsammans med StinaFina i baksätet …
Fast ingen kan ju säga att det inte är vackert här i Österrike både på hög höjd och låg.
Men, men … Skatan föredrar helt klart att titta upp på bergen istället för att titta ner från dom.
Det är ett som är säkert.
Skatans tankar 