Syster Henrik (Sonen heter också Henrik … kul va?) meddelade i morse att natten varit jobbig. Lungan hade spökat och dränaget gjort ont. Jag frågade om man haft kontakt med lungavdelningen och dr Gabriel men det hade man inte.
– Men skulle man inte …
– Nej, det skulle man inte.
Sonen låg på en kirurgavdelning för trauman … allround så att säga så dränage och lungkollapser samtidigt som bortopererade blindtarmar var man vana att klara av på avdelningen.
Syster Henrik bad mig också ringa igen på eftermiddagen och höra om Sonen kände sig bättre och ville ha besök. Nu var Sonen så utmattad efter den jobbiga natten.
När vi slutat samtalet ringde jag lungavdelningen, förklarade det hela och bad att få tala med dr Gabriel. Han hade telefontid mellan klockan fjorton och femton. Jag bönade och bad att hon ändå skulle be honom kontakta mig och hon var en gullig tjänstvillig sekreterare som lovade att hon skulle be honom ringa mig.
En timme senare ringde dr Gabriel som då haft kontakt med kirurgavdelningen och lagt upp en vårdplan för lungan … Han sa att dränaget skulle sitta en fem, sex dagar. Sedan skulle Sonen röntgas, dränaget dras och förhoppningsvis skulle också lungan då var läkt. Att operera lungan den här gången tyckte han skulle vara vanskligt så nära den besvärliga operationen av den brustna blindtarmen. Sa dr Gabriel. Den ”brustna” blindtarmen.
Ingen på kirurgavdelningen hade hittills i klartext sagt att det var en brusten blindtarm. Man hade bara hm-at och sagt att det var en riktigt ful en … osv osv. Men dr Gabriel kan ju ha missuppfattat …
Jag ringde tillbaka på eftermiddagen och Syster Håkan (… och Mannen heter Håkan … kul va? ) berättade att nu var det bättre. Magen gjorde inte lika ont.
– Var det inte lungan som gjort ont i natt, undrade jag.
– Nej, magen och han har fortfarande svårt att få i sig någon föda.
Sedan fortsatte Syster Håkan att berätta om avdelningens kontakt med Lungavdelningen och dr Gabriel och sa att om inte lungan är bra på lördag blir det Uppsala och operation.
– Blir det?
– Ja, det har jag fått rapport om.
Syster Håkan sa att Sonen nu verkligen ville att vi skulle komma så vi, Pa, Alice och jag väntade in Mannen som kom med tåg från Nyköping och så for vi direkt till Falun och Sonen.
Han låg där i en proppfull sal med patienter och besökare och larmigt och högljutt. Den enda platsen som hade ett draperi runt sängen var hans. Han såg verkligen ömklig ut med dränage på ena sidan och omplåstrat operationssår på den andra och syrgasslang i näsan och smärtstillande dropp och …
Alice tittade på sin pappa och drog ihop sitt lilla ansikte och skulle just börja gråta då Sonen drog ur slangen ur näsan och skojade lite med henne. Lika lite som Sonen gillar sjukhus gör Alice det.
Det vaaar magen han hade haft ont i. Jätteont i. Men nu kändes det bättre men han kunde bara äta kall soppa. Inget varmt och inga mackor eller så. Och så var han trött. Trött på alla ljud och alla människor som pratade högt och gubbarna som inte ville ha släckt på natten och … Egentligen var det besökstid mellan klockan 11 och 12 och mellan klockan 18 och 19. Men Syster Håkan sa till oss att vi kunde komma närhelst vi ville så det väl allmänt så och självklart var där besökare så gott som hela dan. Sa också Sonen. Men han ville inte att vi skulle säga till att han ville ha mer lugn och ro. Man vill ju inte vara till besvär.
Nu har han i alla fall fått telefon … och i morgon skall vi komma tidigare … och blindtarmen hade hunnit brista, sa Sonen.
Skit samma, tänker jag. Det får vara vad det än är. Bara han nu blir frisk och inget mer komplicerar det hela.
Nu får verkligen inget mer hända …
Skatans tankar 
Nej, nu får verkligen inget hända mer! Jag håller min tumme för att sonen snart är piggare, magen bättre och att lungan läker utan operation.
Så bra att du ringde Dr Gabriel. Nog verkar det logiskt med ett visst samarbete läkare och avdelningar emellan kan man tycka. I alla fall som amatör…
Kramar!
… i alla fall som amasyör 🙂 Kramar!
Ja, det är ju tryggt att de vet vad de talar om på sjukhuset… Nu måste något göras åt vården, tycker att jag hör skräckhistoria efter skräckhistoria. De som jobbar gör säkert vad de kan men under gräsliga förhållanden.
Nej, nu får det inte hända något mer utan Sonen får ro att vila och läka.
Kram!
Alla gör säkert sitt bästa men men men … och man går på knäna. Det är tyvärr politikerna som ”styr” inte läkare som man tycker skulle veta bäst. Nu måste han få vila och få nya krafter. Året började dåligt och det måste bara bli bättre … Kramar!
Hälsa Henke så mycket och ge honom en varm krya-på-sig-kram.
Stackars liten, vad han fått och får utstå nu. Jag tänker på honom och er alla.
Det har jag redan gjort. Någon kram har han inte fått. Men en klapp på kinden. Fullt med slangar och dränage och doningar i vägen. Kram!
Jag blir så förbannad så jag kan spricka. Hur har det blivit med sjukvården. Livsfarligt att bli sjuk kan man faktiskt tycka. Blindtarm och en så vanlig sjukdom borde man väl har lärt sig känna igen. Ingen plats för folk och allmänt struligt. Stackars er alla. Man är ganska hjälplösa också som patient. Pengar till profsidrott och politiker finns det minsann. Det är synd och skam. Hur ska den här världen bli om det fortsätter så här.
Ja förbannad och maktlös känner man sig. Inte kan man känna sig trygg längre när man kommit till sjukhuset och blir hemskickad att man är frisk eller åtminstone så bra att man inte behöver vård där … En läkare sa till och med till mig att på många platser har de bättre vård i Thailand än här. Duktiga läkare och platser så att folk inte behöver skickas hem i förtid eller motas ”i grind”. Kram!
Att vara sjuk kräver att man har ett stort mått skinn på näsan och inte är rädd för auktoriteter! Men hur lätt är det att visa den orken när man är sjuk?! Jag kommenterar inte så ofta men jag följer med i era häftiga svängar och mitt hjärta ömmar för eran situation. Vi har själva befunnit oss i liknande situation både med E och jag själv när jag var liten med samma sjukdom.
Som förälder gäller det att stå på sig och kräva sin rätt oavsett det är vuxna barn eller små! Du gör rätt som trycker på, men rara vännen, glöm inte att andas själv. Sätt dig ned någonstans vart du än befinner dig, blunda och försök ignorera allt under några minuter.
Sköt om Dig, sambo, son, Pa och lilla Alice
Skickar varma kramar till ER alla!
Tack fina ICA för ditt stöd och dina fina råd. Man slutar som sagt var aldrig att vara förälder och när ”barnet” är så sjukt att det inte kan tala för sig självt måste man som du säger ”stå på sig”. Kramar till dig och till dina fina pojkar också förstås.
Men ojojoj vad trassligt – blindtarmen oxå ovanpå allt annat.
Håller tummarna för att det är färdigt nu!
Kram
Tack Pruddelutt för dina tummar.Det gör vi alla nu. Håller tummarna så de blir alldeles skrumpna snart … Kram!
Vilken oro och samtidigt så verkar han ha sådan styrka din son, att orka skämta trots allt han genomgår.
Jag tror att allt det här går bra och snart får han komma hem till sina kära och nära.
Det tror jag också att det gör … så småningom … går bra och nästa år vid den här tiden så … kan vi berätta om det och förfasa oss och skratta åt alltihopa … 🙂 Kramar!
Nej, fy fan, nu måste det gå åt andra hållet! Jag tänker på er.
Ja, nu måste allt vända till det bästa. Det märks att nu … nu börjar hans ork och humör tryta. Så vi håller våra tummar (som vanligt) … 🙂 Kram!
Nej nu får vi alla hålla tummarna för din son så han kommer hem snart och kan börja läka ihop.
Idag skall han i alla fall röntgas och se hur det gått med den kollapsade lungan … Alltid ett litet framsteg … om det nu blir det. Men det blir det. För vi är ju många som har hållit våra tummar. Kram!
Ni är starka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det finns där inom mej men jag får inte ut orden. Men det handlar om familjekänsla. Att vara proaktiv. Du är fin Skatis.
Proaktiv … 🙂 … Kanske ändå inte. Då hade Sonen inte blivit hemskickad med fel diagnos och en blindtarm som sedan sprack … 😦 Fast familjekänsla det har vi. 🙂 Kramar!
I ert sätt att tänka kring omständigheterna menar jag.
Jaa … ”man” gör så gott man kan … under rådande omständigheter 🙂
Kram!