av Alex Schulman
En hel del av mina åsikter har kommit på skam om Alex Schulman.
En hel del.
De visade sig vara fördomar … grundade på vad?
Nja … faktiskt bara grundade på det som ”alla andra” hade skrivit om Alex Schulman när det begav sig och det gick så långt att han kände sig tvingad att stänga sin blogg.
Jag förfasades … och tyckte till och … Fast själv hade jag knappast läst en rad … men ändå bildat mig denna uppfattning om Alex Schulman som en skrikig, skränig, oförskämd, ytlig människa och mediaperson som fick sin ”kick” av att skända, såra och häckla människor omkring sig …
Texten störde liksom … budskapet … tyckte jag.
Så fel jag hade …
Fast jag har ju fortfarande inte läst så mycket av Alex Schulman … bara ett eller annat inlägg i hans nya blogg, Pappabloggen,
Han kanske skriver lite fööör rättframt för min smak … kanske kan man till och med säga min generations smak.
Och kanske det är just det.
En generationsfråga.
Och mot det där något ”råa” sättet att uttrycka sina åsikter värjer jag mig … fortfarande.
Men hädanefter skall jag ge Alex Schulman lite mer uppmärksamhet, läsa lite fler av hans inlägg … som man måste säga ”berör” i alla fall … av den ena eller andra anledningen.
Och det är ju det som är meningen.
Kan man skriva en bok om sin far, en bok som Skynda att älska … så utelämnande, så ömsint och kärleksfullt (och då har jag bara kommit till sidan 75 av 228 i pocketupplagan) då har man åtminstone en annan sida.
Det är inte enbart historien om sonen och Fadren och den uppskjutna sorgen som skrivs om så utelämnande och fint … och denna familjesammanhållning som fanns där med pappan som den sammanhållande … som berör så starkt.
Utan igenkänningen.
Igenkänningen av Sorgen, av Saknaden … som jag själv bär med mig fortfarande efter Mamma, Margith, min bror … Vad som väcker den, vad som helar och … kanske vad som försonar den …
Jag har som sagt bara läst 75 sidor … ännu.
Skynda att älska av Alex Schulman får fem (5) skator … (trots att jag bara börjat läsa … som sagt)
Skatans tankar 
Jag måste nog också läsa den. Jag har inte alls engagerat mig i den debatt som pågått om Alex Schulman. Läste aldrig hans tidigare bloggar, men har tittat i hans pappablogg ibland och det är läsvärt. Har sett honom i TV i en panel på SVT:s morgonprogram och tycker han är bra, än så länge.
Har läst Jan Guillou, Leif GW och andra författare trots att jag har svårt för dem i debattprogram. Vissa skriver bättre än de pratar helt enkelt.
Jag har inte hört Alex Schulman prata … och bara läst lite som sagt … men nu har jag kommit längre in i boken och den är fortfarande lika bra och träffande. Så jag rekommenderar den verkligen.
Kram!
Jag får kanske också ge honom en chans till! Kanske… Man ska aldrig säga aldrig!
Kram!
Man skall sannerligen aldrig säga aldrig … Vad jag har läst och förstått av dina inlägg om din sorg efter din far kan jag tänka mig att du skulle tycka om den här ”sorge- och läkeboken” som Alex Schulman skrivit.
Kramar!
PS Med det vill jag inte säga att jag uppfattat din sorg som annat än ”ren” om du förstår vad jag menar … DS
Det har blivit dåligt med läsande den sista tiden. När jag lagt mig har jag somnat med bok över huvudet direkt. Det är all kyla och snöskottning och kämpande som tar ut sin rätt. Jag har dock läst bloggar. Det är ungefär vad man orkar. Skriver annorlunda än oss gör han onekligen. Att man bara orkar ha så mycket åsikter om så mycket kan man undra. Jag orkar då inte alltid ha kritik om allt bara ibland. Han verkar kunna tycka varje dag. Herreje
Jag med … somnar med den mest spännande eller läsvärda bok för att jag är så trött. Inte av snöskottning men av … av vintern kanske. Men jag hinner ju läsa lite på dagtid i alla fall. Jag lönearbetar ju inte och måste inte vara på ett speciellt ställe från 9-5 eller vad det nu kan vara för tider.
Det där med åsikter däremot. Jag har ju så mycket åsikter som hoppar omkring inom mig … som poppar upp när jag läser här och där och som jag inte vet hur jag skall kunna kanalisera riktigt. Och åsikterna om än det ena än det andra är ju ”färskvara” så jag kan ju inte blogga flera veckor efter ett aktuellt ämne … fast oftast blir det ju det.
Kramar!
Efter de sista styckena i ditt inlägg förstår jag att jag kanske också måste läsa.
Jag har aldrig läst någonting som Alex Schulman skrivit, varken förr eller nu. Däremot har jag sett och lyssnat på honom och har tyckt ganska bra om honom. Visst har jag tagit del av åsikterna men det har ändå inte gett mig någon speciellt känsla.
Och jag dömde honom som sagt … ohörd. Men nu njuter jag av varje mening så … du ”kanske också måste läsa.”
Kramar!