Svägerska I är ju i flyttagen … från en bra mycket större till en bra mycket mindre bostad.
Och gör sig av med prylar, prylar, prylar som hon och I samlat på sig genom livet.
Somt ger hon bort till bonusbarn och brorsbarn och kanske till ett och annat syskon, somt ger hon bort till Röda Korset, Stadsmissionen, Myrorna och en organisation som samlar ihop och skänker vidare till hemlösa. Vita ängeln … eller nåt liknande heter den. Då är det förstås främst kläder det rör sig om.
Nåväl.
Svägerska I har ingen bil, men en Dramaten. Ni vet en sån där väska som går på hjul och som man kan dra hem maten i när man handlat.
Den fyller hon och pilar runt med till de olika ställena för att ”bli av med” somt.
Det blåste och var kallt och snön stack mot kinderna. Svägerska I lät sig inte hejdas av vädret utan tog på sig en gammal tjock vinterjacka med huva, varma byxor och gav sig ut i snöyran mot ett ställe som just tar emot kläder till hemlösa. Hon var ute i sista minuten så ”tiden hade passerats”, öppettiden alltså, men eftersom hon gått så långt bultade hon uppfordrande på dörren. Hon ville i alla fall försöka lämna ifrån sig det hon ”släpat dit” genom snösörjan.
Efter ett tag öppnades dörren på glänt och en röst meddelade att … det var stängt. Kom tillbaka en annan dag.
– Men, kan jag inte bara få lämna det här, sa Svägerska I med huvan djupt nerdragen över ansiktet mot de bitande snöpiggarna därute i blåsten.
– Oj då. Jag trodde du var en de hemlösa, blev svaret. Med den där huvan … förlåååt …
Som man är klädd blir man hädd, finns det ett ordspråk som heter.
Svägerska I fick , för ett kort kort ögonblick, sig en tankeställare och en chans, en liten liten möjlighet att för ett ögonblick leva sig in i hur det skulle kunna kännas att vara den där hemlösa … i och för sig varmt klädd med huvu och allt … men ändå.
Dörren skulle varit stängd.
Skatans tankar 
Hur sorgligt är det inte att det är vårt yttre som talar till andra först. Det som kanske inte ger oss chansen att förklara…för innanför huvor, sjalar och skänkta kläder finns alltid människor. Av kött och blod.
Tack för en bra reminder. Mycket bra.
Har för mig att min farmor införskaffade sig en sådan där mackapär till matdragare. Praktisk när man inte kan transportera varorna på annat vis, det må jag säga!
Varför flytta till något mindre? Det är ju härligt med utrymme 😀
En riktig tankeställare! Tyvärr dömer vi fort och ofta alldeles för hårt – utan att egentligen se efter.
Så bra du fick fram poängen!
Kram från Svägerska I.
Vänner! Det är ju så … faktiskt. Att det är vårt yttre som talar till andra först. Ofrånkomligt. Och vi rättar oss så gott det går efter det. Med ”vår egen stil” förstås. Men inte helt och hållet. Tiggare och miljardärer kan gå ”lika” klädda (inte för att jag med detta säger att Svägerska I är miljardär, långt därifrån men inte heller är hon uteliggare eller tiggare. Hon ville bara hålla sig varm) . Men … en del är alltså klädda i ”gamla” kläder av nödtvång … de har inget val. Och kläderna talar sitt eget språk. En del, som inte har gammalt av nödtvång, sätter sig över det … struntar i det … bohemerna och de riktigt rika. En del av ”ointresse” = Skatan till exempel (men inte jämnt).
Hur som … ”poängen” med mitt inlägg var just det … att både Svägerska I kunde få en ”blixtsnabb” insikt hur det kanske känns för en uteliggare att få ”kalla handen” och hon/han som tog emot kläderna måste ju också ha fått någon slags insikt hur hon/han bemöter sina medmänniskor. Förhoppningsvis.
PS: Att man vill flytta från större till mindre … ja du, Turez … man behöver inte mera, man drar ner på sitt sätt att leva … man orkar inte städa … Det finns många skäl … även ekonomiska. Kram på dej! DS
Det kan kanske vara fördelen med små orter. Alla vet vem man är även om man kommer i paltor någon dag. Skulle tro att jag skulle tas för fattig tiggare om jag skulle röra mig i någon större stad. Här gäller det att skydda sig för kylan och alla gör lika och vi går omkring som några köttbullar nästan alla. Livet ska vara lätt att leva. Jag tänker nog på annat sätt. Däremot om någon kommer i lågskor och nylonstrumpor och finkläder när det är 30 grader kallt så undrar man nog hur det står till uppe i huvudet.
Det är många fördelar med mindre orter … fast både ock … Man är ju mer påpassad också vilket kan vara bra men också dåligt när man vill vara ifred.
Det bästa är väl att kunna varas ”sig själv” var man än är … men det är ju lättare sagt än gjort.
Kram!