sedan mamma dog den 24 mars 2000. Solen strålade från en klarblå himmel och jag var bara klädd i t-shirt och jeans när jag gick för att besöka henne den där sista gången på sjukhuset.
Det var så länge sedan och ändå inte. Tiden har gått så fort. Det var som igår. Och mamma finns med mig och är så tydlig för mig fortfarande. Jag kan höra hennes röst om jag blundar och lyssnar.
Men mycket har ändå hänt under de här åren som gått.
Lilla e var till exempel på väg ner från Uppsala med sin nya kille som hennes mormor inte träffat ännu … men hann inte fram. De har hunnit gifta sig och få två barn sedan den dagen och flytta från Uppsala … Lilla Agnes har fått sitt andranamn efter mormor.
Hon heter också Inga.
Sonen har gift sig … och det skulle gjort mormor så otroligt glad att han träffat en flicka som Pa … och fått sin lilla Alice Inga Elisabeth.
Inga förstås efter mormor.
Mamma hade ett särskilt gott öga till Knubbsälen … Sonen alltså … som kallade henne Rynksälen i retur.
Hon var verkligen älskad både som mamma och mormor och farmor och levde för sin familj, fanns där för den.
Alltid.
Hon hade tagit hand om fyra barn som hon och pappa adopterat. Ett efter ett … och långa tider också ensam när pappa var på sina resor … med allt vad det innebar med så många barn. Det var förstås mycket glädje men också sorger och bekymmer.
Jag saknar min mamma och kommer alltid att göra det förstås.
I år … i slutet av året … skulle hon ha fyllt 95 om hon levat.
Hon hade haft ett lyckligt liv, sa hon till oss … flera gånger innan hon somnade in för sista gången.
Skatans tankar 
Jag var bara sjutton år när min mamma dog. Hon fick aldrig träffa sina barnbarn alls. Jag saknar henne fortfarande och för mina barn fattas hon.
Ja förstår det … att du saknar henne. Du förlorade ju din mamma när du inte hunnit ”bli vuxen” själv. Och jag saknar min mamma fast jag var över femtio år när hon dog och hon var gammal och sjuk. Och dina barn har inte haft någon mormor …
Men om man inte saknade dem … vore det konstigt också … tycker jag. Man saknar dem man har tyckt om. Så är det.
Kramar!
Kram på dig en dag som denna som måste kännas lite extra!
Och apropå din kommentar hos mig så är det inte då ”bara” att vara en bloggare. 😉
Kram tillbaka! Skrev jag ”bara” … Det kommer jag inte ihåg men om man jämför att skriva en roman eller blogga så är det väl ”bara” i alla fall. Annat och annorlunda helt klart.
Kramar!
Du skriver fint om din mor och får mig att tänka på min egen som gick bort för några månader sedan. Visst minns man – rösten, händernas smekningar, blicken och alla känslorna.
Kram vännen.
Visst gör man det … människor som man har älskat lever vidare så länge som vi som älskat lever …
Kramar!
Visst tänker man och saknar även om åren har gått. Det är 17 år sedan min pappa dog på tok för ung och jag tänker ofta på allt som han missade. Med oss och med barnbarnen.
Många kramar!
Sorgen är inte lika tung som i början men saknaden finns kvar … De fattas oss … som Mattis så när Skalle-Per dog (Ronja Rövardotter).
Kram!
Tiden har ingen betydelse när tankarna oc h minnen över de personer vi älskar kommer fram. Tio år kan tyckas länge men i minnet är det kort.
Min egen mor fyller år den 26e och naturligtvis väntar hon på oss då. Jag miste ju både syster yster och min far inom loppet av två år och minnet är lika starkt trots att det är mycket länge sedan. Jag var 18 och 20 men ibland känns det som igår. Jag minns så tydligt.
De här dagarna när vi mist någon eller när de skulle firat födelsedag är säkert dagar som alltid kommer att vara minnen och tider när vi sätter oss ner och funderar.
Ja, de dagarna som man firat tillsammans och den dagen som markerar att man inte kan fira längre tillsammans är förstås såna dagar då man speciellt tänker på de som har dött och som man älskar men som inte längre finns.
Kram!
Du fick ha din mamma länge och njuta av henne och hennes klokheter, det är inte alltis att räkna med. Härligt att hon finns med dig ännu.
Ja, det fick jag … och som pappa också säger är det en gåva att kunna minnas någon så med ogrumlad sorg.
Kram!
Det hjäper inte att man fått behålla sin mamma länge, saknaden finns där alltid ändå.
Min mamma dog 2002 och fortfarande refererar vi nästan dagligen till henne. Hon var så rolig och hade så många dråliga uttryck.
………sa mamma! Säger vi i alla möjliga sammanhang.
Ha en fin kväll och en god natt!
Kram
Vi med … refererar. Tänk när mamma sa det, eller gjorde det eller det med barnen … påminner vi ofta om och tänker på …
Till och med barnbarnen, de äldsta som var ganska små när hon dog (6 och 4 år) … har egna minnen av sin mormorsmor.
Kreamar!
Nu skulle det ju stått ”dråpliga uttryck” förstås.
Ha ha ha ,,, jag läste förstås som om det stod ”dråpliga”. Första och sista bokstaven var ju rätt och de flesta däremellan också …
Du kommer väl ihåg undersökningen?
https://skatanstankar.wordpress.com/2010/03/23/eilngt-en-uneornskding/
Kram!
Det spelar nog ingen roll hur länge ens föräldrar lever som Ingrid säger så är det ju en stor förlust, trots att de haft ett långt rikt liv…för den dag de dör så upphör de ju att finnas på denna jord och man får aldrig mer träffa dem. Man saknar. Jag saknar. Min pappa dog för drygt två år sedan, hastigt, 73 år gammal…alldeles för tidigt. Vi har besökt graven med jämna mellanrum och helst då på dödsdagen, begravningsdagen, födelsedagen, allhelgona, till jul och nästan varje helg under den mörka tiden för att tända ljus på graven. Det får mig och mamma att må bra att vårda minnet av pappa…men inte finns han där på kyrkogården…han är ju med oss.
Nej, det spelar ingen roll att det gått en tid … de man älskar, minns man och saknar när man aldrig mer får träffa dem här i jordelivet. Och vårdar minnet på deras gravar trots att det oftast inte är just där man känner att de är.
Kram!
Vilken otroligt fin bild av din mamma. Det är så fantastiskt med bilder, som fryser ett ögonblick, långt innan man vet resten av historien. Varm kram!
Ja hon är verklig fin och söt på den här bilden (också) . Jag har kallat den ”mamma,1946, 31 år gammal” men har nog skrivit fel. Den togs julen 1947 när jag nästan var ett år. Jag finns nämligen med på en del andra kort som togs vid samma tillfälle …
Kram!
Det måste vara väldigt fint att kunna se tillbaka på sitt liv och säga att man haft ett bra liv och verkligen mena det.
Mammor har ju alltid en särskild plats i ens hjärtan. Det är dom man har tampats med mest i sina liv och den som man varit nära.
Hoppas bara att du och jag kan säga när vi blir gamla ”att vi haft ett bra liv”.
Det är så jag vill leva … och tänker på det ibland också . Att jag skall kunna säga … när det är så dags … att jag har haft ett bra liv, att jag inte ångrar så mycket och så vill jag kunna känna också att jag är älskad.
Kram på dig!
För min del är det farsan som tar plats. Han kommer aldrig att lämna mig. Han skulle ha blivit 94 i år. Sånt är livet!
Ja, sånt är livet … Visserligen lever pappa men det känns ändå som nu … nu är vi först i kön till Sankte Per i våra släkter … men så trångt som han har det där i porten känns det som man kan få stå länge och vänta på sin tur … ungefär som när man står i kö till Bolance, Spy Bar, Peace & Love … eller nåt 🙂 En del tränger sig före. Men det är inte lätt … om man inte har kontakter förstås. 🙂
Kramar