No och jag

av Delphine de Vigan är en av de bästa böcker som Skatan läst.

Någonsin.

Allt medan Skatan läste och vände blad efter blad, växte den där klumpen i halsen. Hon svalde och svalde men till sist fylldes ögonen med tårar och hon lät dem rinna … hulkade … torkade sig om näsan, blinkade bort tårarna och läste vidare.

Det hon läste grep tag i Skatan som inte något gjort på mycket mycket länge … fick Skatan att känna och känna med … ja hon flyttade helt enkelt in i den lilla brådmogna tjejen, Lou, ibland kallad Smulan. Hon såg verkligheten med sina egna ”vuxna” ögon samtidigt som hon såg den genom Lous.

”Tänk om vi bestämde oss för att strunta i vad som passar sig, tänk om vi bestämde oss för att saker och ting kan vara annorlunda även om det är väldigt komplicerat och alltid mer komplicerat än det verkar. Det är lösningen. Den enda.”

På baksidan av boken, som förresten finns i pocket, står det:

”En tonårsdröm konfronteras med verkligheten

Lou Bertignac – en överintelligent tjej på 13 år – är minst, yngst och bäst i klassen. Hon är enda barnet i en familj med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa. ”

….

”När Lou förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare”  …

Det är så hon träffar No, ”en artonårig, hemlös tjej som låter sig intervjuas inför föredraget” De blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på hela Lous liv.

Och på allas liv som läser den här boken också.

Insikten … sanningen …

”Sanningen är den att saker och ting är som de är. Verkligheten tar alltid över och illusionerna glider bort utan att man märker det. Verkligheten får alltid sista ordet. Monsieur Marin har rätt, det tjänar ingenting till att drömma. Man ska inte tro att man kan förändra världen, för världen är mycket starkare än vi.”

Skatan ger No och jag fem (5) skator av fem möjliga.

Förresten har boken fått det prestigefyllda litteraturpriset de Franska Bokhandlarnas pris, Prix des Libraires,  2008 … och är ingen ”svår” eller ”tung” bok. Nej, den är full av liv och känslor och drömmar som man  trott på en gång och släppt, så levande, så sann. Den berättas rätt upp och ner i jag-form. Och det är Lou som berättar.  Helsingborgs Dagblad skriver också på baksidan att ”Det bubblar i språket, och ibland blir det så intensivt att punkter och kommatecken inte hinns med. Det är riktigt bra … ”