över frågan om jag verkligen är JAG och om jag inte är JAG … vem är JAG då?
Inte så konstigt att jag direkt fastnade för Bod Dylan-citatet:
– Herregud så glad jag är att jag inte är jag.
Inte konstigt alls.
Men de återkommande grubblerierna återuppväcktes faktiskt först av ett inlägg hos Momo Jord om egot.
Han menar att det är förgängligt … och det är det ju …
Det dör när jag dör.
Antar jag.
Och … det förändras genom livet. Förstås.
Momo Jord menar också att man skall kunna ”göra sig av” med… kunna släppa … egot helt. Nu … i levande livet … och gå upp i något större.
Deeet kan jag inte ta till mig.
Jag är inte lika rädd att jag inte är NÅGON som jag var när jag var yngre. Det är en sak. Men jag är jag … hur jag än vrider och vänder på mig …
ÄR jag .
Fast … förstås … jag är glad att jag inte är jag.
Att jag är den jag är.
Vem hade jag varit om min biologiska mamma levt tillsammans med min biologiska pappa? Om jag växt upp i den familjen.
Säg det?
Eller vem hade jag varit om jag växt upp hos min biologiska mamma … om det varit hon och jag … tills hon träffade sin Nils och jag fick halvsyskon och ja, om jag hade växt upp i den familjen?
Hade jag varit jag då?
Nej då hade jag varit någon annan.
(Eva i mammas knä julen 1946)
Och tänk om jag inte adopterats av mamma och pappa och ”hamnat” hos en helt annan familj. Vem hade jag då varit?
Om jag inte hade haft syskon?
Om, om, om …
Ni kan förstå att jag haft det ”jobbigt” genom åren att ”hitta hem”. Att det varit ”ups and downs” …
Det har väl alla förstås. Mer eller mindre.
De flesta vill kunna ”höra till” och när någon till exempel utbrister att
– Oh vad du är lik din pappa!
… eller mamma …
kunde jag le i mjugg. För jag visste. Jag visste ju att jag inte kunde vara lik min mamma eller pappa.
Eller kunde jag det?
Jag läste en artikel om Deepak Chopra och i den påstås det att ”Du kan förändra dig själv på gennivå”.
”Att säga att vi föds med våra arvsanlag och får leva med dem är lika dumt som att säga att vi föds med ett par händer och får leva med dem som de är, menar Deepak Chopra. Blir du konsertpianist tränar du dina händer på ett sätt, blir du finsnickare tränar du upp helt andra anlag. Precis så är det med de flesta av dina gener. Du utsätter dem för daglig träning och de tar intryck och förändras”
Så summan av kardemumman är att jag … naturligtvis … är jag men kanske skulle jag vara någon helt annan. Om ifall att … mina gener hade utsatts för sin dagliga träning i en helt annan miljö.
Och … likt förb-t … skulle jag vara jag. Ett annat jag.
Tänk på det!
Det har jag gjort ända sen tolvårsåldern.
Jag är jag och inte Skatan och jag är Skatan och inte jag … eller …
Inte undra på att jag alltid velat ”sticka ut” och vara NÅGON …
Tillsammans med Margith
PS … som inte har med det här inlägget ett dugg att göra. Jag vill bara tipsa om att jag fyllt på Thailand II med lite fler bilder. DS
Skatans tankar 
Bara insikten om att man levt så att det plötsligt går att vara jag, den sanna skatan eller peace eller nån, utan förklädnad och utan omskrivning.
Så skönt att landa i det, och kunna se tillbaka på jag-resan med tillit och nåd. Kram!
Jovisst … och resan är inte slut ännu. Allt därute att ta intryck av, lära sig av, förändras av … bli en annan av?
Kramar!
Min lilla systerdotter börjar redan fråga om olika saker. ”Vems mage har jag legat i eftersom jag inte låg i din mamma”! Så den sortens tankar och frågor finns nog alltid när man är adopterad.
När det gäller liheter så kan du mycket väl vara lik dina adoptivföräldrar. Det handlar inte bara om det ytttre utan om gester, tal och sättet att vara!
Kramar!
Jo så är det förstås.
Många har sagt att jag talar precis som mamma gjorde, låter som hon men …
när jag ringde min halvbror sa han att jag talade precis som min biologiska mamma ??? …
Helt säkert hade jag varit ”en annan” om jag inte vuxit upp hos min familj där jag växte upp. Helt säkert. Även om anlag och kärnan hade varit densamma.
Och helt säkert hade jag varit en annan om jag inte bestämt mig för Mannen i mitt liv utan någon annan, fått mina barn etc etc …
Det är spännande det här med det föränderliga livet.
Kramar!
Såg Lasse Bengtssons intervju med riskkapitalisten och konstnären Lennart Grebelius som varje dag förundras över att han finns.
Redan osannolikheten att just den spermien, som skulle bli han, lyckades förenas med rätt ägg. (finns på tv4play.se)
Tack för tipset. Spännande! Det skall jag titta på.
Kram!
Det där var bra och så brukar jag fundera kring de där med om (och men).
Generna kan vi än så länge inte göra något åt, samtidigt som vi kan träna upp våra olika ”talanger” åt skilda håll. Att vi sedan får en uppfostran som formar oss och lever i en miljö som också formar oss. Hur vi sedan använder oss av det vi lärt oss är så totalt olika trots våra gener.
Ja, begränsningarna har man i alla fall fått med i bagaget ”från början” …
Hur mycket jag än övade ”mina gener” skulle jag aldrig kunna bli konsertpianist till exempel.
Men mycket annat får man ju genom den miljö man fostras i och vad man sedan möter i livet …
Det är spännande att leva …
Kramar!
Det som jag kan fascineras över med barn är över hur mkt det är just sig själva. Att redan vid födseln skymtas deras jag, och det jaget får man senare se i all sin prakt när de växer upp. Som jaget alltid ligger där, inte mkt att förneka eller förändra.
Ja, ens innersta kärna måste ju vara oföränderlig var och hur man än växer upp.
Sen är det alla pålagringar förstås, som kan skymma sikten.
Kram!
De som är ens mamma och pappa är de två som man växt upp med. Den manliga och kvinnliga förebilden, främst. Givetvis kan man ha flera sådana. Ens mamma och pappa är de som tar hand om en, ser till att man har rena kläder. De som älskar en genom allt och alltid finns där. Föräldrar är de som uppfostrar. Och genom det blir man lik sina föräldrar. Biologiska eller inte så ammar man efter de människor som uppfostrar en och på så vis formar den man är. Hur föräldrarna är som personer påverkar oss också. ” Barn gör inte som du säger utan gör som du gör ” är ett väldigt bra citat! 🙂
Jag är glad att du är du. Skatan som Eva! 🙂
Och jag är glad att jag är jag. Och att jag är jag som jag är av det jag varit med om. Även om jag kunde varit något annat jag om livet hade tett sig helt annorlunda 🙂
KRAM!
Jo, visst är jag glad att jag är jag. Som jag är just nu. Men tänker ibland över mitt biologiska jag … som jag skulle ha blivit om jag inte hade adopterats av just mamma och pappa … vem hade jag varit då? Det var därför jag fastnade för Dylan-citatet att … jag (den ”adopterade” Eva) var glad att jag inte var jag (den ”biologiska” Eva) … om du förstår vad jag menar.
Jag är tacksam över att leva och vara den jag är. Tacksam över hur allt har ”blivit”.
Kramar!
Vilket intressant inlägg, som jag nog kommer att återkomma till igen! Jag har också undrat mycket om det här som är jag genom åren. Trots att jag inte är adopterad. Ägnade mycket tid när jag var lite 6-7 år, redan, att funderar över hur det skulle vara att vara någon annan än jag, någon av mina kompisar, eller folk i affären. Jag försökte ofta låtsas att jag var någon annan. Kanske var det därför det dröjde så länge innan jag fick något grepp om vem jag faktiskt var…
Jag tror att många, kanske de flesta, har de här funderingarna. Åtminstone någon gång i livet. Och fortfarande kan jag sitta och titta på människor … senast nu i Thailand … och försöka ”krypa in” under skinnet på dem och ”vara” hon eller han för en stund.Jag tror, tvärtom, att den här medvetenheten om att ens jag inte är fix och färdigt, oföränderligt, snarare gör en mer mogen och förstår vem man är … man är ett jag som skiftar genom olika perioder i livet. Man är många. Jaget är aldrig färdigt … Det är meningen att det där greppet om livet inte är så lättfångat … 🙂
Tänker jag.
Kram!
Jag sitter och funderar när jag läser hur du känner. Man kan kanske inte förstå det när man som jag alltid har haft min släkt runt omkring mig och inte tycker att det är något märkvärdigt med det. Jag har inte heller funderat så mycket på vem jag är. Jag tror att jag rätt och slätt har sett mig som Anita i Fisksjön tillhörande naturen och marken och livet. När jag läser bloggar inser jag med fasa att jag verkligen inte är varken kulturell eller djup utan låter livet rulla på utan att fundera så mycket över det. Livet ska vara lätt att leva vet du. Ibland kan jag möjligen fundera över varför just jag ska ha så lite pengar men jag har ju mitt paradis och en bil och en härlig glad släkt och massor med vänner. Vad kan man mer begära egentligen. Man kan ju inte få allt.
Nu är ju inte för inte Skogsnuvan, i ett med naturen och djuren och platsen du växt upp på … och djup som den djupaste skogstjärn i dina reflektioner och tankar om livet däruppe hos dig.
Att ha det så tryckt med en härlig glad släkt och massor med vänner både döda och levande, att kunna se ”bortom bergen” och tyda tecken om framtiden och och … tja … vad kan man mera begära. Då är man ju ”rätt och slätt Anita i Fisksjön”.
Kramar!
* läser ♡
Och tänker på hur jag känner mej OLIK mina föräldrar trots att jag inte är adopterad .Har ingen nulevande släkt ing som känns lik mej.
Var närmast min mormor och farmor ..farfar men tror inte jag heller liknar dem speciellt mycket vad det gäller utseende.Svårt att jämföra då tiden … sättet att leva ändrats så mycket
Jag är inte lik mina också adopterade syskon vare sig utseendemässigt (förstås) eller till sättet trots att vi vuxit upp i samma familj men jag känner ändå en slags samhörighet. Nu i mogen ålder (jag har ändå hunnit bli 68 år) känner jag att jag ändå har en ”kärna” som är jag och som man kanske kan kalla min ”själ” om jag var religiös. Det är den jag har att utgå ifrån när jag ”övar upp” mig att bli en bättre målare/skribent eller hur jag nu känner att jag vill uttrycka mitt ”jag”. Flummigt värre … men det är så mina tankar går. Tack för din kommentar här hos mig … Nu följer jag dig också.
Kram!