Skatan är rastlös. Kan inte läsa, inte gå ut … inte göra någonting. Bara sitta här vid datorn och planlöst bläddra bland bloggarna, skriva några kommentarer här och där.
Men ingenting känns braaa. Ingentin ääär bra.
Hon lider ta-mej-fan … nu tog Skatan i för Kung och Fosterland … av porttraumatisk stress redan innan. Då heter det förstås traumatisk stress om man skall vara kitslig och noga.
Och det skall man ju.
Redan i natt sa hon till den stackars Mannen som hon väckte i sin vånda.
– Vad skall jag göööra? Skall jag sluta blogga. Jag har ju ingenting att säga längre. Känner mig helt tom. Saxar bara uppslag och idéer från andra … är helt dränerad …
Och så började hon gråta.
– Sååå farligt är det inte. Du skriver ju bra …
Och så vände Mannen sig på andra sidan och snarkade vidare.
Skatan går INTE med håven. Hon vill INTE höra några tröstens ord den här gången. För hon skulle ändå inte tro på dom. Just nu. Försäkringarna.
Skatan har blivit besatt, beroende. Trots att hon egentligen inte har något att säga, säger hon det med så många ord hon bara kan ”bajsa ur sig”.
En riktigt ordbajsare har hon blivit.
När hon och StinaFina gick Morgonrundan i morse sa hon till sig själv att det var hög tid att läsa igenom sina anteckningar från Skrivarkursen på Fridhem förra sommaren. För att få lite skrivardisciplin.
Men än har hon inte gjort ens det …
Så ramlade Skatan över … nej, inte ramlade. Så sökte hon sig till sin guru, om hon får säga så, Bodil Malmsten, och kunde som vanligt inte låta bli att citera.
”Det är bara för mycket.
Helt för mycket.
Jag tänker att när bröllopsyran är över, då måste svenska media – var och en för sig, varje enskild så kallad journalist och kåren i dess helhet läggas in för posttraumatiskt stressyndrom.
Vad ska det bli av alla så kallade journalister efter bröllopet, vad ska de ta sig till med sina liv, vad ska de skriva om?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag inte är död.
Än.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.” ( Bodil Mamsten i inlägget Nere på stan igen sin blogg Finistère)
Det är förstås det det är.
För mycket på alla håll och kanter.
Har det inte varit en massa nonsensprogram på TV kvällarna igenom om bröllopet som snart är över … eller fotbollen i Sydafrika som inte heller den kan intressera en skata som Skatan … så har det varit mycket på hemmaplan.
Och detta överflöd av strunt och nonsensprogram och så kallad nyhetstäckning i svensk media … alla dessa program om noll och ingenting egentligen som utan vår egen förskyllan smugit sig på, överfallit oss så att det nästan varit omöjligt att värja sig … har bara blivit för mycket.
Och fått Skatan att drunkna. Inte på grund av programmen i sig kanske … men sammantaget … med det på hemmaplan.
Bodil Malmsten frågar sig vad alla så kallade journalister skall göra efter bröllopet. Vad ska de skriva om?
Vad skall Skatan skriva om. Hon har inte skrivit tidigare så mycket om vad som kommer att hända med de där två lyckliga idag.
Det är inte deeet.
Hon har på sista tiden inte skrivit om så mycket ”eget” heller. Men ”ordbajsat” det har hon gjort.
Hon kanske skall sluta att just ”ordbajsa” och bara skriva.
Lite stramare, lite mer disciplinerat, lite kortare.
För skriva måste hon.
Det bara är så.
Skriva måste hon … till varje pris.
Hon vet ju att hon inte är död.
Ӏn.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.” (Bodil Malmsten)
Skatans tankar 
Tror att alla kreativa själar genomgår faser och stadier som denna du befinner dig i (och beskriver)…
…och just genom din framställning har du faktiskt tagit upp ett ämne som är intressant (för läsaren) i och med att det ger ännu en inblick i ditt tänkande!
Och (som jag nämnde för en annan bloggvän) en torka, eller depp-period, ser jag idag som en form av ”återuppladdning” av de egna batterierna…
Ha det bäst och bara följ strömmen ett tag!
Kram!
Det skall jag försöka göra … följa strömmen ett tag! Det är väl så att det går upp och ner … och det har det ju gjort förut också … Men man glömmer mellan varven.
Kramar!
Jag tror jag vet vad du går igenom. Har själv varit igenom diverse faser vad gäller bloggen; stunder då man haft något att säga, stunder då man velat testa idéer, stunder då man velat vara seriös och andra stunder då det känts skönt att bara blajja på om vad som helst utan några särskilda tankar bakom. Men så kommer det tillfällen då det där blajjet känns pinsamt och man börjar tycka att man lika gärna kan lägga ned bloggandet då man inte har något ”vettigt” att komma med. Stunder då man tycker man är pinsamt dålig, ointressant och innehållslös. Det är ibland perioder då orden tar slut, idéerna sinar och ibland kan det vara svårt att komma igen efter en sån runda. Andra gånger intalar jag mig själv att låta bli att blogga – göra uppehåll. Då händer det att prestationskraven släpper och jag blir sugen igen efter bara ett par dagar. Så vad vill jag säga med det här? Tja, det går i cykler, det där med bloggandet och lusten och självkritiken. Upp och ned. Jag försöker att ge mig själv lite utrymme, ha bloggen som en lekhörna för mig själv såväl som andra. Inte ta så hårt på att prestera bra texter. Ibland är man bra, ibland är man mindre bra. Men jag tror inte (hoppas inte) att läsare bedömer mig lika hårt som jag själv. Det kan ibland vara svårt att bedöma sig själv och sitt bloggande när man står mitt i det. Kanske är det inte ens upp till en själv att bedöma utan man ska låta andra göra det? Med lite avstånd, tid och distans så brukar det hela falla på plats.
Jag hoppas och tror att du finner lusten igen. Men krysta inte fram den. Slappna av och gör något annat en stund. Infall och idéer kommer när man minst av allt anar det.
Ledsen om jag blev långrandig. 🙂 Stor kram på dig.
Till Lilla Blå!
Jag tycker a l d r i g att du har nåt vettigt att komma med!
Till storabh!
Jag hoppas det här var en komplimang till Lilla Blå om än en något skruvad sådan. Det finns ingen som skriver som Lilla Blå så … ja jag kan inte ens uttrycka hur bra hon skriver och hur mycket just VETTIGT som finns där under ordlekarna och uttryckt med hennes alldeles egna speciella avundsvärda stil För att inte tala om Pål Pommac och de andra av hennes mjaa … vänner …
Så verkligen!
Du blir aldrig långrandig, Lilla Blå, och jag blev glad över dina ord.
Det går i cykler … allt … även bloggandet. Du har så rätt så. När jag läser andras bloggar och sen kommer tillbaka till min egen kan jag ibland bli mer än självkritisk och tycker att jag är långrandig, tråkig och vad sjutton … har jag egentligen att komma med.Men som jag skrev någon annanstans så är jag är jag är jag är jag. Inte så mycket att göra åt och inte fullt så usel jämnt som jag ibland inbillar mig. Jag gör som Robban och du föreslår …
Jag kommer bara vara, slappna av och göra något annat kanske … och följa med strömmen ett tag … så får jag säkert nya impulser och nytt ”mod”. Jag har redan fått lite mer av den varan. Tack vare er …
Men nu var jaaag långrandig igen, precis det jag tyckt jag varit på sista tiden.
Massor av kramar!
Slutet gott, allting gott! Dvs, skatan måste skriva!
Alla vi som gillar att lägga ägg, nej… menar ord, kan inte bara gå emot naturens tvångslagar. Däremot är det givetvis alltid frågan hur, var och varför vi skriver.
Ja, skriva kan jag nog inte låta bli. Men jag skall försöka att inte vara ”så sträng” mot mig själv. Man kan ju inte alltid ha orden i sin makt eller idéer för den delen.
Men inte kan jag sluta blogga inte.
Kramar!
Bodil är kanon (trots att jag är pacifist). Det kanske vore dags att fördjupa sig i skilsmässor?
Bodil Malmsten har alltid något ”för mig”. I uppgång som nedgång eller vad jag skall säga.
Skilsmässor? Hmm … om du menar från bloggen blir det ingen. Kanske en paus fast knappast det heller. Och från Mannen … du tänker på vad jag antydde ovan och skrev om att det var mycket nu tillsammmans …”med det på hemmaplan”. Nej, även om det var mycket nu även på hemmaplan och därmed även inbegriper Mannen så …
Det är inte aktuellt.
Kram!
Kanske det är dags att göra som Ingrid på Gotland. Dom har ju dagens tema lite då och då som nu då sommarnatten. Det finns ju massor att skriva om angående det till ex.
Man kan skriva om grisar och man kan skriva om tjuriga karlar eller vilken mat mat tycker är godast. Det är väl bara fantasin som sätter gränser. Du kan tex göra som Staffan i Stockholm. Ge dig ut på promenade i din hemstad och ta kort och berätta för oss andra. Så sätt igång. Inte är du tom på ord. Dom har bara fastnat på tvären ungefär som man får något i halsen. Hosta till och sätt igång.
Inte är jag tom på ord … nej, deeet är jag inte. Men orden måste ju också ha något att säga … inte bara blaj.
Tack för tipsen! Nu har jag ju redan flera ämnen att ”greppa”.
Host … host … sååå … Det kommer nog igång skall du se.
Kramar!
Håller med Lilla Blå; det går i cykler det där med bloggandet. Ibland tycker jag att jag har så otroligt mycket klokt att säga och ibland har jag absolut ingenting att säga och däremellan kan jag tillåta mig att bara blaja på lite. Och det är ju sådär vi är, så gott som alla av oss. Tokdjupa och totalt banala om vart annat. Och varför kan inte detta formuleras och visas upp i en blogg ibland, i detta mänskliga brus.
Jo … det är bara det att det knyter sig … fast nu börjar nog kanske knuten lösa upp sig lite.
Jag känner att om jag inte ”håller igång” … kommer jag aldrig att ”komma igång” och vågar liksom inte stanna upp och ”tänka efter”. Utan blajar på.
Det är väl det som kallas blogg-beroende.
Men nu har jag kommit på en lösning. Jag skriver fast jag publicerar det inte. Det får ligga på lager … och kanske dyka upp … redigerat … en annan dag.
För … skriva bör jag, annars dör jag …
Massor av kramar!