Det har redan gått två år sedan Margith dog och jag saknar henne så. Varje dag tänker jag på henne, som hon var, vad vi gjorde, hur vi skrattade och pratade och vilka goda vänner vi var …
Så tidigt i morse … samma tid som hon dog… ”Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa (Margith) upp ögonen. Tittade rakt in i Livs (Evas). Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.” … var jag där, på den vackra kyrkogården och hade en stund tillsammans med henne i den redan varma soliga morgonen.
Jag satt där i solen och tänkte på allt vi hade tillsammans och var glad och tacksam att vi möttes, såg varandra och blev vänner, att hon funnits i mitt liv …
Skatans tankar 
När man kommit så långt att man inte bara saknar utan är tacksam för det man hade då har man kommit en bra bit. Ni kommer att träffas igen på en annan plats i ett annat liv.
Beklagar sorgen å det varmaste…
Samtidigt som det värmer hjärtat att du nu kan glädjas åt er tid tillsammans, livet är ju vackert så: Även om kroppen försvinner så lever minnena kvar
Vad fint du beskriver din saknad, det känns som att du börjat leva med saknaden som en naturlig del av livet. Den försvinner ju inte – sorgen och saknaden, man lär sig bara leva med den.
Kramar!
Du skriver så vackert. Att kunna glädjas åt det som varit, som man har haft, är ju som Skogsnuvan skriver, att ha kommit en bra bit. Och det man har haft har man ju alltid, liksom.
Kram!
Jag har förstått att ni hade en alldeles speciell vänskap och att du vårdar hennes minne med tacksamma tankar för de år ni fick tillsammans.
Varm kram!
Det är skönt att ha en plats att gå till, att få sitta ner en stund och fundera eller bara prata lite.
För mig är närheten lika tydlig trots att det är länge sedan jag miste mina älskade nära.
Jag skrev på Facebook om din saknad. Det är tungt att mista sina nära och kära. Det vet vi båda. Men dom finns i våra hjärtan för alltid och det känns skönt. Kram
Så fint skrivet! Jag blev så tagen… För två år sedan på vägen till Peace and Love kom jag att tänka på Margith. Jag ringde farfar och frågade var hon låg. Fick då veta att hon inte var i Borlänge… Dagen efter får jag beskedet… Jag hann aldrig… Så overkligt.
För mig var Margith en stark och otroligt levnadsglad människa. Full fart och fläkt med en oerhörd framåt anda. En person jag såg upp till trots att vi inte setts så mkt de senaste åren. Hon inspirerade verkligen.
Kramar till dig