Lily Allen hade sin stund på scen en timme före Patti Smith.
Och tur var det …
Annars hade det känts ännu mer … ännu mindre engagerat än det ändå kändes som att det var.
För det första var hon försenad vilket är pest på en festival med sitt tighta tidsschema … Vi passade på att slå ett rekord i flest antal människor som yogade samtidigt medan vi väntade … eller det var innan hon skulle ha dykt upp. Så publiken hade djupandats och var coolare än cool …
Ändå ville det sig inte riktigt där hon stolpade runt på skyhöga platåskor och verkade som hon tappat bort sig själv. Lily hade nog kommit ”ur rytm” ordentligt på grund av den där förseningen …
Men bra var hon ju förstås … ändå. Trots den där känslan att hon ändå inte riktigt var där …
Skatans tankar 
Oj. Det lät inget vidare, nej. Jag föll för hennes musik när jag hörde ”The Fear” på radio och började kolla upp resten av hennes musik – ovanliga texter, frispråkigt och udda men inte precis för att chockera, kändes det som. Och jag gillade att hon gjorde sig själv känd via MySpace och skrev allting själv. Sedan betedde hon sig som ett omoget pucko och la ut fula bilder på Courtney Love m.m., någon sorts personligt tjafs som blev offentligt och då tyckte jag det började bli för fånigt. Men en del av sångerna är verkligen speciella och välskrivna, udda, och hon är otroligt tonsäker.
Hon hade inte haft någon spelning ”live” sedan i mars och så den här förseningen. Det måste ha känts en aning brådstörtat när hon väl kom ”till skott”. Man kan ju inte alltid vara på topp. Hon fick i alla fall tre stjärnor eller vad man nu får i Aftonbladet. Så helt uselt var det förstås inte.
Kramar!
Vet inte vem det är men en aning ”borta” ser hon ut att vara på bilden.Eller det var nog någon annan som såg en aning borta ut, verkar vara av ett annat kön.
Ja … ha ha haa … det var ju yoga-killen ju … Han som ville slå något rekord med flest människor som yogade samtidigt.
Kramar!