som jag kallar
Rötter
Från någonstans
i tiden är vi…
Tiden av någonting.
Det finns viskningar
som smygande tar sig in
under huden…
Någonstans är tiden levande,
men vi omringas av klagoskrin,
där allt förväntas vara himmelriket.
Livet, döden
dansar oss samman
i en skön förening.
Kvar på jorden står vi
av idag…
Någonstans från tiden.
Någonstans av någonting,
där finns vi.
Av idag, i tiden.
I allt detta vi kallar någonstans…
Skatans tankar 
Mmm… Tänkvärt. Sant.
Jag hoppas Marie samlar sina dikter … tankar … och ger ut dem … publicerar dem tillsammans med sina fantastiska fotografier. Besök hennes blogg … det är en upplevelse.
Kram!
Dikten passar också väldigt bra till ditt telegram som jag minns du visat innan. Var det från din pappa?
Kram
Ja. Jag ”träffade” inte min pappa förrän jag var över ett år. Det här telegrammet skickade han från Shanghai när det var klart med adoptionen i slutet av 1946 …
och det tillhör en av mina ”klenoder” …
Kram!
Hon skriver verkligen fint Marie, och fotar! Kram
Ja-a 🙂 Kram!
Fin dikt och jag förstår att det är viktigt med rötter. För mig är det liksom självklart eftersom mina fötter verkligen har rötter ner till jorden där jag föddes och där min släkt funnits länge, länge.
Det var så roligt att träffa storaB och vi hade riktigt trevligt ska du veta. Synd att du inte var här. Hoppas att du snart kommer och att det inte regnar den här gången.
Ja snart kommer jag. Vi måste väl också snart börja kolla när det passar att jag kommer o s v … när det passar dig och när det passar mig … så jag kan köpa tågbiljetter. 🙂
Ha det …
Kram!
Puss puss, kära fågel, puss puss…
/Marie