Världen snurrar fortare och fortare och fortare för Skatan

och hur hon än flaxar halkar hon på efterkälken.

Igår fick hon veta att hennes biologiska far också var död.

Och det redan för ett helt år sedan!

Det blev ett konstigt sammanträffande i alla fall.

Rh4

Skatan och en väninna hade precis samma kväll som hon fick beskedet att han var död … via ett mail … kommit att tala om Skatans biologiska far  och hans märkliga vilja.

Och mitt i natten öppnade Skatan sin mailbox när hon låg sömnlös. Avsändaren av har ”släktforskat” om Skatans biologiska föräldrar och just denna kväll skickat en radda mail om Skatans rötter, främst på hennes morssida.

Bland dessa fanns alltså  en nekrolog över Skatans biologiska far.

Den ”märkliga viljan” som Skatans biologiska far gett uttryck för … och som de samtalat om …  var att Skatan inte skulle få  ta kontakt med sina halvbröder… varken när han levde eller efter hans död.

Detta var förstås något som Skatan inte kunde ”skriva under på” och lova och Skatans och hennes biologiska fars kontakt bröts abrupt.

Han skickade tillbaka alla brev från Skatan,  alla foton som han fått så nu har Skatan en komplett ”berättelse” om vad som hände vid deras möte för många år sedan.

Det tänkte han inte på.

Gubbstrutten!

Så här i efterhand har förstås Skatan resonerat om hans mentala hälsa. Han måste ju ha varit dement för att agera så ologiskt. Men … det vaaar hans yttersta rädsla ändå … att han skulle ”ertappas” med byxorna nere för så länge sedan … att sönerna skulle få veta att de också hade en syster.

Ja, herreminje …

Nu är allt fullbordat.

Och Skatan ska samla ihop sig och ta kontakt med sina halvbröder på sin biologiska fars sida.

Molnen kanske ändå skingras …

Idag är det Sonens namnsdag … regnmolnen tornar redan upp sig och det är drypande fuktigt i luften.

Det har inte blivit någon  pangsemester hittills … det har hänt så mycket … så mycket som ställt sig i vägen …

Karin förstås … denna oro, denna ovisshet. Skatan kan inte släppa tankarna på henne och är mera där än här.

Och så det här med vädret …

– Ska inte solen skina från en molnfri himmel hela tiden. Va?

Igår regnade det faktiskt inte … men så släpade de runt på ett paraply också … Det brukar ju vara så att har man glömt paraplyet hemma kan man vara alldeles säker på att det kommer regna och har man det med sig så regnar det inte.

Så kom Folke … Skatans halvbror … och hans Joy mitt i alltihopa.

Det var förstås planerat sen länge att Folke och Joy också skulle  komma till Koh Chang. De kände egentligen inte varandra, hade bara träffats några timmar  på begravningar, först på Nils’ , Folkes pappas begravning,  och sedan på vår gemensamma mammas och Skatan och hennes halvbror skulle nu äntligen träffas “på riktigt” . De hade förstås också talat  med varandra i telefon men det blir ju aldrig samma sak som att träffas.

Folke och Joy  dök alltså upp  mitt i all denna känslostorm och turbulens när Skatan inte hade något annat i huvudet än Karin och var frånvarande … borta … inte här. Det kommer säkert att bli bra och kul så småningom och redan igår, efter det att Skatan fått lugnande besked hemifrån att allt var på rätt väg med Karin, hade de en trevlig kväll med mat och öl på stranden och en inblick i varandras liv och leverne.

Och de har ju bara kommit till halvtid här på Koh Chang … så … Skatan ska väl inte kasta in handduken ännu …

Nu ska Skatan bege sig upp till ett it-café med sitt tröskverk till dator och försöka få in det här inlägget i bloggen som hon skrivit hemma på “kammaren”  i lugn och ro och tänker kopiera in så att det går lite fortare fram när hon väl är på nätet. Datorns urusla nätverkskort är det antagligen som trasslar till det för henne och gör det hopplöst att komma in på WiFi men nu ska hon få utnyttja ett fast nät och hoppas på bättre tur.

Att allt går lite fortare och smidigare …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan får bara inte glömma att ta med sig paraplyet när hon går.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sidhuvudet och Skatan

Julen 1947 var Skatans första jul nånsin. Hon var elva månader när hon satt i den där korgen tillsammans med taxen Snappy och tittade sig förundrat omkring.

Den julen har kommit att betyda och stå för så mycket.

För vem hon är och vem hon blev.

Även om Skatan ”alltid” vetat om att hon är adopterad har  det kommit att prägla henne mer än hon verkligen förstått tidigare.

När hon själv  fick barn och barnbarn kom tankarna tillbaka med förnyad styrka, på ett annat sätt och hon frågade sig många gånger

Vem ääär jag … vad är det som genom mig förs  vidare, släktled efter släktled?

Skatan bar alltid med sig de här frågorna men talade egentligen inte  med mamma eller pappa ”på riktigt”  om sina tankar och funderingar trots att det långt ifrån var tabubelagt … det var ju ingen”familjehemlighet” .

Hon kanske var rädd att missuppfattas, var rädd att de skulle tro att hon inte ”kände sig hemma” … Kanske var det därför som Skatan inte på allvar tog upp frågan, talade om den, ältade den … annat än inom sig, för sig själv, ibland med vänner, aldrig med sina syskon … förrän i vuxen ålder.

Ingen behövde ju  veta om det. Det ”syntes” ju inte utanpå att hon var adopterad, att hennes mamma och pappa inte var  hennes ”riktiga” mamma och pappa fast det inte finns några som ääär ”riktigare” än just de.

Det syntes ju inte.

Är det ingen som vet behöver det ju inte heller ha någon betydelse.

Eller?

Men det har betydelse … det har en fundamental betydelse att veta varifrån man kommer för att veta vem man är, har blivit.

Och att bära på den hemligheten hade betydelse. På många sätt. Hemligheter har alltid betydelse.

På senare tid  ”syns” det oftast att någon är adopterad … vilket väcker andra känslor, egna känslor förstås … men det är ändå ingen ”hemlighet”. När det inte syns och man inte vet, säger andra ibland saker som väcker förvåning …har synpunkter och åsikter om adoption, om adopterade … om ”riktiga” barn … som säkerligen inte barn som adopterats från andra kulturer och världsdelar får höra och tampas med.

Var alltså inte Skatan ett ”riktigt” barn?

Folk söker sina rötter. Idag är frågan på tapeten överallt. Det ligger i tiden.

Men det har alltid legat i tiden för Skatan

I program i TV  t ex , får kändisar eller ett gäng amerikaner söka sina rötter, i  Vem tror du att du är? och Allt för Sverige … och i tidningarna skrivs det om betydelsen av att veta sitt  ursprung,  som här i DN:  Obama söker sina rötter i Afrika

Och det  tycks  inte bara viktigt  att söka sina rötter, ett behov som kanske alltid varit viktigt.

Nu handlar det väldigt mycket om att kunna ”skaffa”  egna barn, egna biologiska barn … till varje pris …

Hur svårt det än är så verkar inte priset vara för högt att själv få bära och föda fram sitt eget biologiska barn.

Biologiska  Barn till varje pris … är det som gäller.

Kosta vad det kosta vill.

När de här bilderna togs julen 1947 var pappa i Kina … mamma firade jul med mig och min äldre syster och Snappy utan sin man och vår pappa.  Och det var först nu som mamma vågade glädjas över att ha fått en dotter till.

Doris, min biologiska mamma, hade haft väldigt svårt att bestämma sig … det finns en brevväxling mellan henne och mamma där man kan läsa om hennes vånda … och först i november 1946 skrev hon på adoptionshandlingarna och mamma skrev till pappa att nu … nu först vågade hon släppa loss sina känslor. Nu först vågade hon älska sin Mansen, som Skatan kallades när hon var riktigt liten. Hon hade inte riktigt vågat det tidigare.

För … tänk, tänk om Doris ändrade sig …

Och pappa kunde äntligen skicka sitt telegram från Shanghai i Kina …

Först julen 1947 var han hemma igen hos sin familj, tror Skatan … (hmm … det skall hon kolla upp ) … och Skatan skulle få sin allra första julklapp av sin pappa

(Som ni säkert kan se är skaklarna nyare … Skatan har plockat och lekt med sin julklapp och de ”gick väl åt”  och nya fick täljas till och monteras 🙂 )

Det finns massor av brev sparade från brevväxlingen  mellan mamma och pappa under den här tiden, det finns också en brevväxling mellan Doris och mamma och det finns många fler tankar som Skatan säkert kommer att fundera över,  älta framöver.

Inom sig förstås … men säkert också här i bloggen.

Kan ni förstå det?

Att Skatan aldrig verkar kunna  bli riktigt klar med det? Färdig?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skatan har varit hos frissan

och klippt sig.

Ganska kort den här gången …

Och så färgat rötterna förstås …

Hon blev faktiskt riktigt nöjd … även om hennes blick blev lite ”stirrig” på fotot som hon tagit i spegeln alldeles själv.

Vad tycks? Inte så pjåkigt ändå … om hon får säga det själv. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Doris

Kvar på jorden står vi
av idag…

Någonstans från tiden.

Någonstans av någonting,
där finns vi.
Av idag, i tiden.

I allt detta vi kallar någonstans…  *

Strax före klockan elva igår kväll  ringde min halvbror Folke och berättade att Doris, min biologiska mamma,  hade dött, hade lämnat det här livet, gått bort … lugnt och stilla efter att ha varit sjuk så länge så länge …

Hon hade fått komma till  ro …

Hur mycket man än förbereder sig, hur mycket man än vet att slutet är nära för en mamma eller pappa,  känns det ändå  så plötsligt, så overkligt och redan tomt och väldigt sorgligt.

Och jag hade inga ord att trösta Folke med … att säga.

Vad finns det att säga?

Jag själv hann aldrig lära känna Doris ordentligt innan hon fick sin stroke men vi hann  i alla fall träffas och hon hann berätta om sig och sitt liv, om min morfar och mormor och mina mostrar och förstås om hennes barn, mina halvsyskon som då ännu inte visste att jag fanns.  Först när hon fått sin stroke fick de veta …och det var nog inte lätt.

Det var inte lätt för henne.Och det var inte lätt för dom.

Men jag är väldigt glad att hon gjorde det för nu finns jag för dom och dom för mig …

Deras mamma är död … och min med på sätt och vis.

Hon blev ju aldrig bli min riktiga mamma för det finns bara en som var min mamma, men ändå. Jag tänkte att det var så sorgligt att vi aldrig riktigt hann träffas, att hon skulle få den där stroken som förändrade henne som hon var när vi möttes först, att vi träffades så sent i livet  …

Nu får jag lära känna henne genom dom … mina halvsyskon.

***

Då var det också desto roligare … konstigare …  när jag träffade min biologiska mamma och upptäcka att jag verkligen talade och hade samma röst som hon … :-) … Egendomligt men så var det. Både Mannen och F, Brorsan, sa det vid något tillfälle.- Ni har samma röst, du och D … ni talar på samma sätt liksom …

Så jag var alltså lik både min mamma och min biologiska mamma på rösten

Arv och miljö. Miljö och arv … **

* Diktraderna  är skrivna och ingår i en längre dikt av Marie Rosenqvist

** Citat från inlägget  Men jag föddes och det är jag ju glad för

Dagens dikt

av Marie Rosenqvist

som jag kallar

Rötter

Från någonstans
i tiden är vi…
Tiden av någonting.

Det finns viskningar
som smygande tar sig in
under huden…


Någonstans är tiden levande,
men vi omringas av klagoskrin,
där allt förväntas vara himmelriket.

Livet, döden
dansar oss samman
i en skön förening.

Kvar på jorden står vi
av idag…
Någonstans från tiden.

Någonstans av någonting,
där finns vi.
Av idag, i tiden.

I allt detta vi kallar någonstans…


Men jag föddes och det är jag ju glad för …

Vinna eller försvinna

Jag är faktiskt något besatt … om man nu kan vara ”något” om man är besatt … av det här med att ”söka sina rötter”.

En egendomlig besatthet kan tyckas … men hos andra som söker sina rötter,  hittar jag tankegångar som kunde ha varit mina …

Man vill veta … helt enkelt hur de vaar … föräldrarna … hur de  såg ut, levde … och så vill man vara lik … hitta likheter.

Det fanns väl inget härligare när jag var barn när jag fick uppleva den där känslan … stoltheten … när någon sa …

– Men vad lik din pappa du är …

eller

– Du pratar precis som din mamma, du har preciiis hennes röst

och jag kunde le i mjugg 🙂  för jag visste ju … att jag inte kunde vara lik … och känslan av tillhörighet …  den som alla barn kanske saknar under vissa perioder … den  fick jag ju … då. Den bekräftades. Ännu mer. Jag hörde till. Min familj … hur som … trots allt. Jag hade ju till och med blivit lik … pappa … och pratade preciiis som mamma.

Då var det också desto roligare … konstigare …  när jag träffade min biologiska mamma och upptäcka att jag verkligen talade och hade samma röst som hon … 🙂 … Egendomligt men så var det. Både Mannen och F, Brorsan, sa det vid något tillfälle.

– Ni har samma röst, du och D … ni talar på samma sätt liksom …

Så jag var alltså lik både min mamma och min biologiska mamma på rösten

Arv och miljö. Miljö och arv …

Brorsan

… ringde häromdan.

Inte brorsan … inte han som jag har kallat brorsan sen alltid … utan min biologiska bror som ju egentligen inte är … inte blev  … eller hur jag ska kalla det … min brorsa.

Vi pratade säkert närmare en timme där på min Morgonrunda med StinaFina som fick ovanligt vida ramar för sin upptäckarlust … eftersom matte ju var djupt engagerad ”på annat håll” …

Först trodde jag det hade hänt min biologiska mamma något. Hon ligger mer och mindre borta från världen efter en stroke för flera år sedan och talar inte ens längre … enligt ”brorsan” som ju håller kontakten med henne på ett helt annat sätt än jag gjort.

Förstås … men ändå …

Skam till sägandes.

Jag skyndade mig också att säga till honom att jag hade tänkt ringa honom sååå många gånger … och det hade jag … men att det ena eller andra kommit i vägen och ju längre tiden hade gått så … osv osv …

Ja, ni vet …

Efter de där inledande urskuldande fraserna från mig talade vi med varandra om ditten och datten och det var som om vi snackat med varandra senast igår … eller åtminstone alldeles nyss …

Vi tycks faktiskt känna varandra fast vi bara har träffats en enda gång ”på riktigt”

Är det blodsbanden … ?

Det är något som jag aldrig kan tro på … att det skulle vara så.

Visserligen snackas det  mycket genetik nuförtiden men ändå …

En tanke, en tankeparentes,  som jag bara måste ta med här är … att någonstans  … läste jag något som jag inte kan hitta eller spåra fast jag har bläddrat i varenda tidskrift och tidning som finns kvar i högarna… en väldigt egendomlig sak … nämligen att en farmor lär bry sig mer som sin sondotter som har mer gemensamt DNA med henne än sin sonson som inte har så starka band ”genetiskt” med henne som sin syrra. Man hade gjort undersökningar på barn som vuxit upp hos sina farföräldrar och sedan undersökt vetenskapligt på nåt sätt …

Visst låter det helknäppt …

Alla vi adopterade barn skulle då … rent logiskt alltså … eftersom vi inte har något gemensamt DNA … skulle inte kunna få samma varma kärlek och väcka samma omsorgskänslor som om vi varit biologiska barn med DNA i rakt nedstigande led. Och knyta samma varma starka band till varandra … som helsyskon i en kärnfamilj där mamman var ens ”riktiga” mamma och pappan var ens ”riktiga” pappa.

Men nu kom jag av mig och bort mig …

”Brorsan ”, som jag faktiskt inte tänker på som en sådan … så jag kallar honom F i stället … och jag pratade på och vi upptäckte hur lika vi var i många saker, spontaniteten, intressena, sättet att se på världen o s v  o s v … och vi tyckte båda det var tråkigt att vi inte lärt känna varandra tidigare  … F sa bland annat att oj … vad han skulle sett upp till en storasyster som jag … 🙂

F hade också en underbar pappa som alltså inte är min pappa på något sätt och det var tack vare hans öppna sinne och generositet som jag fick så bra kontakt med min biologiska mamma  när jag som vuxen vågade mig på att söka den kontakten … Det var synd att jag inte vågade ta den kontakten bra mycket tidigare för då hade vi … Foch jag …  med all säkerhet också lärt känna varandra  mycket tidigare…

Men nu är det som det är … och man skall inte gråta över spilld mjölk … Bara se till att man håller kontakten ordentligt … ringer lite oftare, kanske träffas också  då och då fast vi bor långt ifrån varandra …

Snart  fyller ”brorsan” sextio år också …  och knappar in  … så det gäller att sätta fart …