Vänner!
Som en kommentar till alla fina kommentarer på mitt förra inlägg gör jag ännu ett inlägg istället.
Jag hade inte förstått, Ingrid, att din yngste son är homosexuell men jag förstår att du är glad över alla dina barn även om det säkert var ettjobbigt besked när han berättade eller ni förstod. För man visste ju att det skulle bli ett tuffare liv, ett svårare möte med samhället, alla fördomar o s v. Nu vet jag inte hur gammal din son är men när Thomas (född -49) som min bror hette, han som dog vid 38 års ålder och var homosexuell, ”kom ut” var homosexualitet fortfarande klassat som en sjukdom (1979 upphörde det att klassas som en mental sjukdom)
(Thomas med vår äldsta dotter Karin 1974)
Hela sextiotalet var ju en brytningstid och slutet av det decenniet och början av nästa med sin flower-power och alla droger och ungdomsrevolterna gjorde att Thomas, som … det har vi förstått efteråt … hade det mycket jobbigt med sin sexualitet … försökte ”fly” från den ångest han bar på genom ett utlevande destruktivt liv med mycket alkohol och droger. Man skall inte ”skylla på” tidsandan men den bidrog nog en hel del till hans tragik … och att homosexualitet var tabu och klassat som en mental sjukdom. Han försööökte verkligen bli hetero under perioder men ni kan ju själva förstå hur det slutade.
Det är säkert fortfarande tufft för många att först förstå och erkänna det för sig själva och sedan berätta för sin omgivning och framför allt möta vänner och arbetskamrater som inte vetat … men det blir fler och fler förebilder och naturligare och naturligare att ens vänner inte har samma sexuella preferenser som man själv.
Flickor har ju alltid varit mera fysiska i sin vänskap och har kanske haft det lättare även som homosexuella och kanske inte heller känt att de behövt deklarera sin sexualitet eftersom det inte är lika tabubelagt att kramas och ta i varandra som kvinnor, vare sig man är lesbisk eller inte. Och att bo ihop utan att någon har ”misstänkt något”.
Alla homosexuella har ju olika personligheter och är sannerligen inte ”likadana” och kan inte heller dras över en kam. Och många gånger tycker jag att det fortfarande görs dessa generaliseringar om hur man ääär om man är homosexuell.
Ett tag tyckte jag att de glammiga, glamorösa, utlevande (se SvD om Bögarnas värsta vän är tillbaka) … fick ta för stor plats i debatterna och bli de främsta representanterna för de homosexeulla när det också fanns så många homosexuella människor som levde sina stilla liv tillsammans kanske … som Svenssons eller Petterssons eller … tja, som vilka som helst.
Då var det flera saker som var tabu och som de måste värja sig mot …inte bara åsikterna om deras sexualitet utan också den förmodade livsstilen och promiskuiteten som klistrades på de homosexuella per automatik … bara för att de gillade någon av samma kön.
Tiderna har i alla fall förändrats och det blir bara bättre och lättare att vara annorlunda än ”normen” eller hur jag skall uttrycka det. Snart kommer det vara lika okontroversiellt … hoppas jag … att vara och leva som homosexuell som att vara och leva som hetero.
Förresten kom jag ihåg en sak värd att berätta i det här sammanhanget …. en sån här presentation på en arbetsplats skulle nog inte ha kunnat hända på sjuttiotalet:
Min dotter har fått en ny chef, en ung man som presenterade sig för sina medarbetare och berättade om sig själv och sin tidigare karriär, vad han hade för planer och ville med jobbet och om sitt familjeliv … att han var gift och levde med sin man … vad han nu hette, men ännu inte hade några barn.
Jag tycker det var helt fantastiskt och känner mig ibland en aning bitter när jag hör såna här berättelser och tänker då att om Thomas ändå bara hade varit några decennier yngre … vad mycket lättare han skulle haft det … vad mycket positivt som har hänt … och vad som hela tiden händer och vad mycket naturligare och tolerantare och öppnare ändå samhället blivit under dessa år som Thomas varit död.
Skatans tankar 
Även om människan (vi), anser oss stå högt över djuren eftersom vi har genomgått/genomfört en otrolig utveckling av vår värld. Då tänker jag först och främst på den tekniska utvecklingen, från grottmänniska till att bl a ha varit och trampat på månen. Vi har diskuterat filosofiska spörsmål i tusentals år, abstrakt tänkande som matematik och diverse andra vetenskaper genom åren.
Samhällstrukturen har förändrats från storfamiljer/ flergenerationsboende, boendemönster (från landet till staden), vi förflyttar oss över väldigt stora avstånd och mycket snabbare.
Men när det gäller gruppdynamik och gruppbeteende är vi fortfarande ett flockdjur med betoning på djur.
Att utse någon till hackkyckling, att ifrågasätta andras beteende, klädval, intressen mm enbart för att de inte ”passar in” i normen, att se det som är annorlunda som ett hot.
Visst, det går att förklara rent biologiskt med hur livet såg ut på grottmänniskornas tid, men med tanke på den övriga utvecklingen vi gått igenom borde vi kunna bete oss mer mänskligt och mindre djuriskt.
Vi borde kunna överse och stoppa undan instinkten att ”det som är annorlunda – är ett hot”.
Att se på andra som en potentiell vän för livet, en utmärkt möjlighet att lära sig nya sker, att få nya erfarenheter och insikter.
Att se mänskligt på andra människor och se människor med ett mänskligt perspektiv!
Ja, som människa borde man kunna sätta sig över sina ”djuriska” instinkter att stöta bort allt som är lite annorlunda mot en själv … om det nu ääär djuriska instinkter eller bara mänsklig rädsla för det som tycks främmande.
Så det gäller att vi alla är vaksamma och dyker ner på all mobbing och våld … både psykisk och fysisk … som en del utsätts för av bara den anledningen att de är homosexuella.
Kram!
Försöker tänka till om jag känner någon homosexuell men kan inte komma på någon. Det finns säkert någon jag inte vet om för i den här hårda miljön jag levt i så tror jag knappast någon vågat erkänna det.
Det är som du säger. Leva och låta leva. Huvudsaken att det finns kärlek och omsorg.
Js det är huvudsaken. Kärlek och omsorg och Leva och låta leva … och det är säkert tuffare på landsbygden än i storstan … det kan jag tänka mig.
Kram!
Tack och lov att det är bättre idag men det finns ändå människor som är otroligt trångsynta och fördomsfulla. Men det går framåt och det ska vi vara tacksamma för. Även om det kunde gått fortare…
Kram
Det kunde gått fortare men det kanske accelererar i allt snabbare taktändå . Men i många andra länder förstås har de homosexuella det fortfarande väldig jobbigt.
Kram!
Jag tycker det fortfarande är modigt av alla dessa kvinnor och män som vågar vara homosexuella i en värld där det finns så mycket våld mot homosexuella. Och är det inte fysiskt våld de drabbas av så är det psykiskt med mobbing och utanförskap.
Jag reagerar lite på din kommentar Britt.
Det är inte en modig handling att vara homosexuell, det är ingenting man väljer för att visa sig modig. Man ÄR homosexuell och har inget val, utan det är något man måste leva med. Förhoppningsvis får man leva ett lika gott liv som alla andra.
Utsattheten är stor, men vi kan bara hoppas att det blir bättre med tiden.
/Ingrid
Britt och Ingrid! Jag tror Britt menade … fast det vet jag ju inte … att det är modigt att ”komma ut” … och jag tror framförallt att det är jobbigare på landsorten och längre norrut än i Stockholm … fast det veeet jag ju inte förstås. Att vara homosexuell är man ju vare sig man vill eller inte.
Det bliiir bättre med tiden … det är jag alldeles säker på.’
Kram!
Gör ett nytt försök. Det förra försvann helt plötsligt. Vill bara säga att min bästa tågkompis Ulf är homo och han är bara så trevlig och bra och även hans partner. Peder och jag var på deras bröllop då de äntligen fick ingå äktenskap. En fin upplevelse, som man aldrig tidigare varit med om. Fattar inte varför det finns människor som inte förstår detta med homopartner och dessutom ser ned på dem. De är ju vanliga människor som du och jag. Tänker på Thomas när du skrev detta inlägg och tycker synd att det gick som det gick. Saknar min bror. Vi hade mycket kul tillsammans hans sista år, Göran, jag och Thomas. Kanske inget du vet. Men vi umgicks en hel del hans sista sommar. Kram
jag har hört talas om era vänner Ulf och hans man men visste inte att du träffat Thomas hans sista sommar. Men det måste kännas bra att ha gjort det. Vi träffades ju inte så mycket eftersom vi bodde i Borlänge då men ibland blev det i alla fall. Trots att vi talade mycket med varandra anförtrodde han sig aldrig om sitt privataste privata. Så jag hade faktiskt inte en aaaning om att han hade det sååå jobbigt för mamma och pappa berättade inget heller.
Han var en fantastisk människa och det var verkligen så himla hemskt att han inte fick ge ”uttryck” för det utan allt elände.
Sonen har en tavla som han målat … en fantastisk tavla … och jag har en liten bronsskulptur.
Nu har han det säkert bra i sin himmel.
Kram!
Det var många kloka och fina ord både i kommentarerna och dina senaste inlägg. Jag har inte så mycket annan att tillägga än att jag ”GILLAR OLIKA”…..Kram!
🙂 Kram!