Den första vårdagen bryr vi oss inte om knoppar,
dikenas rissel hör vi endast förstrött,
och till och med lärksången skjuter vi upp till i morgon.
Vi står i blundande stilla i det stilla stilla solflödet,
med nacken mot vilken vägg eller trädstam som helst,
och vet ett enda: att ljuset inte svek.
Anna Greta Wide
Dikten hittade Skatan … en glittrande vattendroppe … en ispärla som solen speglar sig i … hos Eldklotter eller Soldansaren …
Det är den insikten som träffade också Skatan … precis så … ett ögonblick där i solen … insikten att ..
att ljuset ändå inte svek.
Åh!
Underbart och sant.
Väldigt vacker dikt.
Eller ska jag kalla det livets sanning?
Underbart.
kram
En första aning om att våren lurar bakom knuten. Solenb som värmer… Precis!
Kram
… och det är underbart 🙂
Kram!
Känner igen den dikten. Tror att jag hade den i min blogg ifjol vår.
Visst säger den allt som behöver sägas när man ”drabbas” av vårljuset 🙂
Kram!