Politiskt

Barn av vår tid
ur Utopia av Wislawa Szymborska

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener att politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt

Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Översättning Anders Bodegård och hämtad från Bodil Malmstens blogg Finistère

Skatan vet … men vägrar … har fått nog … tänker inte inordna sig, fångas in …  inte snärjas, inte engageras,  intrigera, reagera, kommentera alla dessa uppspel, utspel … hitan och ditan … från höger och vänster, från partier och block,  uppifrån och nerifrån … men kommer alltså inte undan …

… och kan inte riktigt låta bli 😦

Men det hade hon inte trott heller … för …

Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.

Däremot vägrar Skatan delta  i all denna cynism … i detta totala förakt för sansad argumentation, ja, i detta hat, i det oreflekterade, generella  klasshatet som hela tiden späs på och inte gör saker och ting bättre eller förändrar något … dessa hatfyllda inlägg i bloggar och kommentarer … de gör henne mörkrädd … man behöver bara läsa en del kommentarer till Peter Wolodarskis krönika i DN … för att tja …  vilja abdikera från allt vad politisk debatt heter.

Vad hjälper det att bara spy galla, häva ur sig otidigheter om än det ena än det andra  … utan att själv komma med vettiga argument om lösningar, alternativ …

2010 röstades det fram en regering (minoritetsregering) vars program och åsikter uppenbarligen  nästan hälften av de röstberättigade gillade … Drygt ett år har gått … oppositionen har varit förlamad av kända orsaker (Juholt) … och nu kommer den att kunna sätta fart igen ”på riktigt” … förhoppningsvis … med ny sosseledare och ny ledare för Vänstern. Och Skatan menar då rakt inte att man mellan valen ”ska sitta still i båten” utan att göra sin röst hörd men menar att  det får vara någon sans och måtta på hatfyllda utspel och pajkastning. Skatan tvivlar ändå på att få möta sansad kritik … men hoppas  på riktigt upprörd kritik och opposition när det gäller …  som nu i fråga om Reinfeldt pensionsåldersutspel, som Reinfeldt  … om det ska bli som han vill …  måste ha övriga allianspartier med sig i båten … plus någon från ”den andra sidan” för att få igenom. En f d LO-ledare som Löfven lär inte ”sitta still i båten” :-).

Skatan tror  inte heller … (”Vare sig du vill det eller inte har dina gener att politiskt förflutet”) … att  generna har den betydelse som man tillmäter dem. Inte heller miljön förresten har någon avgörande betydelse (även om hon naturligtvis inte kan bortse helt från den)  …för vad hon slutligen … nu alltså … kommit att tänka och tycka … efter  … nja … ganska ¨ ”moget” övervägande :-).

Att man är född på ”solsidan” behöver faktiskt inte innebära att man är blind och döv för hur det kan vara/är på ”skuggsidan”.

Verkligheten är aldrig statisk, en för alla given  …  inte för Skatan .. eller för dig … heller.

Skatan är Känsla med  en del… en hel del … Förnuft.

Faktiskt.

Hon  är  i det här sammanhanget färgblind … eller … hon blandar och tar hej friskt och det kan ge helt underbara färgställningar … tro henne!

Men visst … visst finns det politiska skitstövlar … av alla de färger.

Riktiga skitstövlar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

6 Replies to “Politiskt”

  1. Så länge vi har politiker som roffa åt sig………

    Men det måste bli ett slut med rofferiet som t ex landstingspolitikerna ägna sig åt! Senaste exempel här i Sörmland är t ex Jörgen Danielsson landstingspolitiker, går i pension vid 41år! med 35000 i månaden + 6 miljoner i kompensation.

    Vill vi ha ett Sverige med sådana förebilder, säg!

    margareta

    1. Nej det är verkligen skamligt … och ska man höja pensionsåldern så rejält ska det slå för ALLA … även våra politker. Rätt ska vara rätt.

      Kram!

  2. Den här veckan har jag mött en blick som var full av hat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den blicken, men den vill nåt med mig. Den kom ur en fjortonårig pojkes ögon efter att han hade fått sju rapp av en linjal vinande över sina händer. 

    Pojken heter Mats och han är en av bifigurerna i Martha Sandwall-Bergströms klassiska barnboksserie om Kulla-Gulla. I femte boken, Kulla-Gulla på herrgården, stjäl denne Mats ägg ur herrgårdens hönshus för att ge sin sjuka mor. Han är fattig, hans mor är fattig, han har fått drängtjänst på herrgården men han spolierar den genom att stjäla. Patron tar honom i upptuktelse; sju rapp för att inpränta det sjunde budet i hans sinne: du skall icke stjäla!

    Kulla-Gulla, hjältinnan, blir vittne till händelsen; ett barn får stryk av en vuxen, en underordnad blir bestraffad av sin överordnade. Hon har redan sett det många gånger, det är vardagsmat i hennes värld. Men i just denne pojkes ögon händer någonting som hon inte har sett förut. Straffet gör honom inte ödmjuk, får honom inte att gråta. Slagen gör honom inte lydig, istället: hat. Pojken böjer sig inte, pojken tystnar inte. Istället gör han det oerhörda; han häver sig fram och spottar patron i ansiktet.

    Och han talar, han talar om den erfarenhet som har fått honom att stjäla äggen: koa är död och mor är så sjuk, och vi behöver äggen bättre än ni. Så skriker Mats, sen springer han iväg; hem till stugan, till sjukdomen, fattigdomen. Kvar blir Kulla-Gulla grubblandes över vad hon sett, hon tänker att Mats hat var ett sånt hat som den känner som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta. Hennes slutsats blir att somliga människor är skapta på ett vis, somliga på ett annat.

    Men oavsett skapnaden är det Mats säger sant; han och hans mor behöver hönshusets ägg så mycket mer än patron i sitt överflöds rikedom. Om Mats inte hade känt hat mot den rike patronen, mot den samhällsordning där vissa har tjogvis av ägg och andra har intet, så hade han kanske likväl stulit – men han hade inte kunnat motivera sin stöld, han hade inte kunnat göra en berättelse utifrån den, han hade inte kunna ge sin handling en mening. Det är ju det berättelser gör, ger handlingar mening, skriver in dom och oss i nånting större, nånting sammanhängande, nånting som överskrider det enskilda jaget. 

    Den berättelse som skrivs utifrån hat ser annorlunda ut än den som skrivs utifrån hatets motsats, vilket som ni vet inte är kärlek utan liknöjdhet. Om man underkänner berättelsens motor och drivande kraft så underkänner man också berättelsen. Och om berättelsens motor och drivande kraft över huvud taget inte går att få syn på, så kan vi inte heller få syn på berättelsen; då ser vi bara disparata, till synes galna handlingar utan mening. 

    Jag tänker på äggtjuven Mats hat och jag känner att jag tycker om det. Jag tycker om att han inte böjer rygg inför patronens rapp med linjalen över stjälande händer. Jag tycker om hans spott. Jag tycker om att han därmed skapar en berättelse som inte är lydnadens, utan upprorets berättelse. Men det är hatet som skapar den berättelsen. 

    Varför säger jag men det är hatet som skapar den berättelsen? För att jag vet att hat är en klandervärd känsla. Jag har lärt mig det, att hata är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Att över huvud taget vara arg är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Till och med att bara vara negativ är ganska barnsligt. Är det någonting som är påbjudet av denna kultur som vi lever i, framlagt som ett budord, om än inte med Guds välsignelse, är det att vi ska se positivt på saker och ting. Se möjligheter i svårigheter, se utmaningar i problem, le. 

    Inte nödvändigtvis och alltid nåt fel i det. Men när kravet på positivt tänkande händer är det något annat som inte händer. Det som inte händer är upprorets berättelse. Det som inte händer är att nån spottar patron i ansiktet när patron straffar ett brott som strider mor lagen men inte, mot moralen. Vissa berättelser kräver vissa känslor.

  3. ”Vissa berättelser kräver vissa känslor” … beskriver du här så bra med ditt referat från en Kulla-Gulla-bok. Och det är ju så … att starka känslor kan ”försätta berg” men att dra slutsatser generellt, och ”hata” , för att någon är född i en viss ”klass”, tycker att saker och ting kan lösas på ett ”annat” sätt än den politiska ”motståndarens” innan man resonerat, argumenterat och försökt förstå varandra piskar bara upp ett oförsonligt hat mellan människor som … enligt mig i alla fall … inte leder någonstans annat än till mera hat, större avgrunder mellan människor. Vi kan ”höja våra röster” , ja, skrika så att politiker och makthavare ska höra … och sedan kan vi välja, välja bort … i våra allmänna val vart fjärde år. Ingen … åtminstone kan jag inte tänka mig det … vill tillbaka till den tiden som beskrivs i Kulla-Gulla. Vi lever idag i ett av de mest jämlika länderna i världen och ska nu kämpa för att det förblir så och blir ännu bättre … kämpa mot orättvisor och girigheten bland de som redan har och att alla ska få chansen att arbeta, utbilda sig och leva ett bra liv här. Jag tror i alla fall inte på ”revolution” och anarki som hat och oförsonlighet i sin ytterlighet kan leda till. Jag tror på debatt och argumentation om saker och ting i demokratisk anda …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s