Slumpens vägar äro outgrundliga ..
Först mötte Skatan Janet redan på Arlanda. Ingen av dem visste att den andra skulle med på den här ”bjudresan” till Toscana.
Vilket sammanträffande!
Skatan försökte sedan påverka sin motvillige guide Max att de åtminstone skulle få bo på samma hotell …
Det var stört omöjligt. Han kunde inte heller garantera att de skulle komma samtidigt till utflyktsmålen och kunna träffas där om de antecknade sig för utflykterna.
Max var överhuvudtaget väldigt ointresserad av att försöka fixa något. Förrän det var försent. För honom alltså.
Skatan hade från början tänkt att anmäla sig till en utflykt … den som gick till Florens. Men gjorde inte ens det. Det visade sig nämligen att man var tvungen att anmäla sig till minst två utflykter och två middagar, inte få sin deposition tillbaka och betala lite till.
Två utflykter eller ingen.
Skatan valde att få sin deposition på 1 200 kronor tillbaka. Och spendera dem själv. Tillsammans med Janet som hade varit i Toscana tidigare och varit på de här utflykterna.
Skatan tillhörde grupp C och redan i bussen från flygplatsen till Montecatini sneglade hon på sina medresenärer och undrade vem av dem som hon skulle dela rum med. Hon hade bestämt sig att vara rak och direkt berätta att hon kunde vara en ”besvärlig” rumskamrat med sitt RLS och sina nattvanor och göra klart att hon kunde uppgradera sig till ett enskilt rum om det inte gick att bo med henne.
När hon så äntligen kom fram till receptionen för att få sitt rum var hennes rumsnyckel redan borta. Hon som Skatan skulle dela rum med var redan på plats.
Skatan möttes av en rödhårig Bodil Malmsten-look-alike, 11 år yngre än hon (jämnårig med Janet) och förstås en heelt underbar människa. Det visade sig att de, hon och Janet och Ingis som hon kallades, fick sååå himla kul tillsammans som Skatan så ofta hade haft med Margith (fjortisbeteende kan man kanske kalla det). Skatan skrattade hejdlöst så många gånger att ja … trosorna nästan inte räckte inte till. 🙂
Och … Ingis sov som en stock. Hon skulle inte störas av någon nattvandring i rummet, Skatan kunde t o m ha lampan tänd …
Tänk … om hon fått byta hotell … då hade de inte träffat Ingis.
Slumpens vägar …
Efter informationen på kvällen sammanstrålade Skatan med Janet och Ingis och ytterligare tre … hm … två? kvinnor till gick till en restaurang och åt en ooootroligt god pizza och drack husets röda som var jättegott … (Skatan är ingen vinkännare … men alla de andra sa också att det var ett gott vin).
Dag två skulle alla åka till Florens, grupperna för sig i sina bussar och de …Janet, Ingis … som också ville följa med dem … tog tåget. De fick med sig en liten grupp kvinnor till. Bland annat var det en kvinna, E, som visade sig vara fullständigt dement och mycket besvärlig att ha att göra med. Förresten …redan när Inges tidigare frågat Skatan om hon kunde följa med dem gjorde Skatan klart att Janet och hon skulle prata mycket minnen och gemensamma bekanta osv osv … och ville vara fria att inte ta hänsyn.
Visst, tyckte Ingis … jag klarar mig. Vi är alla här bara några dagar så det gäller att utnyttja tiden.
Skatan antecknade Ingis mobilnummer för att berätta vilken station de skulle gå till, kolla lite hur det gick till att köpa biljetter och sedan ringa och berätta så att den lilla gruppen kunde ansluta sig. Hon gick nämligen i förväg för att möta Janet.
De hittade stationen, köpte biljetter och så skulle Skatan ringa.
– Shit
Hon hade glömt spara och hade inget nummer till Ingis.
– Vad göra?
Naturligtvis missade de första tåget och gick tillbaka och tog sällskap med den lilla gruppen … inklusive E som man redan på väg till tåget hade förstått var dement … och mycket besvärlig.
De steg på fel tåg … i fel riktning och hamnade på slutstationen nära havet istället för i Florens, vände och for till Pisa där de klev av.
Solen strålade bara emellanåt men det var uppehållsväder merparten av dagen … de kanske fick nååågra droppar regn på sig … Mer var det inte.
På perrongen stannade plötsligt E … sträckte händerna mot himlen och sa … Var äääär jag … nej nuuuu vet jag inte … jag känner inte igen mig. Vart är vi på väg … liksom
Skatan kände inte heller igen sig men visste åtminstone var hon var.
När de stod där och dividerade passade de andra tre kvinnorna på att ”smita” … ja, man kan inte se det på något annat sätt. Skatan, Ingis, Janet och E stod ju kvar där på perrongen och dividerade och det hade ju varit lätt som en plätt att en av kvinnorna gick tillbaka för att se vart de tagit vägen.
Ingis övertalade då Skatan och Janet, ja, hon propsade på att de skulle gå för sig själva … hon skulle ta hand om …” släpa på” är ett bättre uttryck … E … och efter lite övertalning … de hade ju deklarerat från början att de ville vara ”självständiga” och inte ta någon hänsyn … gick Janet och Skatan iväg för sig själva.
Skatan och Janet fick en helt underbar dag …
De gick naturligtvis till det lutande tornet men besteg det inte … de åt eller drack vin/kaffe på små caféer/restauranger och gick och gick och gick … De bestämde sedan … framåt seneftermiddagen … att de skulle göra ett upphåll i Lucca på tillbakavägen och äta sin middag där eftersom de ändå skulle byta tåg i just Lucca så framåt eftermiddagen steg de av tåget till en av de underbaraste städerna i Toscana som verkligen är värt ett längre besök någon annan gång (Ryan Air flyger till Pisa så Skatan ska nog lura med sig Mannen eller någon annan framöver).
Det var slingrande gator, rena labyrinten (vilket de märkte framåt kvällen när det var kolmörkt och de letade efter stationen) . Här och var kom de fram till små torg och öppna platser framför kyrkor och sevärheter.
På Piazza dell’Anfiteatro tog de sitt eftermiddagskaffe med likör , Lemoncello ... mmmm … och gick så småningom efter mycket shopping … till en liten restaurang för att äta sin middag. När de satt där och dividerade om menyn lutade sig en man … som satt i båset bredvid med sin fru … lutade han sig fram och föreslog en ravioli med pumpa, som de genast beställde 🙂
Mannen och hans fru var svenskar visade det sig, och från Nyköping !!! visade det sig, nästan granne med Skatan som passerar deras hus nästan varje morgon på Morgonrundan visade det sig. Vidare visade det sig att de kände en gammal granne till Skatan, en polis på Skatans gamla adress, Villa Skogsberg … och den här mannen var också polis … etc etc …
Det blev många nääe, säger du det, det kan inte vara sant … som utropades mellan borden.
Frun var från Katrineholm. När de började nysta om bekanta och när Skatan så småningom sa sitt flicknamn, Långström, visade det sig att frun varit hemma i Skatans föräldrahem i Oxelösund på fest hos Skatans äldsta bror … som inte längre lever … och kände både den ena och den andra …
Vilken slump … vad konstigt … eller hur?
Väl hemma i Montecatini gick Skatan och Janet till ”sin” restaurang … där de ätit så gott kvällen innan … och åt ”kvällsmat” , fritto misto med bläckfick bl a … mums … och var inte ”hemma” på sina respektive hotell förrän efter midnatt.
Skatan knackade på dörren … ingen öppnade … Skatan knackade igen … hon visste ju att Ingis sov hårt om hon somnat och gick sen ner till receptionen …
Hallåååå …
En sömndrucken portier gav henne huvudnyckeln och precis när hon stod där vid låset kom Ingis skrattande. De tumlade snabbt in i rummet för att inte väcka någon för de asgarvande. ( Ingis hade varit uppe hos någon medresenär och tittat på ett badrum och hade också varit sen … men utan E i alla fall)
Skatan hade väldigt dåligt samvete för Ingis … men det var Ingis som hade sagt åt dem att gå sin egen väg …Ingis skulle ta hand om E själv … och tröstade Skatan som så småningom släppte det där dåliga samvetet.
Ja, Ingis hade tagit hand om E … och jösses vad jobbigt hon hade haft det. Skatan förstår inte att man kan resa ut på en så´n här resa och vara så ”bortkommen” som E … E var dement helt klart … och så hänga sig på andra på det sättet. Det visade sig att hon tillhörde en grupp som bara blivit erbjudna resan om de anmält sig till minst två utflykter och alltså inte fick sin deposition tillbaka. Hon tillhörde alltså varken Skatans och Ingis grupp eller Janets …
De lämnade henne sedan helt kallsinnigt och undvek henne som pesten och ja, hon följde med de andra på utflykterna sedan.
Och Ingis … som inte var blyg egentligen sa inte mycket till de andra som stuckit ifrån dem, vad Skatan förstod, trots att det varit de, Skatan, Ingis och Janet som varit ”reseledare”, tagit reda på vilken station man skulle gå till, hur man köpte biljetter etc etc … annat än att hon var besviken på att de stuckit och att hon själv hade ”förlorat” en hel dag.
Men Skatan kunde inte låta bli att säga vad hon tyckte och fick tusen och en förklaringar som hon inte gick på. Det kändes skönt att få ur sig det och verkligen markera att ”mig lurar du inte” eftersom Skatan hade haft så dåligt samvete att lämna Ingis själv med E.
Det hade varit dagsregn i Florens … så vilken TUR de haft som hade satt sig på fel tåg och besökt Pisa och Lucca istället och bara fått en eller annan droppe på sig.
Slumpens vägar …
När det nästa dag var deras tur att åka till Florens var det nämligen strålande sol och sommarväder … folk gick i klänning och t-shirt och ibland släpandes på paraplyer för säkerhets skull.
Skatan har inte varit så flitig med kameran (mobilen) som liksom glömdes bort när det var så mycket att se och uppleva i verkligheten.
Men de hann med både shoppingen och kulturen och åt middag sent när de väl var hemma i Montecatini igen.
Där hade de stigit av vid fel station 🙂 🙂 🙂 … men upptäckte (efter att ha snackat med en italiernare) att de kunde gååå hem och skrattade förstås sig fördärvade vid tanken på att de kunnat sitta kvar och vänta på nästa tåg som de då bara hade behövt sitta i och åka med i två minuter eller så … 🙂
De var hemma på respektive hotell vid midnatt och när Skatan läste sina mail (wifi fanns på hotellet) såg hon bl a att hon fått ett mail från biblioteken i Nyköping där hon hade beställt en bok för bra längesen … hon hade nästan glömt vad det var för bok …och såg att den nu fanns där för henne .
Skatan hade beställt boken efter ett tips av en gammal arbetskamrat från förr som hon inte haft kontakt med sedan början av 70-talet i Stockholm … hon hade fått kontakt med honom på FaceBook och han förekommer också i boken (kapitlet Gustaf och Kim) … men det är en annan historia.
Just nu … där … kom mailet och sannerligen sannerligen är det så sant som det står skrivet …
Slumpen är ingen tillfällighet …
Skatans tankar 
Haahahahhaa! 😀
Detta är ju alldeles underbart: ”Skatan kände inte heller igen sig men visste åtminstone var hon var.”
😛
Nej inte är slumpen någon slump utan det är meningen. Att din resa blev något annat än du tänkt dig och att du träffat någon du absolut inte tänkt dig och att du fick en rumskamrat som var perfekt. En som sover i alla lägen precis som jag.
Det var roligt att se alla bilder och jag känner min längtan växa i mig till att få möta våren i Italien. Må ju tycka att ni vimsade omkring och vilsade bort er hela tiden men ni kom ju till rätta till slut i alla fall. Välkommen hem föresten.
Vimseriet och alla missar hade också sin mening … vi fick bra väder i Pisa och Lucca när det störtregnade i Florens (dit vi ju egentligen skulle ha rest) och sol och värme i Florens när vi reste dit nästa dag. Att vi sen gick av lite för tidigt när vi reste hem blev en krydda på dagen så att vi fick skratta ordentligt … och då upptäckte vi också en Outlet-butik som vi besökte vår sista dag i Montecatini. 🙂 och som vi aldrig hade hittat annars.
Kram!
Så roligt att läsa om alla era strapatser. Vi åkte tåg till Florens, men bussen körde till Pisa och vi var också i Lucca. Det är så kul att känna igen sig i din reseskildring.
Ni tar väl bergbanan upp till den gamla staden i Montecatini, den är verkligen värd ett besök.
Kram och fortsatt trevlig resa!
Vi är hemma nu Ingrid … sen i måndags. Och vi tog aldrig bergbanan upp den dagen vi var kvar i Montecatini för det blåste riktigt ordentligt. Däremot gjorde vi stan på annat vis och gick på marknad och ja … hade det trevligt. Åkte du också med samma researrangemang för att du äter någon produkt från NaturaMed där man bara behövde betala för flygskatten och för övrigt lämna en deposition som man sedan fick tillbaka om man inte utnyttjade deras utflykter? Jag hade säkert följt med på utflykterna om jag varit ”ensam” och de var väldigt bra sas det men nu hade vi egna utflykter och jättekul tillsammans i stället.
Kram!
Vilken härlig resa med fantastiska sammanträffanden på många olika plan! Men hur kan man ge sig ut och resa om man inte är helt klar i knoppen? Fast det är klart, ingen hade kanske påtalat det och hon levde kanske själv… Nåja, skönt att ni fick lite frihet i alla fall!
Kram
Ja hur kan man ge sig iväg när man är så vilsen … och rädd. Men kanske är det så att dementa inte har någon sjukdomsinsikt. Det var också meningen att hon skulle vara i en grupp där man var med på alla utflykter. Och då hade det varit lättare att ”följa med strömmen” liksom. Hon hade också placerats i enkelrum (utan att behöva betala för det) men var jätteARG för det. Hon hade inte bett om det … påstod hon … och ville gärna dela med någon. Stackars denna ”någon” om det varit på det sättet.
Det var synd om henne … men vi blev egoistiska och tyckte vi ville utnyttja och njuta av vår egen resa … utan att behöva ”släpa på” henne.
Hon fick i alla fall en dag i Pisa med Ingis … som varken hon eller Ingis kunde njuta av av olika anledningar.
Kram!
Slumppartatat…..
Hallon Skatan,
EVar i Italien på den tiden bror David jobbade som modedesigner i Milano. Hade varit på visit hos vänner i Turin och passerade domen i Milano på väg till Linate. Rött ljus. Jag säger till Marie (min fru): Nu ska jag kolla om David är hemma. Jodå, där står han och väntar på grön gubbe.
Tillfällighet eller slump?
En annan historia. En gammal kär vän (Farbror Carl) flög till N.Y, det är många år sedan. En vän hade lovat möta på flygplatsen. Planet var försenat. Vännen tröttnade på att vänta.
Farbror Carl tog en taxi och begärde körning till en bra krog. Fullsatt. Kan ni dela bord med någon annan? Självklart. Bakom tidningen vid bordet satt vännen som väntat förgäves.
Slump eller tillfällighet?
So long….
Hej Kim!
Ooootroligt … som de säger i Borlänge där jag bott länge. Det finns nog många som bär på möten eller händelser som skulle platsa i en ”Slumpen är ingen tillfällighet”-bok, tror jag. Jag har också några mer s k slumpartade sammanträffande på lager men inte så spektakulära som dina. 🙂 Du som är samlare skulle kanske samla ihop nya slumpupplevelser och ge ut en egen bok … en fortsättningsbok. Alla älskar att läsa om så´na här upplevelser, vi kan aldrig få nog.
De ger liksom livet djup och någon slags mening … hopp om något ännu större än livet självt.
Kram!
Skatan
PS Läste på lite om Jan Cederquist som verkar ha varit en fantastisk man, copywriter och författare och framförallt en fantastisk vän. Mitt namnminne är inte var det varit så det ringer ingen klocka men jag var ju i reklambranschen … och då som sekreterare … i bara 2 ynkliga år … så det är ju inte så konstigt.
Hejsan, Eva och välkommen hem!
Vilken helt fantastisk upplevelse du varit med om. Obetalbart!
Sådana resor gjordes ju när man var ung…irrade lite hit o dit och missade stationer m.m. och det är just det som är så roligt att kika lite vid sidan av!
Denna berättelsen blir ju nästan en hel liten bok som jag hoppas att du skriver ner in i minsta detalj inkl. foton 🙂
Men ack så synd om den dementa damen. Med en sådan sjukdom borde ju någon stoppat henne redan på hemmaplan. Eller så stack hon iväg utan att meddela någon. En hemsk sjukdom som drabbar alltfler och tyvärr yngre..usch!
Kul att läsa boken förstår jag!
Kramen, Agneta
Hej Agneta! Ja det var en överraskande rolig resa. Det ade jag aldrig kunnat föreställa mig innan jag reste att jag skulle träffa dels Janet, dels Ingis som var den perfekta rumskompisen. Apropå den dementa kvinnan var det för sorgligt … vi diskuterade sinsemellan vad vi skulle göra men hon ingick faktiskt inte i vår grupp, och hon var föranmäld hemifrån på alla utflykter och efter dagen med oss tror vi att hon åkte med sin grupp. Det var åtminstone bättre än att ”irra omkring” med oss och känna sig osäker och rädd.
Kram!
Det är så roligt att läsa om din resa du globetrotter! Det där med slumpen tror jag inte riktigt på. Vi väljer våra vägar, åt vilket håll vi vänder oss. Ibland väljer vi lika och korsar väg. KRAM!