Inne på sitt sjuttionde år vet Skatan fortfarande inte vart hon är på väg.
Hon flaxar hit och dit och tror varje kväll att hon kanske har hittat något slags riktning i livet men blir ständigt avbruten av Livets tillkortakommande. Hon har förlorat orken att staka ut någon riktning överhuvudtaget. Det är alltid det som hon ”nästan” glömmer bort på kvällen när hon ligger för att somna … dessa tillkortakommanden och hinder och hennes egen eländiga kropp som ställer sig i vägen.
Varje natt … eller snarare … varje tidig morgon vaknar hon av smärtor. I benen främst … i det vänstra för det mesta är det alldeles för djävligt … och när hon har gått upp och tagit en tabelett mot smärtorna börjar ”pirret” eller ”krypet” eller det som alla med WED/RLS har så svårt att beskriva för det är så olika för var och en av dem att ingen läkare riktigt tar det på allvar eller gör de det så har de i alla fall varit svårt att hitta någon som hjälpt just Skatan i allla fall.
Så har det varit.
Men Skatan hade tur och ”hittade” sin trollkarl: Den bästa av neurologer och den bästa på WED/RLS … hade hon fått höra att han var … i hela landet. De två talades vid om mediciner och hur det kanske skulle bli bättre i värmen innan Skatans Thailandsresa och de trodde båda att värmen skulle hjälpa henne och han sa att han skrivit upp att hon skulle kallas så att de fick träffas ansikte mot ansikte som nu … i månaden maj.
Och Skatan väntade otåligt.
Månaden hade nästan kommit till sin mitt när den där kallelesen damp ner dagen före Kristi Himmelsfärdstorsdagen. Hjärtat bultade nervöst men hårt på Skatan när hon öppnade brevet Måtte inte det bli en av dagarna när hon är i Österrike som hon och Mannen ska resa till i nästa vecka. Jo, det var det. Ett datum då hon var borta förstås.
Men en tid kan alltid ändras …
Men det var inte det värsta. Långt därifrån det värsta.
Det värsta var att den kallande läkaren var en helt annan än ”hennes” egen läkare, den hon längtat efter att få träffa, som tagit henne på allvar, lyssnat och verkligen försökt sätta sig in i hur hon kände det, hur smärtan var beskaffad och ”krypningarna” och och och …
Det stod ett helt annat namn som kallande läkare … inte ”hennes egen” neurolog som hade lovat att de skulle träffas i maj. ”Om förhinder var vänlig ring på vardagar mån – fredag mellan klockan 07 och 11”
Skatan satt ute i skogen i Örebro på fredagens Morgonrundan med StinaFina och tilttade på sekundvisarna. Prick 07.00 ringde hon …En telefonsvarare gick på som meddelande henne att telefontiden var Måndag – Fredag kl 07.00 – 11.00 och man kunde göra återbud på nätet som inte Skatan kan för att hon inte har någotn E-legitimation. Men det hör inte hit. Hon villle inte bara avbeställa tiden och få en ny när hon kommit hem från Wien, hon ville veta vart ”hennes” neurolog tagit vägen.
Skatan är helt uppgiven, slut … inte bara på grund av att hon vaknar av smärtor trots starka smärtstillande till varje natt utan att ALLT börjar om och om igen. Hon VILL inte bli föst till en annan läkare, hon VILL inte berätta sin lidandes historia än en gång. Hon VILL HA ”sin egen” läkare som lovat att de skulle träffas nu i maj. Kan ”de” verkligen få göra hur som helst? Skyffla runt patienter utan att höra sig för med patienten i fråga … Och inte heller ha öppet en vardag … även om det råkar vara en klämdag … utan att på något sätt nämna undantaget i telefonsvaret och få patienten ännu mera galen och uppgiven att inte få tag i en ”käft” fast det är vardag och hopplöst deprimerad över att hon styrs av sina djäkla ben och att varje dag slutar på samma sätt … vad hon än försöker ta sig för, att hon varje dag landar med en duns.
Vingarna har slutat bära Skatan … även om hon då och då lyckas flaxa sig upp till toppen på en eller annan tall. Så är det alltså med det. Skatan har inten aning vart hon är på väg … annat än målet för allas vår livsresa.
För övrigt har hon haft några fina dagar i Örebro med barnbarnen, hunden Bosse, Mannen, StinaFina och Lilla E och Ludde förstås.
Och över alltihopa lyser Moder Soool …
Skatans tankar 
Usch, vad jobbigt! Och det räcker väl med att ha ont, utan att man ska behöva trassla med vårdapparaten också. Hoppas att du når fram!
Nej men käraste snälla vän Nog kan man väl bli tokig på sjukvården. När det äntligen såg ut som om du skulle få träffa en expert på just det där då blir det så där tokigt. Förstår att du har ett rent helvete med dom där benen. Blev du bättre när du var utomlands eller gjorde det ingen skillnad. Du får inte ge upp utan ligg på som själva faan så dom lessnar på att ha dig i telefon och ger dig en tid hos rätt läkare. Tänk att det ska vara så där. Det finns i alla fall en sak som är bättre här hos oss. Vi har en stadig läkare och en läkarstation där men alltid kan komma fram och få prata med rätt person. Det är då inte allom givet minsann. Lycka till
Har följt din blogg en längre tid men inte kommenterat. Kan bara hålla med dig om att sjukvården fungerar oftast bedrövligt! Tyvärr är det väl mer regel än undantag, det du nu råkat ut för med en annan läkare. Blir så himla arg. Så många i Sverige i dag som är missnöjda med vården på alla plan. Har många egna erfarenheter av dåligt bemötande på olika sätt i ”vården”.
Har också WED så jag vet hur det känns…Har aldrig fått någon kontakt med någon kunnig läkare på detta trots många och enträgna försök. Blir så trött… Många gånger jag väljer att inte söka vård trots att jag skulle behövt, då jag har så dålig erfarenhet av den s k vården. Själv har jag jobbat inom psykiatrin förr,´men känner mig definitivt inte stolt över det…
Hoppas att du får tag i din läkare! Om du orkar så ligg på.
Varma tankar från Anna-Karin